Där svischade april förbi. Glädjande nog fortsätter jobben att rulla in och alla "det där ska jag ta tag i"-uppgifter läggs på hög. Ett jobb stack ut lite extra, dels för att det var väldigt trevligt, dels för att jag i ärlighetens namn inte hade väntat mig det. Det var en fest i samband med en modevisning. Jag har själv bott i en avfolkningsbygd. Ni vet, en sådan där by som föraktfullt kallas "håla" varifrån ungdomarna söker sig så fort de kan och där företagen inte vill etablera sig hur mycket lokaliseringsstöd man än vill ge dem. Då finns det två vägar att gå. Antingen kör man på som man alltid gjort och tittar på när folk flyttar och affärer lägger ner. I bästa fall hoppas man på att locka dit lite tyska turister som motvikt, men egentligen gör man ingenting. Eller också startar man upp nya företag och ser till att det händer grejer lokalt så att inte nöjesliv är liktydigt med bussning till närmaste stora stad. Byn jag bodde valde linje ett, de väntar på döden. Den kommer inte inträffa i år och inte om fem år, men så småningom är det bara spridda sommarstugor kvar om inte ett mirakel inträffar. Därför är det så kul för mig att medverka i evenemang på småställen där man kämpar emot nedåtspiralen. Detta var dessutom en trevlig kväll där underhållningen förutom mig bestod av Billey Shamrock, en kul kille som jag hade sett fram emot att få se "in action".

Nu över till något tråkigare - deklaration. När regeringen tillträde sa alla dess företrädare med Gläääsbygds-Maud i spetsen att nu skulle man minsann se till att underlätta för småföretagen. Det hade sossarna sagt dessförinnan, men borgarna tyckte inte att de levt upp till de stora orden. Jag är benägen att hålla med. Sju av tio svenska företag är enmansföretag. Vad som ryms i begreppet småföretag varierar, men hur man än räknar är över 90 % av Sveriges företag just småföretag. Då och då påstår politiker i alla läger att vi är nyckeln till framgång och botemedlet mot arbetslöshet. Jag är inte lika övertygad, men det är ju kul om de vill hjälpa till. Sänkta arbetsgivaravgifter vore trevligt. Och, ännu viktigare för att våga ta steget från anställning till företagande, ökad trygghet. Som läget är nu har man i princip diskvalificerat sig från det svenska trygghetssystemet med a-kassa och jobbgaranti i samma stund som f-skattsedeln landar i brevlådan. Det här pratar politikerna ofta om, men det händer inte mycket.

Men nu har den första konkreta förändringen sedan regeringsskiftet trätt i kraft. I årets deklaration tvingas även enskilda näringsidkare med en omsättning under miljonen upprätta ett årsbokslut med balansräkning. Dessutom tvingas vi lämna in en momsbilaga med deklarationen. Rent konkret innebär det att jag för varenda utgift jag haft i företaget under året måste redovisa om det var 6, 12 eller 25 % moms på varan/tjänsten. Just det, jag måste också separera varor och tjänster. Finns det någon nytta med detta? Inte vad jag kan komma på. Möjligen låter man i större utsträckning än tidigare bli att göra struntavdrag på firman eftersom det är så krångligt att det nästan lönar sig att betala med skattade pengar istället. Vidare har man ersatt näringsbilagan N1 med NE. Det blir lite väl tekniskt om jag ska berätta på vilket sätt det försvårar min tillvaro, men summan av kardemumman är att det går åt alltmer tid till redovisning. Handlade det om ökad kontroll och därigenom minskade möjligheter att fuska skulle jag förstå tanken bakom, men det gör det inte.

Jag tvivlar som sagt på att småföretagarna ska föra Sverige ur krisen (vilken kris förresten?), men vi sliter och betalar skatt och jag tror inte att landets arbetsförmedlingar skulle vilja att hundratusen företagare knackar på dörren för att höra om det finns någon lämplig anställning åt oss. Så varför vill Skatteverket, regering och riksdag att vi ska lägga hundratals timmar av oavlönad (och därigenom obeskattad) arbetstid på att redovisa våra företag istället för att vara ute och producera? Det är inte rimligt att enmansföretag med under en miljon i omsättning ska inrätta en halvtidstjänst för en redovisningsekonom. Det var mitt liv i korthet. Nu går vi inrikes.

TV4-chefen Peppe Porseryd satt och växlade SMS (vår tids sätt att skicka lappar) till Alex Schulman under sändningen av Körslaget, som verkar vara ytterligare en meningslös "tävla med kändisar"-produktion. Det har han fått rejält med skit för, men jag funderar över en aspekt som inte tagits upp. När jag står på scen säger alltid jag eller någon annan till publiken att mobiltelefonerna ska stängas av. Just det - av! - inte försättas i ljudlöst läge. Naturligtvis kommer denna uppmaning även i direktsända TV-program med publik. Förstod inte den exekutive producenten Porseryd uppmaningen? Han verkar inte så smart, för att uttrycka det milt. I övrigt håller jag med Lennart Ekdahl: "Det är kanske inte så klokt att skicka SMS till en person vars samtliga SMS hamnar i offentligheten."

