Januari -08

Fullt ös i januari också, det hade jag inte räknat med. I helgen var det Malmö Comedyfestival. Som komiker åker man mest runt själv. En och annan kollega håller man naturligtvis kontakt med och andra springer man ihop med på enstaka jobb, men den enda regelbundna kontakten med "kollegiet" i stort är en mailinglista där vi varnar varandra för oseriösa bokare etc. Men det är en helt annan grej att träffa 60 kollegor på en gång. Arrangörerna (Slagthuset, MACK och Oslipat) hade gjort ett hästjobb, och efter sju timmars standupstafett blev det en nästan lika lång efterfest. Jag dricker alkohol mer och mer sällan, men detta blev en rätt blöt tillställning. Ingen höjdare när klockan ringde halv åtta på morgonen och 4,5 timmars tågresa väntade, men det var det värt.

Även när jag inte uppträder sena kvällar är jag långt ifrån morgonpigg. Jag är som mest aktiv runt midnatt och går ogärna upp före nio. I januari bestämde sig ett stort antal av mina grannar för att renovera sina lägenheter. Hantverkare har en annan dygnsrytm. Allra senast klockan åtta på morgonen drar den första borrmaskinen igång. Sedan är det fullt drag i två timmar. Därefter tycks de ta lunchrast i fyra timmar. Det viktigaste verkar vara att väcka hela huset. En annan iakttagelse jag gjort är att kändissnickare är lika bullriga som de okända. I förra veckan kom Kanal5:s Roomservice hit. Om någon tror att det är en målare och en snickare som på sin höjd har med sig en kameraman när de är ute och bygger - glöm det. Tre (3!) lastbilar med folk parkerade utanför för att bygga om en lägenhet på 40 kvadrat.

En bit härifrån blev en jourbutik rånad. Sådant händer lite då och då i stora städer, så det borde ju knappt ens bli en liten notis i de stora tidningarna. Men till Expressens stora lycka kunde man ju nu koppla ihop detta med två "TV-profiler". För eftersom de samtidigt byggde om ett kök någon kilometer bort kan man ju säga att de "hamnade i ett blodigt råndrama". Låter det långsökt? Inte för Expressen.

Sedan läste jag i lokaltidningen om rånet. Fyra ynglingar kom in i affären och viftade med kniv och pistol. Butiksinnehavaren var inte sugen på att lämna ifrån sig kassan, så han ropade på sin kompis på kontoret och tillsammans motade de helt sonika ut ungjävlarna. Han tyckte att pistolen såg för blank ut för att vara äkta och även om så hade han varit med om värre grejer hemma i Iran. Skön snubbe! Jag brukar storhandla på en sån där lågprisbutik, men jag ska banne mig köpa ett par liter mjölk till överpris på den där jourbutiken som en ren solidaritetshandling.

Häromdagen kom jag att tänka på en gammal chef jag haft. Jag hann avverka många dåliga chefer innan jag startade eget, men en av dem skiljer ut sig från mängden eftersom det är den enda chef jag haft med tydligt sadistisk läggning. Han riktigt njöt av att skapa dålig stämning. Många andra av mina gamla chefer lyckades också få folk att må illa på jobbet, men då har det mer handlat om en medfödd talang och inget de egentligen eftersträvade. Så jag tog och googlade efter den här killen för att se vart han hamnat. Chefer har ju en tendens att fortsätta som chefer på nya ställen (mig själv undantagen). Jag höll på att skratta ihjäl mig när jag såg att han numera är regionchef på Trygghetsrådet, en organisation instiftad för att skapa trygghet på arbetsmarknaden vid omorganisationer (massuppsägningar). Festligt att han som inte kunde (eller ens ville) skapa trygghet på en liten avdelning med ett tiotal anställda nu ska skapa trygghet i en stor del av Sverige. Som egenföretagare har man knappt någon trygghet att förlora och det kan ju kännas tryggt på sitt sätt.

Om ni som jag missade dokumentären om kungafamiljen vid jul finns en väldigt, väldigt rolig resumé här. Tycker ni att det daltas för mycket med kungaparet vill jag annars rekommendera premiärprogrammet av SVT:s Debatt, där en skränig Anette Kullenberg ansåg just detta och delvis fick stöd av Catarina Hurtig och Linda Nyberg som man ju kan säga byggt upp hela sina journalistiska karriärer på att dalta med kungahuset.

Det programmet är intressant ur ett annat perspektiv, nämligen för att programledaren Stina Dabrowski lyckades med konststycket att vara en sämre debattledare än Lennart Persson, vilket jag inte trodde var möjligt. Det allra märkligaste är att Aftonbladet dagen efter gjorde en okritisk hyllningsintervju med Dabrowski "efter succén". Ytterligare ett par dagar senare insåg Aftonbladet att de var ensamma om sin åsikt och att SMS-funktionen i programmet (med rullande meddelanden i bakgrunden under hela sändningen) mest använts av tittarna för att såga programledaren och att uppmana SVT att "ta bort henne". Så då skrev AB en text om detta och la ut den parallellt med den gamla hyllningsartikeln. Men så stå för något någon gång!

Slas är död. Inte purung, så det var väl dags, men surt ändå eftersom han förmodligen var världens bästa författare genom tiderna. Den som inte har läst Vem älskar Yngve Frej? - gör det. Och se filmen också, t o m Janne "Loffe" Carlsson är bra i den.

Tito Beltran "trädde fram" som den våldtäktsmisstänkte världsartisten. Ja, vi vet att det är du, Tito. Det visste vi redan förra och förrförra gången du figurerade i pressen som "världsartisten". Hur jag än grubblar kan jag inte komma ihåg när Tito var i media i något annat sammanhang än som brottsmisstänkt "världsartist". Naturligtvis är det svårt att bevisa en våldtäkt som skulle ha ägt rum för åtta år sedan och det är väl inte mycket som tyder på att Beltran ska dömas när tingsrättsdomen faller 12 februari. Så då kanske det är dags att sparka igång karriären igen, och jag har ett tips till dig: Ingen kommer längre ihåg artisten Tito Beltran - börja turnera under namnet Världsartisten, då vet alla vem du är. Fast det blir väl inte i Sverige eftersom Beltran lovat att kalla till presskonferens och offentligt bränna sitt svenska pass, eftersom han stolt deklarerat att han hatar Sverige och svenskarna. Okej Tito, vi är inte så förtjusta i dig heller. Innan jag blir beskylld för att vara rasist vill jag understryka att jag inte ogillar Tito för att han är chilenare. Jag ogillar Tito för att han är Tito, en stöddig skitstövel som verkar tycka att det är helt i sin ordning att köra på grannarna om de kommer i vägen för hans bil och att preja polisbilar av vägen. Och så fort någon säger något elakt om herr Beltran beskylls han eller hon för att delta i någon stor rasistisk hatkonspiration när det i själva verket handlar om att Tito Beltran som individ inte är särskilt älskvärd.

Jag kan naturligtvis inte föreställa mig hur det känns att bli våldtagen, men det är inte det enda jag inte förstår i den rättegången. När Carola fick reda på att Maria Lundqvists barnflicka blivit våldtagen (och oavsett hur det ligger till med den saken visar hennes vittnesmål att hon utan tvivel köpte påståendet) blev hennes första tanke: "Hur ska jag kunna sjunga duett med Tito Beltran?" Det berättar Carola själv för rätten. Hon funderade inte på hur offret kände sig eller ens hur Beltran skulle straffas. Nej, i denna situation tänkte hon i första hand på hur detta vidriga brott skulle påverka hennes eget jobb under den pågående turnén. Religiositet är bevisligen ingen garanti för värme och medkänsla. Det finns nästan ingen gräns för hur intensivt illa jag tycker om den kvinnans skenheliga porslinsleende.

Apropå det är det Melodifestival snart, och när tävlingen utökades från uttagning och final till en hel säsong av delfinaler och extrakval ville man röra till det ännu mer genom att slänga in jokrar som fick åka gräddfil in i tävlingen. Jag förstod det som att poängen var att locka artister som inte brukade vilja förknippas med schlagermusik. I år har man "jokrat" in Carola Häggkvist och Andreas Johnson, alltså artister med mycket stark koppling till tävlingen. Andreas Johnson var ett "one-hit wonder" på väg att glömmas bort när han fick en andra chans i karriären genom att ställa upp. Carola har inte lyckats med någonting utanför Melodifestivalen överhuvudtaget. Hon har försökt sig på ett par utlandslanseringar i popsvängen, men allt annat än treminuters schlager med obligatorisk tonartshöjning har blivit praktfiasko. Så hur tänkte man? Nåväl, jag ska inte se skiten i år heller. Det har blivit en fin tradition.

Vid sidan av Tito och Carola är det Britney Spears som gett psykbrytet ett ansikte. Jag tycker att hon är en rätt usel artist vars sångröst knappast ens skulle ta henne vidare till auditionveckan i Idol, men när man ser mediedrevet kommer man att tänka på Elefantmannen. Jag blir lite äcklad faktiskt. Tjejen har det uppenbarligen lite jobbigt just nu. Det blir knappast bättre av att hundra journalister och fotografer ska dokumentera varenda minut av hennes liv.

Jag lyssnade på en partiledardebatt för ett par veckor sedan. Ibland blir det nästan komiskt hur politikerna tycks tävla i att inte svara på konkreta frågor. Jan Björklund t ex, som vill skapa sig en image av att bekämpa "flum". Det gäller inte i debatter, han kan snacka runt om precis ingenting nästan hur länge som helst. Men svarslöshetens okrönta drottning är ändå Maud Olofsson. I princip varje tydlig ja/nej-fråga besvaras med: "Det är väldigt intressant att diskutera [en helt annan frågeställning]. Det är det kanske, men vad är poängen med debatter när man konsekvent vägrar att ta intryck av vad alla andra säger?

Apropå politikers oförmåga att ta intryck. I förrförra valet (2002) fick Sverigedemokraterna 1,4 % av riksdagsrösterna. Då skrev jag så här på den här hemsidan:

Kanske läge för politikerna att sluta upprepa mantrat att de "ska ta debatten med rasisterna" och istället gå till handling och verkligen ta debatten. Annars får de nog bereda sig på sällskap av ett nytt parti även i riksdagen efter nästa val.

Och vad har hänt sedan dess? Jo, politikerna har fortsatt med sitt mantra och Sverigedemokraterna har fortsatt att vinna mark. För några veckor sedan samlades ledande socialdemokrater för att diskutera vad man skulle göra för att stoppa SD:s framfart. Precis som vanligt kom man fram till att den gamla kvävningstaktiken misslyckats och att man därför från och med nu skulle "ta debatten". Ja, men gör det då! Fattar ni inte att det är bråttom?!

Jag tror att dilemmat ser ut ungefär så här. Svensk invandringspolitik är inte, och kommer aldrig att bli, problemfri. Det är inte bra att hela stadsdelar befolkas av lågutbildade invandrare och kriminella ungdomar. Hur sjutton ska man kunna "acklimatisera sig till det svenska samhället" om man bor i Ronna i Södertälje eller Rosengård i Malmö där det inte finns en svensk så långt ögat når och dit brandkår och ambulans vägrar åka utan poliseskort eftersom risken för beskjutning är för hög? Det låter som ett skämt, men är det tyvärr inte. Ska politikerna "ta debatten" måste man våga tala om de här problemen och inte försöka mörka allt som har gått snett. När Socialdemokraterna i Bromölla beslöt att räkna ut kommunens kostnad för flyktingmottagandet blandade sig partitorpeden Marita Ulvskog snabbt in i kommunalpolitiken för att hindra och mörka. När samma Ulvskog för femtioelfte gången säger att hon ska "ta debatten" klingar det inte helt trovärdigt.

Jag hade visserligen (lyckligtvis) fel om valet 2006, men jag tror inte att det lyckas en gång till. Om inte riksdagspartierna börjar tala om invandringspolitiken, med både förtjänster och brister, så kommer det ett nytt parti till riksdagsgemenskapen, och vi som inte vill att detta ska hända har 349 riksdagsledamöter - med Marita Ulvskog i spetsen - att skylla på.

