Definitivt höst nu. Och standupsäsongen är igång. Skönt att komma igång igen, men det var faktiskt skönt med en rejäl paus också. (Jag blir lite orolig för den här månadstexten. Är jag verkligen så här tillfreds och belåten? Jag måste uppbringa lite bitterhet så att folk känner igen mig.) I förra veckan var det Svenska Standupgalan. Jag är nöjd med den också. Fast lite missnöjd att jag inte hamnade på mingelfoto trots att jag gjorde entré samtidigt som Gösta Ekman. Jag funderade inte ens på att fyra av ett glatt: "Jag tycker att du är nästan lika kul som Robert Gustafsson" för han såg ändå så stressad och koncentrerad (sur?) ut. Pristagarna var värdiga allihop. I och för sig är jag för konflikträdd för att skriva något annat, men jag menar det faktiskt. Babben fick pris som årets kvinnliga komiker och Tobias Persson fick det manliga priset, kändes helt rätt. Årets nykomling blev Björn Gustavsson och det var ju inte så mycket att orda om.

De senaste säsongerna har jag nästan bara gjort företagsjobb. Det är fortfarande det jag brinner mest för, men i höst ska jag nog göra lite klubbgig också för första gången på länge tycker jag att även det ska bli kul. Det kommer antagligen löpande rapporter om hur hösten avlöper, men nu tänkte jag lämna ämnet för den här gången.

Köksrenoveringen är klar så när som på kaklet. Det är i och för sig inköpt, men jag väntar fortfarande på att någon händig samarit ska sätta upp det för det är långt över min hantverksförmåga. Hur som helst är det skitkul att ha ett fungerande kök igen, det var ett tag sedan. Ända sedan jag flyttade in i min lägenhet har köket känts som en tillfällig lösning där jag i stort sett kastat in köksutrustningen slumpmässigt på tomma platser i skåpen. Så nu har det blivit kul att laga mat igen. Jag gillar att laga mat, men i det helt värdelösa kök jag haft har inspirationen uteblivit. Nu har jag köpt en sån där hushållsassistent också. Det borde jag ha gjort för flera år sedan. Grönsaksbiffar i alla former har varit ett jätteprojekt och nu tar det tio minuter från ax till limpa, eller från grönsak till biff rättare sagt. Nästa steg i min köksliga utveckling är att lära mig krydda. Jag är inte mycket för kryddstark mat, men lite annat än salt och peppar borde man ju använda. Nu när jag fått exemplarisk ordning också på kryddburkarna har jag bestämt mig för att improvisera lite mer. Antagligen skiter alla läsare med undantag för min mamma hur det ser ut i mitt kök, så nu lämnar vi det också. När kaklet är på plats kanske det kommer upp en bild.

Ute i den stora världen har det mesta handlat om OS. Jag är sjukt less på OS! Inte för att det gick dåligt för Sverige, för det var väl allvarligt talat rätt väntat. Jag blir alltid lika förvånad när proffstyckare, med kunskaper som vida överstiger mina, sitter och uttalar sig i förväg om att Sverige ska ta X antal guld. Den här gången tror jag rekordet låg på sju. Hur ska Sverige kunna ta sju guld i ett sommar-OS? Holm, Kallur och Olsson hade kunnat göra det. Så tre om Olsson varit skadefri, fyra om Klüft inte bestämt sig för att inte ens ställa upp i den gren hon kunnat ta medalj i. Kanske Abrahamian också om han inte tävlat i en sport full av skit. Skrev en blogg om det förresten. Möjligen Nystrand, men det kändes osannolikt. Däremot brukar vi ju alltid vinna i någon menlös sport som bara finns på OS, typ lerduveskytte. Men sen då? Sportjournalister kan verkligen kasta ur sig vilka sensationsprognoser som helst om de tror att de ska hamna i tryck. Sedan sitter de där efteråt och talar ut om "praktfiaskot". Och med fiasko menar de att det lilla landet Sverige inte tog fler medaljer, inte deras egna idiotprognoser.

Niklas Strömstedt har jag aldrig gillat något vidare, men nu har han faktiskt gjort en kul grej. När Se & Hor hittade på en artikel om honom ringde han den ansvariga utgivaren som i vanlig ordning inte hade någon förklaring överhuvudtaget. En utskrift av det ganska underhållande samtalet finns här.

Nu har det slagit runt i huvudet på Torkel Petersson, som tänkte auktionera ut sitt skägg. Bl a säger han: "Jag känner mig lite ballare utan skägg." VA?! Folk är inte kloka!

