Den här tiden på året är det väl så få människor som häckar vid datorn att det i stort sett bara är FRA som surfar på min hemsida. Nu ska de visst börja registrera bloggare också. Det känns skönt att vara påpassad av pappa staten. OK, jag var lite ironisk nu.

Och så mycket till sommarvärme har vi väl inte haft? Eller har missat något? Någon varm dag blir det, men de där steka-på-stranden-dagarna vill inte infinna sig. Inte för att jag är mycket för att steka på stranden. Vore jag det skulle jag väl i alla fall försöka. Kunde väl åtminstone åka på charter som vanligt folk? Nej, när sommaren kommer drar jag istället igång en massa projekt. Oftast innefattar de datorer och ord, alltså snubblande nära det jag annars brukar kallar jobb. Eller poker. Fast av någon anledning jag inte känner till är det ofta verktyg och snickrande inblandat. Inget udda, många svenskar drar igång byggprojekt på sommaren. Det som skiljer mig från de flesta av dem är att jag börjar undra om jag ens har tummen mitt i handen. Jag har nog inga tummar. Jag är inte praktiskt lagd, jag är nog... teoretiskt lagd. Fast så säger man ju inte, man säger ohändig. Att vara händig, duktig med sina händer, är fint och åtråvärt. Aldrig hör man tjejer säga: "Jag vill ha en teoretiskt lagd kille, det är viktigt att han är hjärnig." Nåväl, det är inte för att få tjejer jag börjar bygga, det är en kombination av snålhet och viljan att få en fin bostad. Förra månaden skrev jag att köket skulle göras klart i juni. Nu är juni slut och inte sjutton är köket klart. I ärlighetens namn hade jag inte räknat med det heller. Det är i alla fall fullt funktionsdugligt med spis, ugn, mikro, kyl, frys, diskbänk och en massa skåp som jag inte hunnit få ordning i. Det har faktiskt nästan gått över förväntan, men det var ett himla slit när det var som värst. Och inte blev det bättre av att köksrenoveringen sammanföll med föreningens stamrenovering. Det innebar att under den vecka jag var utan vatten och avlopp i köket var jag utan badrum i några dagar också. Nu återstår kakel, fläktkåpa, lite handtag, lister och socklar. Jag skulle kunna skriva att det ska bli klart i juli, men det gör jag inte. Jag kan däremot lova att jag inte ska gå och dra på det här i all evighet. Finns det något värre än när folk lite generat visar att "ja, alltså... det här dörrfodret... det ska bara målas och sättas upp, det är sågat och klart och står ute i garaget"? Och det är väldigt vanligt. Väldigt, väldigt vanligt. I Lyxfällan kallade en av programledarna sådana människor för nittioprocentare. Alltså folk som gör färdigt projekt till nittio procent. Vilka procent är det man lägger märke till i sådana byggprojekt? Är det de 90 eller de 10? Just det. Ingen idé att renovera ett helt rum när allt man ser av slutresultatet är dörrfodret som saknas.

Jag brukar normalt inte påverkas av att offentliga personer jag inte känner dör. Tråkigt att Ingela Agardh drog in årorna, men väntat och vadå, jag kände henne inte. Ännu tråkigare att Esbjörn Svensson dog den här månaden eftersom han var 44 och hans tid definitivt inte var slut rent statistiskt, men jag har inget direkt förhållande till honom heller. Jag lyssnade inte ens tills hans musik. Men förra helgen dog en av mina allra största idoler, George Carlin, och det gav upphov till en stor klump sorg i magen. De som inte hört hans ståuppkomik rekommenderar jag att göra det. Han var arg, han var bitter, men samtidigt mycket empatisk. Ungefär som jag själv vill vara. Äh, jag ska inte hyckla, när jag står på scen vill jag vara precis som George Carlin. Världen har blivit tråkigare. Give ´em hell up there, George!

Efter hans frånfälle är jag snart världens ende nu levande skäggige ståuppkomiker. Det finns en villfarelse att alla män med skägg är terrorister. Nu är motsatsen bevisad. Trotylrester på raklödderburken... Är det inte det jag alltid trott, rakare är terrorister. Men om man skulle läsa den här artikeln lite seriöst blir jag mörkrädd över polisens agerande. Först hittar de sprängämnesrester, men det går inte att gräva vidare i eftersom påsen där raklöddret låg är sprängd. Sedan hittar man spår av två andra sprängämnen på påsen, men polisen vet inte om de fanns där från början eller om ämnena dök upp vid sprängningen av påsen. Man har ju hört talas om att polisen planterar bevis, men jag visste inte att de har så dålig koll att de gör det av misstag. Jag inser att Sverige - lyckligtvis - inte har så stor erfarenhet av terrorism, men hur mycket inkompetens kan man skylla på detta? För särskilt många rätt verkar det inte ha blivit i den utredningen.