Nej, nu ska jag jag inte ha några åsikter på en hel dag och gå in i total apati. Vilka dagar går På spåret? Februari verkar överhuvudtaget bli lite lugnare. Dags att djupdyka ner i deklaration och bokföring. Och så ska det skrivas, skrivas och skrivas. Hit kommer jag tillbaka om en månad, annars ses vi på bloggen.

Februari -08

En lite lugnare månad där jag hunnit jobba ikapp en del. Lite socialt liv hann jag också med, bl a en 40-årsfest. Ja, vi ska alla den vägen vandra om hälsan står oss bi. Det eländigaste är att den dagen kommer allt närmare.

Min mamma brukar gnälla på att jag inte är tillräckligt social. Mycket av mitt jobb är visserligen rätt ensamt, och jag kan gå med på att tre kvart på scenen inte täcker upp för arbetskamrater på armlängds avstånd dagarna i ända. Jag tycker att jag är rätt social på nätet även de dagar jag inte uppträder. Inte lätt att begripa för den som är lyckligt förskonad från "dataåldern", men här kommer ett konkret exempel. I februari har jag "hängt" lite med manusförfattaren Monica Rolfner, som bl a skrev manus till Tomten är far till alla barnen. Vi har sett varandras hemsidor och har gemensamma bekanta, men vi hade aldrig träffats "IRL" om det inte vore för internet. Jag håller kontakt med en massa människor via mail, Skype och diverse forum, som jag sällan eller aldrig träffar "på riktigt", det gäller både kompisar jag hade innan internet fanns (ja, så gammal är jag) och folk jag träffat just på nätet. Det går säkert att bli asocial vid en dataskärm, men för mig är datorer många gånger en direkt förutsättning för att upprätthålla ett socialt liv.

Skådespelaren Heath Ledgers död beskrivs som ett mysterium. Jag må vara cynisk, men knark har ju den där lilla egenheten att man riskerar att dö av det.

Apropå otillåtna substanser slog Sanna Kallur Ludmila Engquists världsrekord på 60 meter häck med en hundradel. 7.68 på 60 meter är sjukt fort. Jag skulle nog behöva dubbla tiden, utan häckar. Kul när svenska idrottare klarar att vara bäst i världen. Fast ingen kan väl på fullt allvar ta Ludmilas tider på allvar, hon var ju en kemifabrik.

Schyffert ska spela Strindberg med Thorsten Flinck (jag fortsätter med knarktemat). Ursäkta Henrik, men det låter lite som ett skämt. Fast med tanke på all skit som visas i TV så varför inte? Jag ska i alla fall kolla.

Jag skulle däremot hellre äta daggmask (och då är jag ändå vegetarian) än att se Göta Kanal 3, som ska bli verklighet nästa år. Ettan var en bra film, tvåan har jag inte sett (så mycket fritid hoppas jag aldrig att jag får), trean - aldrig i livet! Varför måste man krama ut varenda krona ur allting istället för att låta första filmen bli ett bra minne av en svensk åttiotalskomedi? Göta Kanal 3 känns som filmens motsvarighet till musikens Kramgoa låtar 162.

I januari fick jag ett brev från Citibank där de erbjöd mig att bli kund. Jag har inte haft något med dem att göra tidigare och ville inte ha det nu heller, så efter att ha sopsorterat brevet genom att separera plasten från pappret slängde jag alltsammans. Nu fick jag ett nytt brev i februari som inleddes med texten: "Ifall du inte läste brevet vi skickade dig i januari får du här en ny möjlighet." Jag skrev ett brev tillbaka i det förfrankerade kuvertet: "Ifall ni inte förstod mitt ointresse i januari får ni här en ny möjlighet." Ja, jag inser att de inte går omkull av att tvingas betala mitt porto, men jag blir så trött på all skitreklam som ramlar ner i brevlådan. Jag vet att ni finns, jag har sett er fåniga TV-reklam. Vill jag bli kund hos er hör jag av mig - sluta trakassera mig! Och självklart vill jag inte bli kund hos ett företag som så tydligt visar att de inte lyssnar på potentiella kunder.

Pliktverkets generaldirektör vill införa allmän mönstring även för kvinnor. Ett annat sätt att uppnå jämställdhet vore ju att låta alla som vill göra lumpen mönstra - oavsett kön - och låta resten slippa. Med tanke på hur få som behövs i försvaret känns det som att det ändå räcker och blir över. Det är dessutom väldigt enkelt att slippa för den som har bestämt sig. Systemet var förresten rätt lättmanipulerat redan på min tid. Det är inga raketforskare som gör de där bedömningarna, så det var bara att ge dem en knuff i rätt riktning för att de skulle förstå att Totalförsvaret och Totallarsson bör hållas åtskilda med vattentäta skott.

Valrörelsen i USA fortsätter och glädjande nog verkar Barack Obama ha tagit ett starkare grepp om väljarna. Fast det skrämmer mig lite att det är Fredrik Reinfeldts favoritkandidat, då funkar ju inte det vanliga knepet att alltid tycka tvärtemot Reinfeldt, så vet man att man är på rätt sida om dårskapen. Expressen har dock bestämt sig för att Hillary Clinton (kvinnan som alltid ser ut att befinna sig i motvind på grund av alla plastikoperationer) är svenska folkets favorit. I alla deras (och de andra tidningarnas) nätomröstningar föredrar svenskarna Obama, men enligt Expressens "unika opinionsundersökning" vill svenska folket att Clinton ska vinna. Och på samma sida länkar man till nätundersökningen som precis som vanligt ger Obama knappt dubbelt så många röster som Clinton. Det "unika" i Expressens opinionsundersökning är väl att resultatet är det rakt motsatta.

I mars ska jag fixa färdigt deklarationen, skriva en massa och åka ut och uppträda. Vi ses på vägarna! Annars kan ni ju alltid nöja er med att ta del av mina åsikter på min blogg.

Mars -08

Vilket väder! Enda gången man behövde vinterdäck under hela den här underliga vintern var under påsken (givetvis precis efter att jag bytt till sommardäck). Mycket jobb i mars. Kul och bra för plånboken. Och så är jag äntligen klar med deklarationen.

I helgen vann jag 8500 spänn på en nätpokerturnering. Pokern går bara bättre och bättre och det är också bra för plånboken.

Jag kan förresten inte låta bli att kika på kvällstidningarnas listor med kändisars inkomster. Två grupper fascinerar mig. Dels är det dokusåpakändisar, som ofta inte tjänar ett dugg. Förmögenhet: 0. Årsinkomst: 3000. Ja, men vad lever de av då? Mamma? Och så är det gruppen framgångsrika kändisar med larviga inkomster. Nu senast såg jag att Ola Salo hade tjänat fyrtiotusen kronor 2006. Jag fattar ju att Ola har ett företag eller får lön av bandets produktionsbolag, och att siffran därför inte behöver stämma med de pengar han faktiskt dragit in, men han kan väl inte leva på luft? En bruttolön på fyrtiotusen gör drygt tvåtusen spänn i månaden efter skatt. Har han ingen hyra? Matkostnad? Och vad kostar knark nuförtiden? Jag kan inte fatta hur han får ihop det.

Tidningen Maxim recenserade Black Crowes nya skiva utan att ha hört den. När bluffen uppmärksammades försvarade sig tidningen med att de hört första singeln och att resten var "en kvalificerad förhandsgissning". Hoppas att läsarnas låter bli att köpa tidningen i fortsättningen. Nästa nummer kanske är hur bra och genomarbetat som helst, men man kan ju göra en kvalificerad förhandsgissning att det är ren smörja.

Sofia Wistam ska börja jobba på Kanal5, eftersom hon tycker att det känns som en "ungdomlig kanal". Om det vore sant skulle de väl knappast anlita tant Sofia? Jag tycker snarare att det känns som en skitkanal, och då går ju denna rekrytering helt i linje med kanalens profil.

Apropå skit-TV svimmade en dam i publiken under en inspelning av Så ska det låta. Jag vet inte vad hon drabbades av, men jag har full förståelse. De gånger jag råkat se någon minut av programmet har det svartnat för mina ögon också.

Såg ett intressant avsnitt av Uppdrag granskning om köttproduktionens miljöpåverkan. Varje kilo nötkött ger ett utsläpp på fjorton kilo metangas. Och det är bara vad korna själva släpper ut. Detta verkade politikerna helt omedvetna om och ointresserade av. Mona Sahlin, som i och för sig inte är känd som den vassaste kniven i besticklådan, vägrade att ta in informationen ens när hon fick den svart på vitt. Hon fortsatte att rabbla sitt mantra om transporter och avgaser. Vore det helt omöjligt att redovisa miljöpåverkan på respektive matvara i butiken, på hyllkanten och kvittot? Frågar man handeln är det säkert det, men lagstadga om det så är jag säker på att det är lätt som en plätt. Fast det bygger ju på att våra folkvalda ser problemen. Ska vi vänta på att Mona Sahlin, Sveriges nästa statsminister om man får tro prognoserna, ska vilja agera i den här frågan så har nog världen hunnit förgöras flera gånger om.

När vi ändå är inne på transporter. Min kollega Jesper Odelberg sitter ju i rullstol och har tidigare uppmärksammats när han inte fått åka spårvagn eftersom föraren (felaktigt) bedömde att hans rullstol var för tung. Att fråga vad den väger var naturligtvis för mycket begärt. Nej, just det, Jesper har ju CP så han kan ju inte prata - han bara jobbar med det. Nu är det dags igen. Den här gången fick han inte åka taxi. Det är en gammal sanning att man måste vara frisk för att vara sjuk. Min pappa satt också i rullstol, så jag vet att färdtjänstens affärsidé är att vara så otillgänglig som möjligt för då slipper man kunder. Om de mot alla odds tvingas köra en färdtjänstkund från punkt A till punkt B ser de till att krångla så pass mycket med starttid och samåkning att det är helt omöjligt att veta när man kommer fram. Jesper har en assistent och ger också arbetstillfällen åt artistbokare och arrangörer. Sluta jävlas med honom för att han jobbar och försörjer sig själv och andra istället för att ligga som ett hjälplöst kolli i väntan på döden!

En annan kollega heter Tobias Persson. Hans handikapp är att han är göteborgare, men precis som Jesper är det en klok människa om man ser under ytan. I SVT:s Debatt debatterades modebloggarnas påverkan på ungdomar och Tobias var den enda debattören som påpekade det tragiska i att dagens unga i allt högre grad struntar blankt i miljö, politik och existentiella frågor för att istället ägna sig åt meningslös shopping. Ebba von Sydow, som jag tidigare påpekat är en menlös korkskalle, försökte genast göra det till en könsdebatt, men det handlar inte om kön. Idioti är nämligen en könsneutral företeelse. Leta gärna upp programmet på SVT:s hemsida om ni missade det, det är det värt. Och läs Tobias debattartikel i Expressen.

Får ni för stor dos av sanning och klokskap går det att uppväga med en blogg som alltid har fel: http://jacoblundberg.blogspot.com/. Tror man däremot att "marknaden" kommer lösa växthuseffekten, att all statlig verksamhet bör säljas ut, att USA är "världens största demokrati" som är bäst på typ allt, att åldersgränser alltid är av ondo och en del andra helt störda åsikter hittar man här en själsfrände. Det blev lite av en nostalgitripp också. När man är ung är allting glasklart och antingen svart eller vitt. Fast så ung (och dum) som den här killen är jag inte säker på om jag någonsin varit.

Aftonbladet har inlett en artikelserie om bredbandsbolagens dåliga service. Inte en dag för tidigt. Jag känner ingen som är helt nöjd med sitt bredband. Rätt som det är lägger det av och det enda man kan vara säker på är att bredbandsleverantören inte tänker kompensera en för detta. Om en operatör står för nätet och en för leveransen kommer de garanterat skylla på varann. Fast det förutsätter att man ens kommer fram till dem. Och nästa månad skickar de glatt ut en ny räkning som om ingenting har hänt. Faktureringsavdelningarna är nämligen aldrig underbemannade och försenade. Blir jag av med elen i några timmar kan jag få slippa de fasta avgifterna för en hel vecka. Den servicen skulle ett bredbandsbolag aldrig ge. Tjatar man tillräckligt hårt kan man möjligen få ett avdrag motsvarande den dagens fasta avgift, alltså runt en tia. Jag är beroende av mitt bredband för att mitt jobb, och hela mitt liv, ska flyta. Mina kunder och uppdragsgivare förväntar sig att jag så gå att nå. Självklart kräver jag detsamma av min internetleverantör. Post- och Telestyrelsen borde ta internetleverantörer som skiter i kundservice (alla?) i örat - hårt. För kundernas klagomål rinner av dem som vatten på en gås.