Mitt eget favoritprogram Lyxfällan är igång med en ny säsong. För er som inte har sett det, så funkar programmet ungefär så här. En idiot (eller idiotfamilj) lever över sina tillgångar så att det bara visslar om det. Ofta gör de varje månad av med 10-25 tusenlappar mer än de får in. Killarna bränner vanligen pengarna på meningslösa tekniska grejer medan tjejerna handlar kläder och möbler. Allt på avbetalning. När vi kommer in i handlingen står de där med sin platt-TV som de med effektiv (väldigt effektiv) ränta gett fyrtiotusen för och som nu är värd en femtedel, samt en hel hög med inkassokrav. Det tråkiga är att Lyxfällans programledare ordnar upp situationen, men ett par månader senare kan man läsa på nätet att det gått åt helvete i slutändan. Har man inte förstått pengars värde vid 40 års ålder gör man det sällan vid 41 bara för att man fått prata med två ekonomer. Jag kommer att tänka på ordspråket: "En dåre och hans pengar är snart åtskilda." Så sant som det är sagt.

Själv är jag, som alla som känner mig vet, Lyxfällandeltagarnas direkta motsats. Jag har inte ens köpt min bostad på avbetalning och är vad som föraktfullt brukar kallas snåljåp. Därför var det så befriande att läsa E24-artikeln om snåla miljardärer. Ja, varför inte som Ingvar Kamprad köra omkring i en gammal Volvo bara för att man har råd att köpa nytt? Och mig veterligen landar ekonomiklassresenärerna samtidigt som resten av planet. Fast det blir lite fånigt när man påpekar att trehundrafemtiomiljardersmiljardären Warren Buffet bor kvar i sitt hus som han köpt för tvåhundratusen för femtio år sedan. Den är nog ganska rymlig för jag misstänker att man fick rätt mycket kåk för tvåhundratusen på femtiotalet.

Jag har tänkt på en grej. Ja, jag brukar göra det. Det vore ganska opraktiskt för psykopater att alltid ha en stirrig blick, eller för rånare att alltid bära rånarluva. Så varför ser terrorister alltid ut som terrorister? Om jag skulle kliva på ett flygplan och två av dessa män suttit bakom spakarna i cockpit hade jag vänt mig om, lämnat flygplatsen i ilfart och åkt tåg resten av livet.

När vi ändå är inne på religiösa psykopater så har Carola varit i hetluften igen, och som så många gånger förr gäller det inte musik utan bilkörning. Den här gången tog hon en springnota när hon tankande bilen. "Du skall icke stjäla" står det i budorden, men det gäller tydligen inte henne. Dessutom pratade hon i mobiltelefon medan hon tankade. Denna förseelse är visserligen inte omnämnd i budorden (inte i bibeln överhuvudtaget faktiskt), men själv tycker jag att bilderna med överkorsade mobiler som finns uppsatta på varenda bensinmack är ganska lättbegripliga. Fast i samband med Carola finns det förstås mycket som är obegripligt.

Men aprils nyhetsutbud domineras ändå av Engla, Engla och Engla. Först vill jag säga att jag precis som alla andra naturligtvis tycker att det som hänt är djupt tragiskt. En oskyldig tioåring råkar komma i vägen för en fullblodsdåre och går därigenom miste om 60-80 år av sitt liv. Onödigt är ju bara förnamnet. Och vidrigt. Inte blir det mindre hemskt av att veta att polisen kanske hade kunnat spärra in den här killen för ett tidigare brott om de hade gjort sitt jobb. Det är hemskt att tänka att Engla kanske levt idag om polisen inte spelade så mycket innebandy på jobbet.

Med detta sagt vill jag säga att detta inte är det enda som äcklar mig i fallet. Först har vi alla kända "medkännare". Det är offentliga personer som anser att deras moral/empati/intelligens är så mycket högre än "vanliga" människor att det smäller lite högre när de går ut och fördömer vidriga brott. Namnen på dessa kändisar varierar från gång till gång, men av en händelse har de ofta en ny skiva eller bok på väg ut. Det kan exempelvis vara Carola (vars moral jag tog upp alldeles nyss) eller Charlotte Perelli. Denna gång var Liza Marklund med på ett hörn också.

Därefter startar kvällspressen något slags idiotiskt upprop, så att allmänheten kan delta i fördömandet (ungefär som om folk skulle hylla mördare och våldtäktsmän om det inte vore för Expressen och Aftonbladet). Den här gången bestämde man att det skulle tändas ljus för Engla, och folk gick således man ur huse och "engagerade sig" genom att tända stearinljus för en människa de aldrig träffat. Återuppstår hon då? Jag är ledsen, men jag förstår inte på vilket sätt stearinljus löser världens problem. Om det höjdes röster mot slappa poliser eller nedmonterad psykvård skulle jag förstå och t o m sympatisera. Men stearinljus... idiotiskt.

I fallet Engla har smaklösheten nått nya höjder för där har man lagt in en växel till. Nu ska nämligen begravningen TV-sändas. Jag kan förstå att den drabbade familjen i sitt chocktillstånd tycker att det är en god idé, men hur SVT tänkte när de bestämde sig för att göra jippo av en begravning övergår mitt förstånd med flera kilometer.

Ja, då har jag fått spy ur mig lite åsikter igen. För ett par veckor sedan föreslog min kollega Lars Magnusson att min blogg borde tryckas på mjölkpaketen. Ni får väl bedöma själva om Lars har rätt eller om han bara är en tokig smålänning: min blogg. Annars syns vi här om en månad.