En märklig djurrättsdebatt har blossat upp, och då tänker jag inte på jordbruksministerns tidelagsinlägg. Nej, jag tänker på de två danska kvinnorna som åt en katt och som därefter blev nästan halshuggna i media. Jag fattar inte? Bara för att jag är vegetarian vill jag inte införa köttförbud, men jag förstår inte riktigt skillnaden på djur och djur. I Asien äter man katt och hund. Här gör man det inte. Men vad är det för skillnad på att äta katt och att äta ko, gris eller struts? Att katt är vanligare som husdjur? Danskornas tilltag kanske gör djurätare illa till mods eftersom det påminner dem om att de där filéerna de köper i affären en gång varit anslutna till en hjärna, två ögon och fyra ben. Psykologi är intressant, och någonting måste det ligga bakom denna hysteriska reaktion. Det allra märkligaste är ändå att danskorna mordhotats. Hur tänker man då? "Du åt en katt, därför ska du dö!" Låter lite som amerikansk justitiepolitik.

Hur mår Patrick Swayze? Jag har inte följt utländska medier, där kanske man kan hitta svaret. I svenska tidningar är det bokstavligt talat varannan dag som gäller. Varannan dag är han döende, med bara någon vecka kvar att leva. Varannan dag svarar han bra på behandlingen för sin bukspottscancer och är snudd på redan botad.

Läste en intressant artikel om privatekonomi och sparande. Den visar att runt 40 procent antingen går back eller med nöd och näppe får pengarna att räcka varje månad, vilket gör att de får kärvt att ha råd med semester. Sedan ges i vanlig ordning några hjärndöda tips som att dra ner på chipskonsumtionen och att ansöka om jämkning för att inte få skatteåterbäringen i en klumpsumma. För om man får den i en klump måste man genast bränna alla pengar på skit? Rekordet kommer ändå på slutet: "Se upp med mobiltelefonen om du semestrar utomlands. Där är det du som betalar både de samtal du ringer och en stor del av de samtal du tar emot. Informera även dina barn om det så att ni inte drabbas av kostnader ni inte räknat med." Har man det så kärvt att man har svårt att gå runt kanske man ska fundera på att slå av mobilen på utlandssemestern (eller - är jag galen nu? - att inte åka utomlands överhuvudtaget). Och det där med att informera barnen om att man får betala utlandstaxan på mobilen... Det vet barnen, för det kan faktiskt till och med ett barn begripa. Och gör de inte det ska de inte ha mobil.

Nehej, nu får det räcka. Syns igen om en månad. Eller på min blogg. Där fick jag förresten en kommentar från en kvällstidningsjournalist som verkade tycka att det var jättekul att jag dömt ut honom som helt värdelös. Självkännedom... Sedan dess har han förresten skrivit ytterligare en pulitzervinnarkandidat: The Hives stoppades av polisen. Deras turnébuss stoppades alltså på väg till Hultsfred. Misstänker att ägarfrågan kom på tal och föraren fick säkert visa körkort, kanske blåsa också. Borde ha tagit runt fem minuter. Så då ringer denne överflödige "journalist" till bandets roddare för att höra sig för om kvällens spelning skulle kunna genomföras som planerat. Sedan skriver han till och med in killens skratt för att göra artikeln ytterligare några tecken längre. Jag förstår varför han skrattar. Åker man från Dalarna till Småland har man oftast fem minuters marginal. Så varför skrevs denna artikel? Varför publicerades den? Får "journalisten" lön för att skriva sån där trams? Jag har ingen aning.

OK, när jag ändå spyr galla över Expressen kommer ett bonusgnäll här. Krönikören Annika Leone ondgör sig över att kändisar skriver pressmeddelanden när de skiljer sig. I det här fallet är det Rickard Herrey som kritiseras. I hans och frugans pressmeddelande ber de pressen respektera att att de "inte kommer ge intervjuer eller kommentera ytterligare". När Expressens reporter ringer fru Herrey får han således heller inga ytterligare kommentarer. Och så frågar sig Annika Leone varför man skriver ett sånt här pressmeddelande. Det skulle kunna vara för att slippa dumma frågor om en skilsmässa man inte har mer att säga om. Det man möjligen kan kritisera paret Herrey (och Charlotte Perrelli, Kristin Kaspersen, Hans Fahlén och Lisa Nilsson, som också får sin släng av sleven) är att de utgår ifrån att journalister är tänkande varelser som besitter åtminstone ett uns av läsförståelse. För i fallet Expressen hade de väldigt fel den här gången.

Nej, nu ska jag stänga av datorn och IRL-gnälla istället. Glad sommar!