Fullt ös i januari också, det hade jag inte räknat med. I helgen var det Malmö Comedyfestival. Som komiker åker man mest runt själv. En och annan kollega håller man naturligtvis kontakt med och andra springer man ihop med på enstaka jobb, men den enda regelbundna kontakten med "kollegiet" i stort är en mailinglista där vi varnar varandra för oseriösa bokare etc. Men det är en helt annan grej att träffa 60 kollegor på en gång. Arrangörerna (Slagthuset, MACK och Oslipat) hade gjort ett hästjobb, och efter sju timmars standupstafett blev det en nästan lika lång efterfest. Jag dricker alkohol mer och mer sällan, men detta blev en rätt blöt tillställning. Ingen höjdare när klockan ringde halv åtta på morgonen och 4,5 timmars tågresa väntade, men det var det värt.

Även när jag inte uppträder sena kvällar är jag långt ifrån morgonpigg. Jag är som mest aktiv runt midnatt och går ogärna upp före nio. I januari bestämde sig ett stort antal av mina grannar för att renovera sina lägenheter. Hantverkare har en annan dygnsrytm. Allra senast klockan åtta på morgonen drar den första borrmaskinen igång. Sedan är det fullt drag i två timmar. Därefter tycks de ta lunchrast i fyra timmar. Det viktigaste verkar vara att väcka hela huset. En annan iakttagelse jag gjort är att kändissnickare är lika bullriga som de okända. I förra veckan kom Kanal5:s Roomservice hit. Om någon tror att det är en målare och en snickare som på sin höjd har med sig en kameraman när de är ute och bygger - glöm det. Tre (3!) lastbilar med folk parkerade utanför för att bygga om en lägenhet på 40 kvadrat.

En bit härifrån blev en jourbutik rånad. Sådant händer lite då och då i stora städer, så det borde ju knappt ens bli en liten notis i de stora tidningarna. Men till Expressens stora lycka kunde man ju nu koppla ihop detta med två "TV-profiler". För eftersom de samtidigt byggde om ett kök någon kilometer bort kan man ju säga att de "hamnade i ett blodigt råndrama". Låter det långsökt? Inte för Expressen.

Sedan läste jag i lokaltidningen om rånet. Fyra ynglingar kom in i affären och viftade med kniv och pistol. Butiksinnehavaren var inte sugen på att lämna ifrån sig kassan, så han ropade på sin kompis på kontoret och tillsammans motade de helt sonika ut ungjävlarna. Han tyckte att pistolen såg för blank ut för att vara äkta och även om så hade han varit med om värre grejer hemma i Iran. Skön snubbe! Jag brukar storhandla på en sån där lågprisbutik, men jag ska banne mig köpa ett par liter mjölk till överpris på den där jourbutiken som en ren solidaritetshandling.

Häromdagen kom jag att tänka på en gammal chef jag haft. Jag hann avverka många dåliga chefer innan jag startade eget, men en av dem skiljer ut sig från mängden eftersom det är den enda chef jag haft med tydligt sadistisk läggning. Han riktigt njöt av att skapa dålig stämning. Många andra av mina gamla chefer lyckades också få folk att må illa på jobbet, men då har det mer handlat om en medfödd talang och inget de egentligen eftersträvade. Så jag tog och googlade efter den här killen för att se vart han hamnat. Chefer har ju en tendens att fortsätta som chefer på nya ställen (mig själv undantagen). Jag höll på att skratta ihjäl mig när jag såg att han numera är regionchef på Trygghetsrådet, en organisation instiftad för att skapa trygghet på arbetsmarknaden vid omorganisationer (massuppsägningar). Festligt att han som inte kunde (eller ens ville) skapa trygghet på en liten avdelning med ett tiotal anställda nu ska skapa trygghet i en stor del av Sverige. Som egenföretagare har man knappt någon trygghet att förlora och det kan ju kännas tryggt på sitt sätt.

Om ni som jag missade dokumentären om kungafamiljen vid jul finns en väldigt, väldigt rolig resumé här. Tycker ni att det daltas för mycket med kungaparet vill jag annars rekommendera premiärprogrammet av SVT:s Debatt, där en skränig Anette Kullenberg ansåg just detta och delvis fick stöd av Catarina Hurtig och Linda Nyberg som man ju kan säga byggt upp hela sina journalistiska karriärer på att dalta med kungahuset.