Jag gör ju "lika som bär"-bilder för tidningar. Ibland hajar man till när man ser en bild i tidningen. "Är inte det där...?" Men det är ytterst sällan det är mig själv bilden liknar. För ett par veckor sedan läste jag en artikel om "Gangster-Sverige" och fick se en bild på en Bandidosledare i Dalarna. Det här är kusligt:

Det är jag till vänster ska jag kanske säga. Sedan ska jag inte säga något alls. Vill ni läsa mer av mina tankar innan nästa månadsskifte föreslår jag bloggen.

April -08

Där svischade april förbi. Glädjande nog fortsätter jobben att rulla in och alla "det där ska jag ta tag i"-uppgifter läggs på hög. Ett jobb stack ut lite extra, dels för att det var väldigt trevligt, dels för att jag i ärlighetens namn inte hade väntat mig det. Det var en fest i samband med en modevisning. Jag har själv bott i en avfolkningsbygd. Ni vet, en sådan där by som föraktfullt kallas "håla" varifrån ungdomarna söker sig så fort de kan och där företagen inte vill etablera sig hur mycket lokaliseringsstöd man än vill ge dem. Då finns det två vägar att gå. Antingen kör man på som man alltid gjort och tittar på när folk flyttar och affärer lägger ner. I bästa fall hoppas man på att locka dit lite tyska turister som motvikt, men egentligen gör man ingenting. Eller också startar man upp nya företag och ser till att det händer grejer lokalt så att inte nöjesliv är liktydigt med bussning till närmaste stora stad. Byn jag bodde valde linje ett, de väntar på döden. Den kommer inte inträffa i år och inte om fem år, men så småningom är det bara spridda sommarstugor kvar om inte ett mirakel inträffar. Därför är det så kul för mig att medverka i evenemang på småställen där man kämpar emot nedåtspiralen. Detta var dessutom en trevlig kväll där underhållningen förutom mig bestod av Billey Shamrock, en kul kille som jag hade sett fram emot att få se "in action".

Nu över till något tråkigare - deklaration. När regeringen tillträde sa alla dess företrädare med Gläääsbygds-Maud i spetsen att nu skulle man minsann se till att underlätta för småföretagen. Det hade sossarna sagt dessförinnan, men borgarna tyckte inte att de levt upp till de stora orden. Jag är benägen att hålla med. Sju av tio svenska företag är enmansföretag. Vad som ryms i begreppet småföretag varierar, men hur man än räknar är över 90 % av Sveriges företag just småföretag. Då och då påstår politiker i alla läger att vi är nyckeln till framgång och botemedlet mot arbetslöshet. Jag är inte lika övertygad, men det är ju kul om de vill hjälpa till. Sänkta arbetsgivaravgifter vore trevligt. Och, ännu viktigare för att våga ta steget från anställning till företagande, ökad trygghet. Som läget är nu har man i princip diskvalificerat sig från det svenska trygghetssystemet med a-kassa och jobbgaranti i samma stund som f-skattsedeln landar i brevlådan. Det här pratar politikerna ofta om, men det händer inte mycket.

Men nu har den första konkreta förändringen sedan regeringsskiftet trätt i kraft. I årets deklaration tvingas även enskilda näringsidkare med en omsättning under miljonen upprätta ett årsbokslut med balansräkning. Dessutom tvingas vi lämna in en momsbilaga med deklarationen. Rent konkret innebär det att jag för varenda utgift jag haft i företaget under året måste redovisa om det var 6, 12 eller 25 % moms på varan/tjänsten. Just det, jag måste också separera varor och tjänster. Finns det någon nytta med detta? Inte vad jag kan komma på. Möjligen låter man i större utsträckning än tidigare bli att göra struntavdrag på firman eftersom det är så krångligt att det nästan lönar sig att betala med skattade pengar istället. Vidare har man ersatt näringsbilagan N1 med NE. Det blir lite väl tekniskt om jag ska berätta på vilket sätt det försvårar min tillvaro, men summan av kardemumman är att det går åt alltmer tid till redovisning. Handlade det om ökad kontroll och därigenom minskade möjligheter att fuska skulle jag förstå tanken bakom, men det gör det inte.

Jag tvivlar som sagt på att småföretagarna ska föra Sverige ur krisen (vilken kris förresten?), men vi sliter och betalar skatt och jag tror inte att landets arbetsförmedlingar skulle vilja att hundratusen företagare knackar på dörren för att höra om det finns någon lämplig anställning åt oss. Så varför vill Skatteverket, regering och riksdag att vi ska lägga hundratals timmar av oavlönad (och därigenom obeskattad) arbetstid på att redovisa våra företag istället för att vara ute och producera? Det är inte rimligt att enmansföretag med under en miljon i omsättning ska inrätta en halvtidstjänst för en redovisningsekonom. Det var mitt liv i korthet. Nu går vi inrikes.

TV4-chefen Peppe Porseryd satt och växlade SMS (vår tids sätt att skicka lappar) till Alex Schulman under sändningen av Körslaget, som verkar vara ytterligare en meningslös "tävla med kändisar"-produktion. Det har han fått rejält med skit för, men jag funderar över en aspekt som inte tagits upp. När jag står på scen säger alltid jag eller någon annan till publiken att mobiltelefonerna ska stängas av. Just det - av! - inte försättas i ljudlöst läge. Naturligtvis kommer denna uppmaning även i direktsända TV-program med publik. Förstod inte den exekutive producenten Porseryd uppmaningen? Han verkar inte så smart, för att uttrycka det milt. I övrigt håller jag med Lennart Ekdahl: "Det är kanske inte så klokt att skicka SMS till en person vars samtliga SMS hamnar i offentligheten."

Mitt eget favoritprogram Lyxfällan är igång med en ny säsong. För er som inte har sett det, så funkar programmet ungefär så här. En idiot (eller idiotfamilj) lever över sina tillgångar så att det bara visslar om det. Ofta gör de varje månad av med 10-25 tusenlappar mer än de får in. Killarna bränner vanligen pengarna på meningslösa tekniska grejer medan tjejerna handlar kläder och möbler. Allt på avbetalning. När vi kommer in i handlingen står de där med sin platt-TV som de med effektiv (väldigt effektiv) ränta gett fyrtiotusen för och som nu är värd en femtedel, samt en hel hög med inkassokrav. Det tråkiga är att Lyxfällans programledare ordnar upp situationen, men ett par månader senare kan man läsa på nätet att det gått åt helvete i slutändan. Har man inte förstått pengars värde vid 40 års ålder gör man det sällan vid 41 bara för att man fått prata med två ekonomer. Jag kommer att tänka på ordspråket: "En dåre och hans pengar är snart åtskilda." Så sant som det är sagt.

Själv är jag, som alla som känner mig vet, Lyxfällandeltagarnas direkta motsats. Jag har inte ens köpt min bostad på avbetalning och är vad som föraktfullt brukar kallas snåljåp. Därför var det så befriande att läsa E24-artikeln om snåla miljardärer. Ja, varför inte som Ingvar Kamprad köra omkring i en gammal Volvo bara för att man har råd att köpa nytt? Och mig veterligen landar ekonomiklassresenärerna samtidigt som resten av planet. Fast det blir lite fånigt när man påpekar att trehundrafemtiomiljardersmiljardären Warren Buffet bor kvar i sitt hus som han köpt för tvåhundratusen för femtio år sedan. Den är nog ganska rymlig för jag misstänker att man fick rätt mycket kåk för tvåhundratusen på femtiotalet.

Jag har tänkt på en grej. Ja, jag brukar göra det. Det vore ganska opraktiskt för psykopater att alltid ha en stirrig blick, eller för rånare att alltid bära rånarluva. Så varför ser terrorister alltid ut som terrorister? Om jag skulle kliva på ett flygplan och två av dessa män suttit bakom spakarna i cockpit hade jag vänt mig om, lämnat flygplatsen i ilfart och åkt tåg resten av livet.

När vi ändå är inne på religiösa psykopater så har Carola varit i hetluften igen, och som så många gånger förr gäller det inte musik utan bilkörning. Den här gången tog hon en springnota när hon tankande bilen. "Du skall icke stjäla" står det i budorden, men det gäller tydligen inte henne. Dessutom pratade hon i mobiltelefon medan hon tankade. Denna förseelse är visserligen inte omnämnd i budorden (inte i bibeln överhuvudtaget faktiskt), men själv tycker jag att bilderna med överkorsade mobiler som finns uppsatta på varenda bensinmack är ganska lättbegripliga. Fast i samband med Carola finns det förstås mycket som är obegripligt.

Men aprils nyhetsutbud domineras ändå av Engla, Engla och Engla. Först vill jag säga att jag precis som alla andra naturligtvis tycker att det som hänt är djupt tragiskt. En oskyldig tioåring råkar komma i vägen för en fullblodsdåre och går därigenom miste om 60-80 år av sitt liv. Onödigt är ju bara förnamnet. Och vidrigt. Inte blir det mindre hemskt av att veta att polisen kanske hade kunnat spärra in den här killen för ett tidigare brott om de hade gjort sitt jobb. Det är hemskt att tänka att Engla kanske levt idag om polisen inte spelade så mycket innebandy på jobbet.

Med detta sagt vill jag säga att detta inte är det enda som äcklar mig i fallet. Först har vi alla kända "medkännare". Det är offentliga personer som anser att deras moral/empati/intelligens är så mycket högre än "vanliga" människor att det smäller lite högre när de går ut och fördömer vidriga brott. Namnen på dessa kändisar varierar från gång till gång, men av en händelse har de ofta en ny skiva eller bok på väg ut. Det kan exempelvis vara Carola (vars moral jag tog upp alldeles nyss) eller Charlotte Perelli. Denna gång var Liza Marklund med på ett hörn också.

Därefter startar kvällspressen något slags idiotiskt upprop, så att allmänheten kan delta i fördömandet (ungefär som om folk skulle hylla mördare och våldtäktsmän om det inte vore för Expressen och Aftonbladet). Den här gången bestämde man att det skulle tändas ljus för Engla, och folk gick således man ur huse och "engagerade sig" genom att tända stearinljus för en människa de aldrig träffat. Återuppstår hon då? Jag är ledsen, men jag förstår inte på vilket sätt stearinljus löser världens problem. Om det höjdes röster mot slappa poliser eller nedmonterad psykvård skulle jag förstå och t o m sympatisera. Men stearinljus... idiotiskt.

I fallet Engla har smaklösheten nått nya höjder för där har man lagt in en växel till. Nu ska nämligen begravningen TV-sändas. Jag kan förstå att den drabbade familjen i sitt chocktillstånd tycker att det är en god idé, men hur SVT tänkte när de bestämde sig för att göra jippo av en begravning övergår mitt förstånd med flera kilometer.

Ja, då har jag fått spy ur mig lite åsikter igen. För ett par veckor sedan föreslog min kollega Lars Magnusson att min blogg borde tryckas på mjölkpaketen. Ni får väl bedöma själva om Lars har rätt eller om han bara är en tokig smålänning. Annars syns vi här om en månad.

Maj -08

Den ståuppkomiska vårsäsongen går mot sitt slut. Apropå slut, i vintras uppträdde jag här. Det gör jag tydligen inte om. Elfel, så det verkar i alla fall inte som att någon gäst bränt ner restaurangen irriterad över deras bristande vegetariska utbud.

Jag är också i renoveringstagen. När jag köpte lägenhet för snart två år sedan stod det snabbt klart att jag måste renovera allt. Absolut alltihopa allting. Jag klagar inte, den hade kostat en halv miljon till annars. Tänkte att det kan väl inte vara så svårt att måla lite tak, tapetsera och slänga in ett par golv, men det var det. Av någon anledning fick jag lyckligtvis för mig att jag skulle avvakta med köket för att inte drabbas av för mycket jobb på en gång. Sedan har jag gått och dragit på det, vis av erfarenheten med resten. Men nu har jag i alla fall gjort slag i saken. Nya skåp är införskaffade, bänkskivor beställda och taket målat. Om ett par veckor har jag ett kanonkök om allt flyter. Men varför skulle det göra det? Jag vet inte hur det är för andra, men i mitt liv har det alltid varit vattentäta skott mellan orden renovering och flyt.

I den här vevan skulle jag i alla fall vilja slå ett slag för Ikea. Jag tror inte att jag känner någon som inte har minst en skräckhistoria från sina kontakter med möbelföretag. "Leveranstid" på kontraktet tycks ofta mest vara en from förhoppning från möbelleverantörerna och när grejen väl kommer är transportskador och felleveranser mer regel än undantag. Säga vad man vill om Ikea, men det finns en anledning till att de är störst. Bra grejer, lätt att få ihop och upp, tydlig leveransavisering följt av leverans på utsatt tid. Och så priset då. Mitt kök kommer kosta runt sjuttiofemtusen inklusive elmontage, kakel och plattsättning. Då byter jag ändå ut alla vitvaror och valde en av Ikeas dyraste inredningar. Det går helt enkelt inte att slå det.

Förutom jobb och renovering hann jag med en begravning i maj. Ingen nära anhörig, men begravningar är ju aldrig särskilt kul.

Apropå död begriper jag inte den senaste tidens debatt om gravsättningar. Debatt är väl fel ord för det verkar nästan som att alla tycker samma sak - utom jag. Det har alltså visat sig att man regelmässigt trycker sönder kistlocket innan man fyller jord ovanpå. Detta för att slippa sättningar i jorden när kistan till slut ger upp. Det kanske är något fel på mig eftersom jag inte förstår problemet. Personen i kistan är ju död, kroppen och kistan sänks ner för att förmultna. Hur tänker de människor som kräver att deras anhöriga grävs upp, läggs i en ny kista och grävs ner igen (denna gång med kistan fylld av luft så att jorden sjunker undan när kistan ruttnat)? Kan någon förklara, för jag förstår verkligen inte. Det är ofta jättetragiskt när människor dör, men själva kroppen är ju sedan att jämställa med avfall/kompost. Så ser jag det, och det har jag alltid gjort. När min pappa och farmor dog för ungefär tre år sedan såg jag bägge kropparna någon timme efter dödsögonblicket och det ändrade inte min inställning det minsta. Död materia. Mig får de gräva ner hur de vill när det är dags. Slå sönder kistlocket eller öppna locket, häll ur mig i hålet och återvänd kistan... Eller elda upp mig istället, och går det att använda mig till fjärrvärme, så gör det. Jag vill gärna ha gott om utrymme när jag lever, men när man är död kan det kvitta.

Fler irriterande röster i nyhetsflödet. Regeringen funderar på att tvångsansluta alla yrkesverksamma till a-kassan fr o m 2010. Låter som ett förslag borgliga politiker skulle ha kritiserat om det kommit från annat håll, men tydligen är kollektivanslutning av godo så länge det kommer från höger. Jag blir så trött. Bara en taktisk idiot skulle genomföra ett sådant beslut ett valår, så naturligtvis kommer det inte att bli verklighet, åtminstone inte just då. Det är ändå skrämmande att förslaget ens kommer upp och inte avfärdas på en kvart.

Snart är det skolavslutning och de senaste åren har det inneburit en religionsdebatt. Så ock i år. Frågan lyder ungefär: Kan man fira skolavslutning i en kyrka eller innebär det en kränkning mot elever med andra religioner? Själv hade jag skolavslutning i en kyrka hela låg- och mellanstadiet, helt enkelt eftersom skolan saknade en samlingslokal som kunde inrymma alla elever. Det är väl så det brukar vara. Hellre än att bygga en aula som annars skulle stå tom för det mesta lånar man en kyrka som också står tom för det mesta. Jag varken var eller är kristen, så då borde ju jag bli jättekränkt. Eller är det värre för elever med andra religioner (muslimer)? Som jag ser det är det här hur enkelt som helst. Tror man inte på Gud kan man välja att se kyrkor som lokaler och psalmer som sånger. Känns det ändå för svårt är det faktiskt ingen närvaroplikt på skolavslutningar, så det går bra att vänta utanför. När det handlar om muslimer förstår jag inte alls problemet, för om jag förstått Bibeln och Koranen rätt (ibland undrar jag hur många religiösa som faktiskt läst sin egen religions "regelbok") är det samma gud. Om muslimer känner sig kränkta av att deras barn exponeras för kristna sedvänjor undrar jag lite över varför de valde att komma just hit, till ett land som för bara några år sedan hade kristendomen som statsreligion. Fast jag tror att ganska få muslimer tycker att det här är ett problem. Som vanligt när det gäller religion, kultur och integration är det antagligen svenska "experter" som "vet" vilka problem invandrare har. Tortyroffer som kommit hit som flyktingar tycker nog att det är en större kränkning att brännas av fimpar i underlivet än att sitta i en kyrka en timme om året.

Expressen blev av med Linda Skugge, sedan tog man in nästa rymdforskare: Ebba von Sydow. Ja, fröken Bimbo har väl fått tid över sedan Veckorevyn knuffade ner henne från chefredaktörsstolen till en konstruerad "webbsatsnings"-tjänst. Till Expressen säger hon: "Jag vill väcka åsikter." Ja, hos mig väcker hon i alla fall känslor: förakt och avsky. Jag begriper inte varför Expressen anställer så många meningslösa människor. Får de lönebidrag från staten? Lyckligtvis ska väl von Sydow som vanligt mest skriva om handväskor, så jag lär inte läsa hennes "spännande" reportage så ofta.

Schlagerfestivalen är över, så nu har även Charlotte Perelli fått säga det där som alla svenska deltagare säger varje år: "Det här var sista gången jag var med." Sedan står de där nästa år och förklarar varför de ändrat sig. Perelli: "Jag fick en så bra låt från schlagerfabriken." Carola: "Andreas Johnson har gett min musik en nytändning." Andreas Johnson: "Det är så kul att jobba med Carola att jag inte kunde tacka nej." Alexander Bard: "Vi ställer upp för Sverige - trots att vi inte alls vill - i och med att vi är Sveriges bästa band." Sanna Nielsen: "När jag hörde låten bestämde jag mig för att försöka igen, fjortonde gången gillt." Bengtzing: "Jag är med för att reta Bert, och jag ska inte göra ett enda uttalande om mitt åtta dagar långa förhållande med Magnus Hedman för tre år sedan." Har jag glömt någon...? Jag hoppas det, jag försöka glömma dem allihop. Nu kanske tidningarna kan skriva om något mer meningsfullt, typ sjövädret i finska Bottenviken.

Årets mest uppmärksammade lilla sångfågel Tito Beltran säger att han ska sälja sitt hus eftersom han är "totalt utblottad". Ja, men det passar ju bra eftersom han ändå tänker flytta från Sverige. Eller har han glömt att han sagt det den här gången också...? Hoppas inte.

Vi avslutar med en skojig nyhet. En engelsman stämde resebyrån eftersom de sålt honom en resa till ett hotell på Kos fullt av tyskar. Ja, det är ju ett skäl så gott som något, men vad hade han väntat sig? Åk inte på charter om du vill slippa tyskar. Den roligaste kommentaren i artikeln är ändå: "Till och med tv-kanalerna var på tyska". Ville han se engelskspråkig TV kanske Grekland ändå var fel satsning.

I juni ska standupterminen avslutas, köksrenoveringen likaså. Jag dyker väl upp på bloggen någon gång, och här på hemsidan finns jag igen om en månad. En hemsida kan man inte ta semester ifrån, det... får man inte.

Juni -08

Juli -08

Som jag skrev för en månad sedan är jag inte mycket för att hänga på stranden, men nu sjutton har vi fått värme så att det räcker och blir över. Mitt överlevnadsknep är att hålla mig inomhus under de varmaste timmarna. Lyckligtvis håller sig min lägenhet någorlunda svalt tempererad. För femton år sedan bodde jag i en lägenhet med alla fönster mot söder. På den tiden jobbade jag natt. Kommer ihåg när jag kom hem på morgnarna och skulle sova när solen precis börjat steka mot rutorna. Och nere på gatan var det för mycket liv för att man skulle kunna sova med öppet fönster. Så där låg jag och svettades i växthuset. Usch! Saknar varken lägenheten eller jobbet.

I juli har jag inte haft ett enda ståuppjobb. Skulle vilja säga att jag suttit disciplinerat och skrivit nytt material inför höstsäsongen, men det vore ren lögn. Fast som egenföretagare är man aldrig helt ledig, det finns alltid grejer att göra. Och politikerna fortsätter att tävla om att vara småföretagarnas främsta beskyddare. Mycket snack, lite verkstad. Om de menar allvar, vilket jag betvivlar, tycker jag att de borde sätta sig ner och bestämma vilka småföretag de vill värna om och varför. Vill de satsa på företag med ett fåtal anställda i hopp om att de ska anställa fler? Eller är det enmansföretagen? Och vilka branscher? Vill de stödja alla småföretag överhuvudtaget låter det ganska kostsamt. Det de skulle kunna göra relativt snabbt och enkelt vore att sänka redovisningskraven. Eller är det redovisningsbyråerna de vill stödja?

En annan grupp som det tävlas om just den här tiden på året är de homosexuella. Eller HBT som det tydligen heter nuförtiden. Jag tycker att det låter som en byggnadsterm, men de får kalla det vad de vill. En fråga som det snackats vilt om är insemination av lesbiska kvinnor. En kvinna hade fått tre behandlingar, men ändå inte blivit gravid. Eftersom hon fyllt 40 ville då hon och hennes flickvän att krutet (nej, inte krutet, men ni fattar) skulle satsas på flickvännen istället, men det gick inte. För lagen säger att bara en kvinna i ett lesbiskt förhållande kan få den här behandlingen. Verkar lite stelbent tycker jag. Å andra sidan kan man fråga sig om insemination ska bekostas med allmänna medel överhuvudtaget. Oavsett läggning är det ingen mänsklig rättighet att få barn.

Med risk för att uppfattas som böghatare (eller HBT-hatare kanske det ska heta) vill jag ventilera ytterligare en åsikt. Årets Pridefestival sponsras bl a av Kulturhuset, Casino Cosmopol, Flygbussarna och SL. Som delägare i dessa företag är jag lite tveksam till den sponsringen. Inte för att det handlar om Pride utan överhuvudtaget. SL t ex ska tillhandahålla lokaltrafik. Det viktiga för mig som resenär är att den är billig och tar mig dit jag vill på kortast möjliga tid. Påverkas lokaltrafiken i Stockholm positivt av att mina skattepengar sponsrar Pride? Jag tror inte det. Casino Cosmopol ägs av Svenska Spel som i sin tur ägs av dig, mig och alla andra. De har precis som Systembolaget den där lite knepiga affärsidén att de helst vill slippa kunder trots att de drivs som vinstdrivande bolag. Så vad vill de uppnå genom att sponsra Pride? Jag vet inte, men jag tror att det skulle vara ganska underhållande att höra ansvariga politiker förklara det.

En av världens minst underhållande politiker är ju Pär Nuder. I våras skrev han en bok. I sitt riksdagsarbete (som ju påstås vara heltid flera gånger om) har han inte deltagit i en enda debatt sedan november. Han har inte heller skrivit någon enda motion i år. Lyft arvode har han däremot gjort. Drygt femtiotusen i månaden från Sveriges enda arbetsplats utan närvaroplikt. Den något märkliga titeln på boken är "Stolt men inte nöjd". Uppenbarligen inte självbiografisk för då hade den nog hetat "Svinig men mätt och belåten".

Apropå politiker Är Radovan Karadzic gripen. Att de inte tagit honom tidigare berodde enligt uppgift på att han ändrat sitt utseende till oigenkännlighet. Visst, han hade odlat skägg och skaffat längre hår, men vi pratar alltså om Europas i särklass största huvud. Där har alltså Radovan Vattenskalle jobbat som läkare i Belgrad och ingen visste vart han fanns? Jo, tjena. Det är naturligtvis så att jugoslaviska politiker vill med i EU och fattade att de behövde plocka fram den här killen så att han kan dömas av amerikansk (förlåt, jag menar "internationell") krigsdomstol. Carl Bildt och andra tackar juggarna för deras handlingskraft. Borde man inte istället fråga sig varför de inte gjorde det här för tretton år sedan?