Det programmet är intressant ur ett annat perspektiv, nämligen för att programledaren Stina Dabrowski lyckades med konststycket att vara en sämre debattledare än Lennart Persson, vilket jag inte trodde var möjligt. Det allra märkligaste är att Aftonbladet dagen efter gjorde en okritisk hyllningsintervju med Dabrowski "efter succén". Ytterligare ett par dagar senare insåg Aftonbladet att de var ensamma om sin åsikt och att SMS-funktionen i programmet (med rullande meddelanden i bakgrunden under hela sändningen) mest använts av tittarna för att såga programledaren och att uppmana SVT att "ta bort henne". Så då skrev AB en text om detta och la ut den parallellt med den gamla hyllningsartikeln. Men så stå för något någon gång!

Slas är död. Inte purung, så det var väl dags, men surt ändå eftersom han förmodligen var världens bästa författare genom tiderna. Den som inte har läst Vem älskar Yngve Frej? - gör det. Och se filmen också, t o m Janne "Loffe" Carlsson är bra i den.

Tito Beltran "trädde fram" som den våldtäktsmisstänkte världsartisten. Ja, vi vet att det är du, Tito. Det visste vi redan förra och förrförra gången du figurerade i pressen som "världsartisten". Hur jag än grubblar kan jag inte komma ihåg när Tito var i media i något annat sammanhang än som brottsmisstänkt "världsartist". Naturligtvis är det svårt att bevisa en våldtäkt som skulle ha ägt rum för åtta år sedan och det är väl inte mycket som tyder på att Beltran ska dömas när tingsrättsdomen faller 12 februari. Så då kanske det är dags att sparka igång karriären igen, och jag har ett tips till dig: Ingen kommer längre ihåg artisten Tito Beltran - börja turnera under namnet Världsartisten, då vet alla vem du är. Fast det blir väl inte i Sverige eftersom Beltran lovat att kalla till presskonferens och offentligt bränna sitt svenska pass, eftersom han stolt deklarerat att han hatar Sverige och svenskarna. Okej Tito, vi är inte så förtjusta i dig heller. Innan jag blir beskylld för att vara rasist vill jag understryka att jag inte ogillar Tito för att han är chilenare. Jag ogillar Tito för att han är Tito, en stöddig skitstövel som verkar tycka att det är helt i sin ordning att köra på grannarna om de kommer i vägen för hans bil och att preja polisbilar av vägen. Och så fort någon säger något elakt om herr Beltran beskylls han eller hon för att delta i någon stor rasistisk hatkonspiration när det i själva verket handlar om att Tito Beltran som individ inte är särskilt älskvärd.

Jag kan naturligtvis inte föreställa mig hur det känns att bli våldtagen, men det är inte det enda jag inte förstår i den rättegången. När Carola fick reda på att Maria Lundqvists barnflicka blivit våldtagen (och oavsett hur det ligger till med den saken visar hennes vittnesmål att hon utan tvivel köpte påståendet) blev hennes första tanke: "Hur ska jag kunna sjunga duett med Tito Beltran?" Det berättar Carola själv för rätten. Hon funderade inte på hur offret kände sig eller ens hur Beltran skulle straffas. Nej, i denna situation tänkte hon i första hand på hur detta vidriga brott skulle påverka hennes eget jobb under den pågående turnén. Religiositet är bevisligen ingen garanti för värme och medkänsla. Det finns nästan ingen gräns för hur intensivt illa jag tycker om den kvinnans skenheliga porslinsleende.

Apropå det är det Melodifestival snart, och när tävlingen utökades från uttagning och final till en hel säsong av delfinaler och extrakval ville man röra till det ännu mer genom att slänga in jokrar som fick åka gräddfil in i tävlingen. Jag förstod det som att poängen var att locka artister som inte brukade vilja förknippas med schlagermusik. I år har man "jokrat" in Carola Häggkvist och Andreas Johnson, alltså artister med mycket stark koppling till tävlingen. Andreas Johnson var ett "one-hit wonder" på väg att glömmas bort när han fick en andra chans i karriären genom att ställa upp. Carola har inte lyckats med någonting utanför Melodifestivalen överhuvudtaget. Hon har försökt sig på ett par utlandslanseringar i popsvängen, men allt annat än treminuters schlager med obligatorisk tonartshöjning har blivit praktfiasko. Så hur tänkte man? Nåväl, jag ska inte se skiten i år heller. Det har blivit en fin tradition.