Tänk vad lite skägg kan ställa till med. SVT:s Rikard Palm ägnade sin semester åt att odla en mustasch. Tillbaka i nyhetsstudion blev växeln nedringd. Folk var som tokiga över karlns mustasch som tydligen var en skam för public service. Till nästa sändning hade han rakat av sig muschen. Jag anser visserligen att ansiktshår är allvarliga saker, men hur tom är ens agenda om man ringer till TV för att klaga på en annan människas mustasch? Tragiskt är vad det är.

Tragik ja. TV4 ska köra tretton nya Wallanderfilmer och tjugofyra Beckfilmer. Oj, vad nyskapande det känns. Och så blir det en fortsättning på sviten Nolltolerans-Livvakterna-Tredje vågen. Hur man än ser på saken var de första tre filmerna skit, så jag har ingen jätteförhoppning där heller.

Annars är ju TV liktydigt med repriser för hela slanten på sommaren. Det är bara TV-licensen som inte repriseras. Men Janne Josefsson kör en rätt intressant serie nu där han följer upp gamla reportage han gjort. 1987 intervjuade han högstadiebarn i Örgryte och Biskopsgården i Göteborg, ett rikt område och ett fattigt. I Örgryte skulle alla åka på dyra utlandssemestrar för att sedan fortsätta sin resa mot välbetalda direktörsjobb. I Biskopsgården såg man en framtid som arbetare på Volvo och SKF. Tjugo år senare följde han upp reportaget för att se hur det gått för ungarna (som för övrigt är jämngamla med mig). Och det var verkligen slående hur många som gått i sina föräldrars fotspår, på bägge sidor. Man kan förneka att vi har ett klassamhälle, men visst sjutton har vi olika antal dörrar att välja på. Det mest tragiska i reportaget var ändå att höra den totala bristen på drömmar bland ungarna i Biskopsgården. En kille ville bli pilot, i övrigt verkade de ha gett upp redan vid femton års ålder. Naturligtvis är inte pengar en måttstock på lycka och framgång, men visst underlättar de.

Förresten hörde jag ett radioreportage om de ökande matpriserna. En kvinna konstaterade att när hon handlade mat nu gick det ofta lös på 1700 kronor mot 1300-1400 för något år sedan. Jag är ju vegetarian, undviker färdigmat när jag kan och tycker faktiskt att riktigt billig mat som bönor, linser och rotfrukter är ganska gott. När jag hörde den där kvinnan prata om 1700 för sin matkasse räknade jag ut att för de pengarna får jag ungefär 80 kilo mat som skulle räcka uppemot ett halvår för mig. Nu var hon väl knappast ensamstående, men jag har ändå nästan svårt att begripa hur en familj kan veckohandla för 1700 kronor. Om vi leker med tanken att den där familjen skulle skära ner sin matkostnad med en tusenlapp i veckan, vilket absolut inte skulle dra "ner" dem till min nivå. Då skulle de ha drygt 50000 av skattade pengar mer att leva för varje år. Dessutom skulle de må bättre, det är jag helt övertygad om. Det här är absolut inga fantasisiffror, det är helt möjligt. Sluta ät kött, eller dra åtminstone ner köttkonsumtionen, gör några storkok, ta bort chips, läsk och helfabrikat från menyn... Någon invänder säkert att vegetarisk kost blir för ensidig. OK, fortsätt då att proppa i era ungar färdigmat späckad med hälsovådliga tillsatser. Var och en blir salig på sin tro.

ComHem toppar listan över företag med flest klagomål, enligt Fairshopping.se. Är det någon som är förvånad? Jag har aldrig träffat en nöjd ComHem-kund även om internetoperatörer i allmänhet är skojare, det är inget unikt för "ComBort". Går uppkopplingen ner är supportens standardsvar att då måste det vara din brandvägg som helt plötsligt sätter käppar i hjulen. I deras värld är det tydligen helt rimligt att anta att de flesta brandväggar kapar internetanslutningen lite titt som tätt. Att det skulle kunna vara deras undermåliga servrar som kraschat finns inte på kartan. Så det är inte utan att man undrar vad som krävs för att få jobb på en internetsupportavdelning. Räcker det med att man kan prata i telefon eller måste man ha sett en PC på bild? Det känns åtminstone som att det sitter ett gäng idioter där och läser innantill från en manual. Att tänka ingår knappast i arbetsbeskrivningen. ComHems kundtjänstchef säger att de är människor (ibland tvivlar man) och "ibland gör vi fel". Det må så vara. Vad jag vill veta är om de ibland gör rätt också.

Nu får det räcka med sanningar för den här gången. Jag blev rent hungrig av det här matsnacket. Dags för en nattmacka. Höres! Här och på bloggen.

Augusti -08

Definitivt höst nu. Och standupsäsongen är igång. Skönt att komma igång igen, men det var faktiskt skönt med en rejäl paus också. (Jag blir lite orolig för den här månadstexten. Är jag verkligen så här tillfreds och belåten? Jag måste uppbringa lite bitterhet så att folk känner igen mig.) I förra veckan var det Svenska Standupgalan. Jag är nöjd med den också. Fast lite missnöjd att jag inte hamnade på mingelfoto trots att jag gjorde entré samtidigt som Gösta Ekman. Jag funderade inte ens på att fyra av ett glatt: "Jag tycker att du är nästan lika kul som Robert Gustafsson" för han såg ändå så stressad och koncentrerad (sur?) ut. Pristagarna var värdiga allihop. I och för sig är jag för konflikträdd för att skriva något annat, men jag menar det faktiskt. Babben fick pris som årets kvinnliga komiker och Tobias Persson fick det manliga priset, kändes helt rätt. Årets nykomling blev Björn Gustavsson och det var ju inte så mycket att orda om.

De senaste säsongerna har jag nästan bara gjort företagsjobb. Det är fortfarande det jag brinner mest för, men i höst ska jag nog göra lite klubbgig också för första gången på länge tycker jag att även det ska bli kul. Det kommer antagligen löpande rapporter om hur hösten avlöper, men nu tänkte jag lämna ämnet för den här gången.

Köksrenoveringen är klar så när som på kaklet. Det är i och för sig inköpt, men jag väntar fortfarande på att någon händig samarit ska sätta upp det för det är långt över min hantverksförmåga. Hur som helst är det skitkul att ha ett fungerande kök igen, det var ett tag sedan. Ända sedan jag flyttade in i min lägenhet har köket känts som en tillfällig lösning där jag i stort sett kastat in köksutrustningen slumpmässigt på tomma platser i skåpen. Så nu har det blivit kul att laga mat igen. Jag gillar att laga mat, men i det helt värdelösa kök jag haft har inspirationen uteblivit. Nu har jag köpt en sån där hushållsassistent också. Det borde jag ha gjort för flera år sedan. Grönsaksbiffar i alla former har varit ett jätteprojekt och nu tar det tio minuter från ax till limpa, eller från grönsak till biff rättare sagt. Nästa steg i min köksliga utveckling är att lära mig krydda. Jag är inte mycket för kryddstark mat, men lite annat än salt och peppar borde man ju använda. Nu när jag fått exemplarisk ordning också på kryddburkarna har jag bestämt mig för att improvisera lite mer. Antagligen skiter alla läsare med undantag för min mamma hur det ser ut i mitt kök, så nu lämnar vi det också. När kaklet är på plats kanske det kommer upp en bild.

Ute i den stora världen har det mesta handlat om OS. Jag är sjukt less på OS! Inte för att det gick dåligt för Sverige, för det var väl allvarligt talat rätt väntat. Jag blir alltid lika förvånad när proffstyckare, med kunskaper som vida överstiger mina, sitter och uttalar sig i förväg om att Sverige ska ta X antal guld. Den här gången tror jag rekordet låg på sju. Hur ska Sverige kunna ta sju guld i ett sommar-OS? Holm, Kallur och Olsson hade kunnat göra det. Så tre om Olsson varit skadefri, fyra om Klüft inte bestämt sig för att inte ens ställa upp i den gren hon kunnat ta medalj i. Kanske Abrahamian också om han inte tävlat i en sport full av skit. Skrev en blogg om det förresten. Möjligen Nystrand, men det kändes osannolikt. Däremot brukar vi ju alltid vinna i någon menlös sport som bara finns på OS, typ lerduveskytte. Men sen då? Sportjournalister kan verkligen kasta ur sig vilka sensationsprognoser som helst om de tror att de ska hamna i tryck. Sedan sitter de där efteråt och talar ut om "praktfiaskot". Och med fiasko menar de att det lilla landet Sverige inte tog fler medaljer, inte deras egna idiotprognoser.

Niklas Strömstedt har jag aldrig gillat något vidare, men nu har han faktiskt gjort en kul grej. När Se & Hor hittade på en artikel om honom ringde han den ansvariga utgivaren som i vanlig ordning inte hade någon förklaring överhuvudtaget. En utskrift av det ganska underhållande samtalet finns här.

Nu har det slagit runt i huvudet på Torkel Petersson, som tänkte auktionera ut sitt skägg. Bl a säger han: "Jag känner mig lite ballare utan skägg." VA?! Folk är inte kloka!

En av de allra oklokaste är Mona Sahlin. Hon sa i en tidningsintervju nyligen att "de som väljer politik som yrke tycker inte jag ska hålla på med politik". Jag håller med. Definitivt när det gäller Mona Sahlin, 51, som aldrig haft ett "riktigt" jobb i hela sitt liv. Sahlin som dessutom passade på att kalla sig själv "välbetald medelklass" med en månadslön på 126 000. Ja, allt är en definitionsfråga. Förutom att Sahlin är en idiot, det är fakta.

Apropå idioter säger nu narkomanen Sanna Bråding att hon vill ta sitt fängelsestraff. Sitt larvigt korta fängelsestraff (min kommentar). Men mest av allt verkar hon vilja tala ut. I tidning efter tidning, i parti och minut. Gå i fängelse! Gå direkt i fängelse (utan att passera gå)!

Har ni också legat sömnlösa för att grubbla över vem som ska bli generalkonsul i Hong Kong? Då känns det väl skönt att veta att det blev "mannen med spetskompetensen och utstrålningen" - Lars Danielsson. Vad vi betalar honom i lön på nya jobbet är hemligt (oj, vad demokratiskt det kändes då), men hyran för tjänstebostaden ligger i alla fall på drygt 90 000 kr/månad. Allvarligt talat, behöver vi ens en generalkonsul i Hong Kong? När det kommer till att bli av med avdankade politiker och statstjänstemän känns det som att det finns hur mycket skattepengar som helst. Fantasipensioner betalas ut till ministrar efter två dagars tjänstgöring, och alltid hittar man något ambassadörsjobb eller styrelseuppdrag. Och gör man inte det hittar man helt sonika på ett. Man hör ofta människor säga att partierna borde samarbeta mer över partigränserna. När det gäller bluffjobb, pensioner och avgångsvederlag behöver de i alla fall inte ta till sig av kritiken. För där ställer man upp mangrant. Sossarna kritiserar inte borgarna med en stavelse och vise versa.

Missade ni årets sommarpratare? Själv lyssnade jag på de flesta och som traditionen bjuder kommer här en snabbrecension av vilka program som är värda att leta upp på nätet.

Fredrik Lindström: En kul människa på det där lite torra och akademiska sättet. Detta program var inget undantag. Jag ser nästan aldrig hans TV-program, men här skrattade jag högt ett par gånger och det är ett bra betyg.

Lena Andersson: Utannonserades som väldigt kontroversiell eftersom hennes förra Sommarprogram gett ordentligt med lyssnarreaktioner. Det får hon inte den här gången. Slätstruket.

Max Tegmark: Professor i astrofysik. På pappret ett ganska tråkigt ämne. I radion också.

Björn Ranelid: Man måste bara älska Björn Ranelid. Han har inte ett uns av självdistans. Tvärtom beskriver han sig själv som Guds gåva till mänskligheten och världens bästa författare alla kategorier. Här drev han en tes om att anledningen till att han är så bra författare är att han varit en lovande fotbollsspelare på juniornivå. Låter det konstigt? Ja, det var konstigt, jättejättekonstigt. Men kul. Inte av den anledning han själv velat, men lyteskomik är ju aldrig fel.

Lars Winnerbäck: Artisten som nästan aldrig ger några intervjuer. Nu skulle vi äntligen få veta om det är för att han inte har något att säga som han inte redan förmedlat i sin musik. Jag tyckte nog inte det faktiskt. Han verkar bara tycka genuint illa om korkade journalister. Särskilt kul när han berättade att efter ett par års totalvägran till intervjuer hade han till slut ställt upp. Den första frågan han fick var: "Fårikål eller köttbullar?" Efter en stunds tvekan hade han svarat "köttbullar" och därefter fortsatt sitt intervjuuppehåll. Hade han jobbat lite hårdare på just att få till lite humor i programmet hade det här kunnat bli årets sommarpratare. Visst är det intressant med människor som brinner för saker på dödligt allvar, men humor är ett effektivt vapen.

Amelia Adamo: En intressant människa med ett intressant liv bakom sig. Åtminstone tror jag det. Tyvärr var det inget som förmedlades i programmet. Dötrist.

Peter Wallenberg: För att komma från Sveriges stelaste familj var han väldigt öppen. Kul anekdoter från hotell- och restaurangbranschen.

Fredrik Skavlan: Leder ett av få intressanta TV-program i "samtala med underhållningsbranschen"-genren, tre gånger roligare än Parkinson. Radioprogrammet var skapligt på samma småputtrigt trivsamma sätt.

Jonas Wahlström: Jag har aldrig tillhört Jonas Wahlströms fanclub. Folklig och menlös, har jag tyckt. Men den bilden lyckades han faktiskt ändra lite på nu. Det här var riktigt kul. Särskilt när han berättade om sina dispyter med myndigheter. Bl a när han försökt skänka sin bil till en apa och fått mothugg av Vägverket.

Peter LeMarc: Har gjort en del bra musik, och jag har alltid upplevt honom som en skön snubbe, framförallt under hans skäggbolls-era. Förväntningarna var således höga. För höga. Alldeles för höga. Alldeles på tok för höga.

Olle Carlsson: En präst som alltid varit intressant just för att han inte strött bibelcitat omkring sig utan istället försökt prata som folk trots att han är kristen. Har jag tyckt. Därför blev jag djupt besviken över att få höra 90 minuters radiopredikan.

Kajsa Bergqvist: Jag tyckte att det skulle bli kul att få höra min gamla skolkamrat prata om annat än dagsformen inför närmaste höjdhoppstävling. Och visst, hon kunde prata, men det var ett ganska opersonligt program. Färglöst.

Michael Segerström: En skådespelarfavorit ända sedan På kurs med Kurt. Duktig och kul. Här slog han an en lite mer seriös ton. Det tycker jag var lite synd, men det funkade.

Leif Silbersky: Snackade om sitt yrkesval, sin cancer och sin vidriga dialekt (vidrig var mitt tillägg alltså). Ingenting man inte hört tidigare.

Tina Nordström: Äppelkäckhetens främsta företrädare. Pratade om sin medverkan i Let´s Dance. Den såg inte jag av den enkla anledningen att jag är totalt ointresserad. Det var jag nu också. Folklig och trevlig... men skittråkig.

Björn Ulvaeus: I tjugo år har folk tjatat om att ABBA ska återförenas. Själv tillhör jag den exklusiva skara (möjligen bara jag faktiskt) som hellre skulle se Hootenanny Singers tillbaka på scen. De senaste åren har ju Ulvaeus ventilerat sina åsikter om religion. Jag har inte alltid hållit med honom, men jag är svag för åsikter åt vilket håll de än går. Och även programmet var intressant. En av få sommarpratare i år som lyckades hålla en röd tråd genom hela programmet. I hans fall handlade det om hans bristande minne. Så spelade han egen musik, vilket sällan är bra (om det inte förstärker bilden av avsaknad självdistans som med Regina Lund häromåret för då kan det bli ren humor). Men inte Abba och inte Hootenanny utan hans första band från att han var 10-12 år. Riktigt genomuselt, men väldigt kul. Överlag var programmet personligt och intressant.

Åsa Nilsonne: Jag har läst ett par av hennes böcker och de har varit hyfsade. Det var inte det här. Jag gjorde dessutom misstaget att höra det "live" istället för i efterhand på nätet och tvingades därför stå ut med musikvalet också.

Antonia Ax:son Johnson: Har alltid sett henne som en otrevlig och obehaglig människa. Den bilden förstärktes.

Yrsa Walldén: Lyssnarnas sommarvärd var ett nittonårigt ångestpaket som var rädd för precis allting. Intressant på så vis att man flyttades tillbaka till puberteten av att höra hur hon brann för och emot allting. Fast riktigt så här jävligt kan det omöjligt ha varit att växa upp. Lyssnade på programmet ihop med en tjej som är några år yngre än jag och vi skrattade ikapp. Förmodligen var det inte det som var meningen med programmet.

Hasse Wallman: En gammal uppdragsgivare. Det är han nog för de flesta artister i Sverige för karln äger ju sjukt mycket. Programmet går att sammanfatta i ett enda ord: dammigt.

Dolph Lundgren: Intressantare än vad jag räknat med, men inte mer än så.

Robyn Carlsson: Här hade jag förhoppningar på ett engagerat och engagerande program fullt av åsikter. Det var det förmodligen, men jag var minst tio år för gammal för att förstå någonting.

Raymond Ahlgren: Jag är sjukt less på sådana där "coacher" i personlig utveckling à la Mia Törnblom. Därför blev jag väldigt förvånad när jag insåg att den här killen faktiskt - till skillnad från nyss nämnda Törnblom - hade något att säga. Intressant och utvecklande även om det lite för ofta lyste igenom att det här var delar av hans föredrag som han dragit tusen gånger tidigare.

Måns Zelmerlöw: Han kan väl inte ha något intressant att prata om, tänkte jag innan programmet. Nej, det hade han inte.

Jens Lapidus: Jag sträckläste debutromanen Snabba Cash och högg direkt tag i uppföljaren när den kom. Den boken var tyvärr inte lika bra, och detsamma gäller för det här programmet. Ni vet hur det känns när man lyssnat på någon under en lång tid och därefter inte kommer ihåg vad personen egentligen pratade om. Så kändes det. För en författare är det ett väldigt dåligt betyg. Lapidus har skrivit två hyllade romaner och jobbar som försvarsadvokat. Han måste ju ha någonting intressant att prata om, men det gjorde han inte.

Martina Lowden: Ung och arg författare i total avsaknad av något att säga. Det låter som en beskrivning av en yngre upplaga av Linda Skugge - underkänt alltså.

Göran Hägglund: Jag har hört att han, tvärtemot mediabilden, är en kul kille. Lite kul var han, men är han inte roligare än han visade här kan jag ändå hålla mig för skratt.

Karin Mamma Andersson: När totalt okända människor sommarpratar tycker jag att det är viktigt att de berättar lite om sig själva så att man kan sätta in dem i något slags sammanhang. Det borde hon tänka på nästa gång. Fast blir det ingen nästa gång kan jag leva med det. Absolut!

Annika Norlin: Inte min typ av artist, men ändå ganska intressant. Och spelar man Harry Brandelius kan man inte vara helt fel ute.

Pia Johansson: Inte min kopp te. Inte alls. Och det var andra gången hon sommarpratade. Andra och sista om jag fick bestämma.

Sissela Benn: En sån där mediafigur som poppat upp helt plötsligt. Hade inga förhoppningar, men blev grymt positivt överraskad. I likhet med Björn Ulvaeus lyckades hon hålla ihop ett tema. Och så hade hon en hel del intressanta erfarenheter att dela med sig av. Kul!

Per Hallberg: Ytterligare en människa som verkat vara en skön snubbe. Och det var han. Berättade om hur han halkat in i filmbranschen i USA och om erfarenheterna av den. Riktigt bra.

David Batra: Hade jag sågat David om han varit usel? Nej, det tror jag inte eftersom David är en trevlig människa som man kan sitta och snacka med i bilen en halv natt på väg från ett gig utan att det blir tråkigt. Det kan man inte säga om alla komiker (nej, det blir inga namn som exempel på det). Men det blir ändå inget toppbetyg, vilket dock uteslutande beror på att ämnet för programmet inte engagerade mig. David har ganska nyligen blivit pappa. Jag förstår att det är svårt att sluta prata om detta, som måste ha varit en, om än väldigt lokalt, revolutionerande upplevelse. Har man precis fått barn eller är på väg att få det var detta program säkert väldigt intressant. För mig... nja.

Pernilla August: Berättade om scenskräck och auditions. Lite halvkul att höra, men inte roligare än så.

Carin Götblad: Jag har aldrig tålt henne. Nu tål jag henne lite mer, men inte mycket. Där andra sommarpratares problem har varit att de inte varit tillräckligt personliga var Götblads problem det rakt motsatta. SÅÅ intresserad av hennes familj och föräldrar är jag inte, jag känner dem inte.

Hassan Brijany: En duktig skådis. Av någon anledning har jag alltid inbillat mig att han har intressanta åsikter. Det har han kanske, men de förmedlades inte i det här programmet, som istället var ganska innehållslöst. Det var synd.

Mia Skäringer och Klara Zimmergren: De hade så mycket åsikter att folk ringde till radio och klagade. Jag kanske var okoncentrerad för jag hörde inga kontroversiella attacker på patriarkatet och så vidare. En del var kul, en del var intressant, en del var varken eller. Men här kommer en av mina åsikter. Ofta när parhästar som Mia & Klara eller Filip & Fredrik ska sommarprata så undrar jag varför de måste tala i grupp. Kan radiocheferna inte bestämma sig eller är de rädda att träffa den bortvalde fly förbannad på krogen efteråt? För jag hade gärna sett dem göra det valet. Mia Skäringer har vi inte hört, inte Klara Zimmergren heller. Mia & Klara har vi däremot hört hur mycket som helst och de föll snabbt in i sina roller.

Mikael Tornving: Kul kille med mycket livserfarenhet. Så kändes det både före och efter programmet. Inte så där hysteriskt roligt, men kul och stabilt. Precis som Tornving.

Marie-Louise Ekman: Det enda jag satt och tänkte under hela programmet var: "Vad sjutton ser Gösta Ekman i den här pretentiösa tråkmånsen?" Nu ska hon bli Dramatenchef. Känns det som att det var de egenskaperna som saknades där: pretentioner och tråkighet?

Sammanfattningsvis tyckte jag att laguppställningen i årets Sommar var starkare på pappret än i verkligheten. Får man önska lite mer humor till nästa år? Och skägg. De kanske kan leta rätt på någon ståuppkomiker med mycket skägg och åsikter... Om jag ska utse en vinnare i år går priset till Björn Ulvaeus (mer skägg och åsikter än humor dock) tätt följd av Raymond Ahlgren. Bronset delas av Sissela Benn, Jonas Wahlström och Per Hallberg. Och Ara Abrahamian. Men han sommarpratade ju inte, kanske någon invänder. Det stämmer visserligen, men han förtjänar ändå ett brons efter den här sommaren.

De ska få ett tips till på SR. Jag har förstått att människor i min ålder, för att inte tala om de som är yngre, inte lyssnar på radio och om det händer blir det inte P1. Det är väl något fel på mig för jag älskar P1. Unga människor slår inte på radion när de är lediga. På jobbet händer det däremot. Därför fattar jag inte varför de sommarpratare som var särskilt intressanta för yngre (Lindström, Winnerbäck, Robyn och några till) placerades lördag-söndag. Vill man locka unga lyssnare till Sommar får man nog locka dem med något roligare än Björn Ranelid och Amelia Adamo.

Efter all moral tänkte jag avsluta med något helt annat. Månadens Youtube-klipp: Finsk förfest.

Nej, nu ska jag skriva lite humor inför höstens arbetspass på scen. Om någon vänlig läsare t ex kan säga något kul om dart är jag idel öra. Vi ses på vägarna, på bloggen och här om en månad.