Vid sidan av Tito och Carola är det Britney Spears som gett psykbrytet ett ansikte. Jag tycker att hon är en rätt usel artist vars sångröst knappast ens skulle ta henne vidare till auditionveckan i Idol, men när man ser mediedrevet kommer man att tänka på Elefantmannen. Jag blir lite äcklad faktiskt. Tjejen har det uppenbarligen lite jobbigt just nu. Det blir knappast bättre av att hundra journalister och fotografer ska dokumentera varenda minut av hennes liv.

Jag lyssnade på en partiledardebatt för ett par veckor sedan. Ibland blir det nästan komiskt hur politikerna tycks tävla i att inte svara på konkreta frågor. Jan Björklund t ex, som vill skapa sig en image av att bekämpa "flum". Det gäller inte i debatter, han kan snacka runt om precis ingenting nästan hur länge som helst. Men svarslöshetens okrönta drottning är ändå Maud Olofsson. I princip varje tydlig ja/nej-fråga besvaras med: "Det är väldigt intressant att diskutera [en helt annan frågeställning]. Det är det kanske, men vad är poängen med debatter när man konsekvent vägrar att ta intryck av vad alla andra säger?

Apropå politikers oförmåga att ta intryck. I förrförra valet (2002) fick Sverigedemokraterna 1,4 % av riksdagsrösterna. Då skrev jag så här på den här hemsidan:

Kanske läge för politikerna att sluta upprepa mantrat att de "ska ta debatten med rasisterna" och istället gå till handling och verkligen ta debatten. Annars får de nog bereda sig på sällskap av ett nytt parti även i riksdagen efter nästa val.

Och vad har hänt sedan dess? Jo, politikerna har fortsatt med sitt mantra och Sverigedemokraterna har fortsatt att vinna mark. För några veckor sedan samlades ledande socialdemokrater för att diskutera vad man skulle göra för att stoppa SD:s framfart. Precis som vanligt kom man fram till att den gamla kvävningstaktiken misslyckats och att man därför från och med nu skulle "ta debatten". Ja, men gör det då! Fattar ni inte att det är bråttom?!

Jag tror att dilemmat ser ut ungefär så här. Svensk invandringspolitik är inte, och kommer aldrig att bli, problemfri. Det är inte bra att hela stadsdelar befolkas av lågutbildade invandrare och kriminella ungdomar. Hur sjutton ska man kunna "acklimatisera sig till det svenska samhället" om man bor i Ronna i Södertälje eller Rosengård i Malmö där det inte finns en svensk så långt ögat når och dit brandkår och ambulans vägrar åka utan poliseskort eftersom risken för beskjutning är för hög? Det låter som ett skämt, men är det tyvärr inte. Ska politikerna "ta debatten" måste man våga tala om de här problemen och inte försöka mörka allt som har gått snett. När Socialdemokraterna i Bromölla beslöt att räkna ut kommunens kostnad för flyktingmottagandet blandade sig partitorpeden Marita Ulvskog snabbt in i kommunalpolitiken för att hindra och mörka. När samma Ulvskog för femtioelfte gången säger att hon ska "ta debatten" klingar det inte helt trovärdigt.

Jag hade visserligen (lyckligtvis) fel om valet 2006, men jag tror inte att det lyckas en gång till. Om inte riksdagspartierna börjar tala om invandringspolitiken, med både förtjänster och brister, så kommer det ett nytt parti till riksdagsgemenskapen, och vi som inte vill att detta ska hända har 349 riksdagsledamöter - med Marita Ulvskog i spetsen - att skylla på.

Nej, nu ska jag jag inte ha några åsikter på en hel dag och gå in i total apati. Vilka dagar går På spåret? Februari verkar överhuvudtaget bli lite lugnare. Dags att djupdyka ner i deklaration och bokföring. Och så ska det skrivas, skrivas och skrivas. Hit kommer jag tillbaka om en månad, annars ses vi på bloggen.