September -08

Det tog sin tid, men äntligen är köksrenoveringen klar. Jag inser att större delen av läsekretsen skiter fullständigt i hur det ser ut i mitt kök, men tillhör du den lilla skara som är åtminstone lite nyfiken kan du klicka på den här bilden för att se resultatet:

I mitt liv är det i alla fall en stor förändring. Jag gillar att laga mat, men som köket såg ut innan var det lätt att förtränga det intresset. Nu är lägenheten färdigrenoverad. Det tog två år från inflyttning, men så har jag också gjort så mycket jag vågade helt själv. Dels blev det bra mycket billigare än om jag hade lejt bort jobbet. Dessutom är det alltid svårt att överföra visionen man har i huvudet till hantverkare. I och för sig var det svårt att överföra visionen till verklighet själv också, men nu är det gjort. Och hur det än är ger eget arbete en inre tillfredsställelse som är svårtoppad. När jag stod med slipdamm till knäna tvivlade jag många gånger på att det någonsin skulle bli klart. När jag renoverade resten av lägenheten gick jag ner nio kilo. Under köksarbetet tappade jag max hälften och eftersom det är så kul att påta i köket nu får jag nog tillbaka dem fortare än kvickt. Jag är en sådan människa som har svårt att lägga ner vad jag har i händerna för att äta när jag väl är igång, de må gälla lägenhetsrenovering eller "riktigt" arbete.

När vi ändå är inne på renovering vill jag slå ett slag för Blocket. Där sålde jag alla gamla vitvaror och en massa annat också. Det verkar nästan finnas köpare på allting, utrymmeskrävande sopor är åtråvärda guldkorn för någon annan. Förutom att det är lönande att köpa/sälja begagnat gör man ju också en miljöinsats genom att inte bygga på sopberget. Det finns bara vinnare alltså! Trevligt är det också.

Ett annat sätt att bli av med sina sopor är ju att bränna dem. En höjdarnyhet var familjen i Laxå som i förra veckan lyckades med konststycket att elda upp sitt garage eftersom de inte höll koll på brasan (som alltså var tänkt att ske helt och hållet utomhus). Därefter berättade de om sina bravader i Expressen för att garantera sig om att inte få ut några försäkringspengar, åtminstone hoppas jag att det blir resultatet.

Nu handlar mitt liv nu rätt mycket om ståuppkomik. Jag är inte typen som blir grinig på fest när jag inte står i centrum, men nog sjutton är det kul att stå på en scen med strålkastare i ansiktet och allas totala uppmärksamhet. Kanske är det någon defekt från barndomen... Orkar inte spekulera i det, men visst är det märkligt att en del av oss vill stå på scen till varje pris medan andra blir illa till mods så fort de ska prata i en folksamling större än tre personer. Vad är det de har som vi saknar eller tvärtom?

Några andra scenvilliga människor ställde sig som vanligt att köa till årets Idoluttagning. Fånigt program, jag vet, men jag kan inte låta bli att kolla på de första avsnitten när fantastiska artister blandas med tondöva idioter utan självinsikt. Skadeglädje är som bekant den enda sanna glädjen och det är obetalbart kul att se "sångare" stå och prata om sin framtid som de räknar med ska bli fullmatad med skivsläpp och utlandslanseringar. Sedan går de in till juryn och efter max två toner (ofta bara en) står det klart för alla och envar att den här människan inte ens skulle komma upp på övre halvan på karaoken på sin lokala pizzeria. När så juryn förklarar att så är fallet blir de helt förkrossade, alternativt idiotförklarar juryn så det står härliga till. Ja, jag är inte större människa än att jag tycker att det är fruktansvärt kul att följa detta spektakel under utgallringsfasen.

Apropå spektakel är jag livrädd för att John McCain ska vinna det amerikanska presidentvalet. Och inte blev det bättre av att han valt en vicepresidentkandidat som är högerextrem kristen fanatiker som hyllar Irakkriget och amerikanernas rätt att få bära vapen, motsätter sig fri abort till och med vid våldtäkt och anser att klimathotet är larvigt överdrivet. Expressens idiotkrönikör Britta Svensson har dock skrivit en hyllningstext till Sarah Palins ära. För detta finns det ett enda argument - hon är kvinna. Svensson skriver att hon blev glad när Sarah Palins namn offentligtgjordes samtidigt som hon glatt erkänner att hon inte visste någonting om kandidaten, mer än just att hon är kvinna. Kanske är det för att jag är förespråkare av jämställdhet, kanske är det för att jag har hjärna, men jag kan inte fatta vad könet spelar för roll i detta fall. Galningar är galningar oavsett kön. Nästa gång det dyker upp en galen diktator a la Hitler som vill skaffa sig världsherravälde är jag övertygad om att det är en kvinna. För denna egenskap räcker tydligen för att de allra hjärnsvagaste feministerna ska ge henne sitt odelade stöd.

"Han var så snäll och trevlig." Så låter det nästan alltid när massmördare beskrivs i efterhand. Jag kan då tänka att han var väldigt duktig på att dölja denna egenskap när han köpte ett vapen och sedan öppnade eld emot vilt främmande människor han bestämt inte ska leva längre. Skolmassakrer har ju länge varit populära i USA och England, men efter en andra masslakt av uppstickaren Finland får de stora vapenliberala länderna se upp om de inte vill bli omkullsprungna. Finland är världens tredje vapentätaste land, ser ni ett samband med de två massavrättningarna? Det är mot denna bakgrund det känns helt sjukt att höra Sarah Palin propagera för amerikanernas urgamla rätt att gå runt med en pistol i fickan.

Jan Björklund är en jävel på att snacka flumskola, men det händer väldigt lite. Detta fenomen kan man kanske kalla flumpolitik. Nu vill han att ogiltig frånvaro ska redovisas i betygen. Ja, varför inte? Varför inte redovisa all frånvaro i betygen? Arbetsgivare får ju punga ut med massor av pengar i sjukpenning, så innan de anställer kan det ju vara kul för dem att se hur mycket den anställde kan förväntas vara sjukskriven. Det är ett tag sedan jag själv hade en vanlig "hederlig" anställning, men då hade jag kollegor vars sjukdomar man hade kunnat pricka in i kalendern i förväg. Måndag efter lönehelg = förkyld, slutspelsmatch i hockey-VM = maginfluensa... Är man sjuk ska man få vara hemma, men det borde finnas gränser för hur mycket man kan känna efter. Hur som helst, Björklunds förslag ska nu "utredas närmare", så det blir väl en tummetott om ens det, men tanken är god.

Jag gjorde förresten ett test på Alltombarn som kom fram till följande: "Du lider av barnfobi och du gör vad du kan för att undvika de snoriga små varelserna. Alla personer under 15 verkar ha som huvuduppgift att förstöra ditt liv. Förhoppningsvis har du inga barn själv." Men, oj vad otippat...

Är det bara jag som inte låter mig luras av Carl Bildt? Han beröms ju då och då för sin förmåga att dupera journalister och jag bara fattar inte. När jag var yngre spelade jag schack ganska seriöst. Enligt många är ju schack världens mest avancerade strategispel och ett och annat plockade man väl upp, men det kan ju ändå inte bara vara jag som upplever Bildt som extremt lättläst. När vi människor berättar en historia, oavsett om det är till journalister eller kompisar, brukar vi variera oss lite för att inte låta som maskiner. Helt automatiskt byter vi formuleringar nästa gång vi berättar. Men inte Bildt. Han har fattat att hans ord kommer att klippas ner till ett minimum så genom att använda exakt samma ord varje gång kommer dessa ord återges gång på gång, medan hans antagonisters ståndpunkt ändras och varieras. För ett tag sedan jämförde Bildt Ryssland med Nazityskland och det blev lite jobbigt för Reinfeldt att bena ut hur Bildt tänkte. Ett par veckor senare var det dags igen. Bildt intervjuades om FRA och erkände utan omsvep att Sverige byter information med diktaturer när läget är gynnsamt. Varken FRA eller Bildt har ju bästa tänkbara stöd i opinionen just nu, så det var kanske inte så fiffigt. Rapports rubrik löd: "FRA samarbetar med diktaturer." Flyktingar i Sverige gick i taket, FRA-motståndare (rätt många vid det här laget) gick i taket och Bildt var tvungen att hitta en smidig reträttväg. Då kommer han på att han ju faktiskt inte sagt rakt ut att det är FRA som samarbetar med diktaturer, han talade om svensk underrättelsetjänst i största allmänhet. Alltså bestämde han sig för att skylla allt på Rapport genom att kalla deras rapportering för "lögnaktig och oärlig". Denna formulering basunerades sedan ut gång på gång, igen och igen. I varenda intervju, till varenda journalist, på sin blogg. "Lögnaktig och oärlig". Följden blev naturligtvis att det stod "lögnaktig och oärlig" i alla tidningar och sades i alla radio- och TV-program, och som bekant blir även lögner sanna om de upprepas tillräckligt länge och ofta. Och istället för att handla om sakfrågan, att Sveriges utrikesminister öppet erkänner att han gärna, med hjälp av landets underrättelsetjänst, samarbetar med diktaturer fick Rapportchefen Morgan Olofsson (ni vet, han som ser ut som Boxer-Robert) be om ursäkt och så såg åsiktsmaskinen Bildt till att göra pressetikfråga av en politiketikfråga. Och ingen - INGEN! - journalist kommer under överskådlig tid ställa några frågor till Bildt om diktatursamarbete eftersom de då riskerar att träffas av skit från samma fläkt som Olofsson fick i ansiktet. Han är inte dum, Carl Bildt. Men ganska äcklig.

Äckel var det ja. Här kommer september månads mest hjärndöda citat: "Jag kan ändå inte sluta förvåna mig över att vanligt folk kan skriva så mycket elakt skit om någon annan... Det är så himla sjukt. Man blir mörkrädd. Ska det vara förebilder för vår uppväxande generation? Usch! " Det handlar givetvis om kvinnan som gett botox ett ansikte, Linda Rosing. Här gör hon upp med människor som har kommenterat hennes blogg. Analyserar man det steg för steg tycker jag att det säger rätt mycket om hur det ser ut i hennes hjärna. Först slås jag av orden "vanligt folk". Jag antar att hon menar människor som saknar kändisskap. I Lindas värld är kändisskap någonting fint och i alla lägen eftersträvansvärt. Det spelar ingen roll varför man är känd. Själv blev hon känd för att hon hade sex i TV, men det kvittar lika i Rosings huvud. Detta kändisskap har hon sedan försökt hålla vid lev enkom med offentliga misslyckanden. Hon påstår sig ha en modellkarriär. I den mån det är sant måste väl den karriären ses som allt annat än framgångsrik. Hon har försökt sig på en karriär som sångerska. Den resulterade i ett par värdelösa singlar och man behöver inte sitta i Idoljuryn för att höra att hennes sångröst lämnar en hel del att önska, ett faktum hon desperat försökte kompensera på scen genom att bära så urringade kläder att bröstvårtorna blottades. Ett tag skulle hon göra karriär som föredragshållare och lära unga tjejer att de inte behöver plastikoperera sig och vika ut sig för att skaffa sig självkänsla, men den karriären föll på att hon själv parallellt med "föredragskarriären" fortsatte att plastikoperera sig och vika ut sig. Sist men inte minst var hon partiledare eftersom Linda "brinner" för att skapa oss ett bättre land att leva i. Efter massiv mediaexponering resulterade detta i 222 röster i riksdagsvalet. Det är en bråkdel av vad den fiktiva organisationen Kalle Anka-partiet brukar få. Vi går vidare i texten. "Skriva så mycket skit om någon annan". Det är väl knappast någon som missat hennes ständiga fördömanden och skitsnackande om gamla och nya vänner. Ett tag kände man nästan sympati för hennes expojkvän Fadde som var och varannan dag kunde läsa om hur värdelös och hemsk han var på kvällstidningarnas löpsedlar. Och avslutningsvis: "förebilder för vår uppväxande generation". Det här verkar vara viktigt för Linda. Hon kommer ständigt tillbaka till att hon vill vara en förebild för unga människor. Hennes nedsättande replik om andras misslyckanden på området måste väl tolkas som att hon tycker sig ha lyckats bättre själv. En människa som nått rampljuset genom att ha sex i TV, som opererat om sin kropp till groteska proportioner genom att spruta in nervgift i ansiktet, fylla läpparna med grisfett och brösten med plast. En människa vars knarkfyllda leverne kantat med skandalomsusande uttalanden fått hennes egen tonårsdotter att vända henne ryggen. Ja, om det hade stått i tidningarna att min mamma ville spela in porrfilm när jag gick på högstadiet hade inte jag heller mått så bra. Om Linda Rosing skulle vara ett förebildsideal vill jag vara så lite förebildande det bara går.

En annan föredetting, George Michael hann under september med att återigen bli gripen för narkotikainnehav, släppas utan åtgärd och därefter göra avbön, ta avstånd, be om ursäkt. Inget nytt under solen.

I förra månadsbrevet körde jag "månadens Youtube-klipp". Det skulle man ju kunna skapa en tradition av. Här kommer således... Månadens Youtube-klipp:

Vi syns igen om en månad. Eller på bloggen dessförinnan. Simma lugnt!

Oktober -08

Så kom vintern på riktigt. Ja, den brukar ju göra det. Och med vintern kommer högsäsongen för oss ståuppkomiker. Man ska inte gnälla över jobb (särskilt när det är ett fritt och roligt jobb som man valt själv), men en komikers arbetsår har en tydlig inbyggd ketchupeffekt. På sommaren gnäller man över för lite jobb. I början av hösten gnäller man över för få bokningar. Sedan smäller det till och man upptäcker att kalendern innehåller väldigt lite fritid för resten av året. Men det är bara att stå på. Innan man vet ordet av är det jul och lågsäsong igen.

Dessförinnan tog jag tag i en gammal surdeg i mitt liv. När jag flyttade hit fick jag en större lägenhet. Framförallt var det behovet av ett riktigt arbetsrum som lockade. Källarförrådet blev däremot mindre. Trots att jag slängde sjukt mycket blev det nya förrådet knökfullt, men det viktigaste då var att renovera lägenheten. När lägenheten blev färdigrenoverad i och med köket bestämde jag mig för att göra något åt saken. Nu har jag tömt nästan tio flyttkartonger med allt från "bra att ha"-grejer till ren skit. Märkte att nästan allting går att bli av med på Blocket och Tradera och har sålt musikutrustning, verktyg, gamla leksaker, porslin, prydnadsföremål... för över tiotusen spänn. Så här i besparingstider vill jag varmt rekommendera alla människor att gå igenom sina förråd. Eftersom jag är barnsligt förtjust i pengar var det naturligtvis roligt att fylla upp bankkontot, men den största glädjen är ändå att jag numera vet vad jag har och hur jag hittar det. Förut kunde ett besök i källarförrådet ta flera timmar, mynna ut i träningsvärk och ganska ofta hittade jag ändå inte det jag sökte. Jag har fortfarande grejer jag vill bli av med, kanske blir det aldrig riktigt klart, men nu är det ordning och reda.  

En undersökning i Expressen visar att sex av tio svenskar störs av sina grannar, men det konstiga är att mardrömsgrannen är "ljudkänsliga tanter". Jag får inte ihop det. Mina absoluta mardrömsgrannar var några killar som flyttade in under mig och hade efterfester som fick väggarna att vibrera. Jag har själv ganska sena vanor, men när man vaknar mitt i natten av en nyligen påbörjad fest blir man så arg att sömn bara är att glömma även när eländet tystnar. I den här lägenheten är det just renoveringar som stör mig mest. Jag har full förståelse för att man vill renovera sin bostad, det har jag ju själv gjort. Problemet är tiderna. Det verkar som att många hantverkare bara jobbar fram till nio på morgonen. Har de ändå väckt mig med någon timmes borrande och bilande kan de väl stå på så att det blir klart någon gång istället för att köra två timmar om dagen i fem veckor. Annars tycker jag att det här med grannsämja är ganska enkelt egentligen. Om det inte är alltför lyhört är det väl inte så svårt att hålla volymen nere. Om ytterdörren kärvar så att det kräver våld att få igen den oljar man upp dörren och vill man lyssna på musik så att det dånar använder man hörlurar. Vanligt hyfs alltså. Själv lyssnar jag på P1, dammsuger dagtid och sitter för det mesta vid datorn. Rena drömgrannen således. Det tycker väl alla att de är kan man tycka, men i Expressens (OK, det är ju inte precis en vetenskapstidning) undersökning tror 62 % att de själva stör. Dagens I-landslösning: sluta med det då.

För några år sedan låg min hemsida på ett litet webbhotell i Luleå. Det funkade hur bra som helst, men tyvärr la de ner. Då hamnade jag tyvärr hos Surftown. Märkte tidigt att deras supportavdelning var tämligen värdelös. När problem uppstod rapade de standardlösningar ur manualen i förhoppningen att problemen skulle lösa sig av sig själva. Många problem gör ju det, och de var åtminstone billiga. Så för något år sedan bestämde de sig för att deras tjänster var värda mer än dubbelt än tidigare, jag förstod inte varför för jag som lekman upplevde dem som lika värdelösa som alltid. Men så länge något fungerar låter man det helst bero - i synnerhet när det gäller datorer.

För tre veckor sedan började min e-post strula. Jag mailade supporten som i vanlig ordning inte lyckades lokalisera problemet och inte verkade bry sig. En del lyckades skicka mail till mig som aldrig kom fram, men de flesta fick ett felmeddelande istället. Efter tre dagars problem började jag bli desperat. Jag har jobbat hårt för att skapa mig ett rykte att alltid gå att nå via e-post och försöker svara blixtsnabbt. Det är dessutom högsäsong nu, vilket gör problemen ännu värre. Att inte finnas tillgänglig kostar mig jobb och pengar. I det här läget föreslog Surftowns begåvningsreserv att jag skulle avaktivera e-posten och därefter aktivera den igen. Då skulle mitt konto hoppa över till en nyare server. Nackdelen var att jag skulle bli utan e-post i upp till ett dygn, men eftersom kontot redan var paj såg jag det som ett nödvändigt ont. Jag blev inte direkt förvånad när 24 timmar gått och kontot fortfarande låg nere. Mailade supporten, men eftersom det var efter kontorstid fick jag inte svar förrän dagen därpå (den nya dyrare tjänsten är tydligen inte värd mer än åtta timmars support per dag). Då berättade de att problemet var flyttat till "2nd line support", vilket jag tolkade som att ärendet nu handhades av personer med åtminstone elementära datakunskaper. Samtidigt började jag höra mig för om möjligheten att bryta vårt avtal, men det gick inte. Jag hade betalat till augusti -09 och skulle inte få några pengar tillbaka. Jag fortsatte att mailbomba dem (från ett reservkonto) och ifrågasätta hur det gick med problemlösningen, hur de kan ta betalt för en tjänst som inte funkar och hur ett företag kan pissa floder över sina kunder, men ändå inte släppa dem till ett riktigt webbhotell. Det tog skruv, efter fem dagars krångel fick jag ett kortfattat mail att de nu låter mig bryta avtalet om 30 dagar. Givetvis ifrågasatte jag vad de gjorde åt det inrapporterade felet och om det var företagets policy att alltså ta betalt ytterligare 30 dagar för ett e-postkonto som de facto är ur funktion. Och självklart fick jag inga svar alls på detta. De tyckte helt enkelt att de varit snälla nog som låtit mig betala för ingenting i 35 dagar istället för det ursprungliga avtalet om 300 dagar för ingenting.

Samma dag öppnade jag ett konto hos Easy Webbhotell och dirigerade om min domän. Redan på kvällen var såväl e-post som hemsida i full funktion. Självklart kommer jag fr o m nu ta varje tillfälle i akt att avråda alla människor att ha med Surftown att göra. Så länge de nu finns kvar. Även om webbhotell och internetleverantörer tillhör svenskarnas favorithatobjekt finns det gradskillnader i helvetet och företag som behandlar kunder som Surftown gör har en förmåga att rensa ut sig själva. Man skulle kunna kalla det dataevolution.

Fler företag än Surftown har fått nya värderingar efter den senaste tidens börsras. Själv har jag faktiskt, som omväxling, suttit bredvid och tittat på med större delen av "förmögenheten" på sparkonto, obligationer och hedgefonder. Dock är det som vanligt i den svartvita rapporteringen "det värsta raset i mannaminne". Visst, börsen har visserligen tappat ungefär halva sitt värde i år, men så är det ju med aktier. Ibland går det upp, ibland går det ner. Långsiktigt ger börsen ändå bättre avkastning än madrasser och sparkonton. Man måste kunna skratta åt eländet, såsom Per-Olov Börjeson som annonserade ut sina en miljon störtande Carnegieaktier mot djupfrysta torskhuvuden. Är man torsk så är man.

Apropå torsk fick Tito Beltran vad han förtjänade när hovrätten dömde honom till 2,5 års fängelse. På presskonferensen efteråt fortsatte hans minst lika obehagliga fru att skylla på allt och alla. På frågan om de planerat att fly landet svarade hon: "Det vore fullkomligt absurt." Den naturliga följdfrågan vore naturligtvis om det är fler av Titos löften till svenska folket som är "fullkomligt absurda". Jag har ju sett fram emot att han så småningom ska lämna landet för gott och bränna sitt svenska pass.

Expedition: Robinson ska börja sändas på TV4 och i samband med tillkännagivandet berättade TV4 också att programmet ännu saknade programledare. Då hände något mycket förutsägbart. Som på en given signal hoppade varenda dokusåpaföredetting upp ur sin håla. Martin Melin skrev en debattartikel om kriminalromaner (som att han skulle ha läst en bok i hela sitt liv), Anna Book gick ut i pressen var och varannan dag med ett personligt påhopp eller avslöjande. Tyvärr verkar hennes liv mest ha kretsat kring viktproblem de senaste 30 åren och jag är inte jätteintresserad. Vidare kunde man så klart bevittna Carolina Gynning göra än det ena, än det andra för att få så mycket uppmärksamhet det bara går. Till och med Linda Rosing tycks tro att hon har en chans att bli programledare. Väldigt skrattretande, men också lite tröttsamt.

En människa som är mer tröttsam än skrattretande är ju Katrin Schulman. Ja, jag vet att hon bytt efternamn, men det är så långt och krångligt att jag inte orkar lära mig det för hennes sista minuter i rampljuset. I Idols Eftersnack på TV400 (är det någon som faktiskt har ställt in den kanalen på sin TV?) kallade hon en utröstad yngling för "bögig". Vad de där Schulmanpajasarna aldrig tycks ha lärt sig är att ett skämt måste innehålla både humor och chock. Det blir inte kul bara för att det upprör om det inte finns humor i botten. Men alla kan ju klanta sig i direktsändning. Det intressanta är att hon fortsatte att göra precis allting fel. Hon backade inte en centimeter och när hon attackerades av Marcus Birro körde hon på anfallstaktiken. Marcus Birro har ju precis som hon själv gjort sig känd för att göra vad som helst för att få höras i mediabruset. Men sedan har han varit programledare för Karlavagnen, trätt fram som alkoholist och blivit snudd på folkkär. Det hade Katrin Schulman missat fullständigt och viftade bort honom som förvirrad alkis - fel metod! I ett sista desperat försök spelade hon ut judekortet. Som ni vet får man aldrig kritisera en jude för det var synd om judarna för 70 år sedan. Då visade det sig att Birro också haft en släkting som mördats i koncentrationsläger. I det här läget ledde Birro sympatikriget med 98-2 ungefär och äntligen tryckte hon på bromsen. Och det räckte för TV4 som slängde in henne i programmet igen. Jag hade möjligen förstått det om hon haft någon eftertraktad kompetens eller om man kunnat skönja spår av något sympatiskt över hennes person. Att ta ställning i den här konflikten kändes ganska enkelt och här är en bild av den moraliska vinnaren i TV4-slaget tillsammans med sina två bröder:

Från Idol hämtar jag också månadens Youtube-klipp", en underbar technolåt från Idoluttagningen i Kazakhstan:

Vi ses på bloggen, ha det gott!