En av de allra oklokaste är Mona Sahlin. Hon sa i en tidningsintervju nyligen att "de som väljer politik som yrke tycker inte jag ska hålla på med politik". Jag håller med. Definitivt när det gäller Mona Sahlin, 51, som aldrig haft ett "riktigt" jobb i hela sitt liv. Sahlin som dessutom passade på att kalla sig själv "välbetald medelklass" med en månadslön på 126 000. Ja, allt är en definitionsfråga. Förutom att Sahlin är en idiot, det är fakta.

Apropå idioter säger nu narkomanen Sanna Bråding att hon vill ta sitt fängelsestraff. Sitt larvigt korta fängelsestraff (min kommentar). Men mest av allt verkar hon vilja tala ut. I tidning efter tidning, i parti och minut. Gå i fängelse! Gå direkt i fängelse (utan att passera gå)!

Har ni också legat sömnlösa för att grubbla över vem som ska bli generalkonsul i Hong Kong? Då känns det väl skönt att veta att det blev "mannen med spetskompetensen och utstrålningen" - Lars Danielsson. Vad vi betalar honom i lön på nya jobbet är hemligt (oj, vad demokratiskt det kändes då), men hyran för tjänstebostaden ligger i alla fall på drygt 90 000 kr/månad. Allvarligt talat, behöver vi ens en generalkonsul i Hong Kong? När det kommer till att bli av med avdankade politiker och statstjänstemän känns det som att det finns hur mycket skattepengar som helst. Fantasipensioner betalas ut till ministrar efter två dagars tjänstgöring, och alltid hittar man något ambassadörsjobb eller styrelseuppdrag. Och gör man inte det hittar man helt sonika på ett. Man hör ofta människor säga att partierna borde samarbeta mer över partigränserna. När det gäller bluffjobb, pensioner och avgångsvederlag behöver de i alla fall inte ta till sig av kritiken. För där ställer man upp mangrant. Sossarna kritiserar inte borgarna med en stavelse och vise versa.

Missade ni årets sommarpratare? Själv lyssnade jag på de flesta och som traditionen bjuder kommer här en snabbrecension av vilka program som är värda att leta upp på nätet.

Fredrik Lindström: En kul människa på det där lite torra och akademiska sättet. Detta program var inget undantag. Jag ser nästan aldrig hans TV-program, men här skrattade jag högt ett par gånger och det är ett bra betyg.

Lena Andersson: Utannonserades som väldigt kontroversiell eftersom hennes förra Sommarprogram gett ordentligt med lyssnarreaktioner. Det får hon inte den här gången. Slätstruket.

Max Tegmark: Professor i astrofysik. På pappret ett ganska tråkigt ämne. I radion också.

Björn Ranelid: Man måste bara älska Björn Ranelid. Han har inte ett uns av självdistans. Tvärtom beskriver han sig själv som Guds gåva till mänskligheten och världens bästa författare alla kategorier. Här drev han en tes om att anledningen till att han är så bra författare är att han varit en lovande fotbollsspelare på juniornivå. Låter det konstigt? Ja, det var konstigt, jättejättekonstigt. Men kul. Inte av den anledning han själv velat, men lyteskomik är ju aldrig fel.

Lars Winnerbäck: Artisten som nästan aldrig ger några intervjuer. Nu skulle vi äntligen få veta om det är för att han inte har något att säga som han inte redan förmedlat i sin musik. Jag tyckte nog inte det faktiskt. Han verkar bara tycka genuint illa om korkade journalister. Särskilt kul när han berättade att efter ett par års totalvägran till intervjuer hade han till slut ställt upp. Den första frågan han fick var: "Fårikål eller köttbullar?" Efter en stunds tvekan hade han svarat "köttbullar" och därefter fortsatt sitt intervjuuppehåll. Hade han jobbat lite hårdare på just att få till lite humor i programmet hade det här kunnat bli årets sommarpratare. Visst är det intressant med människor som brinner för saker på dödligt allvar, men humor är ett effektivt vapen.

Amelia Adamo: En intressant människa med ett intressant liv bakom sig. Åtminstone tror jag det. Tyvärr var det inget som förmedlades i programmet. Dötrist.

Peter Wallenberg: För att komma från Sveriges stelaste familj var han väldigt öppen. Kul anekdoter från hotell- och restaurangbranschen.

Fredrik Skavlan: Leder ett av få intressanta TV-program i "samtala med underhållningsbranschen"-genren, tre gånger roligare än Parkinson. Radioprogrammet var skapligt på samma småputtrigt trivsamma sätt.

Jonas Wahlström: Jag har aldrig tillhört Jonas Wahlströms fanclub. Folklig och menlös, har jag tyckt. Men den bilden lyckades han faktiskt ändra lite på nu. Det här var riktigt kul. Särskilt när han berättade om sina dispyter med myndigheter. Bl a när han försökt skänka sin bil till en apa och fått mothugg av Vägverket.

Peter LeMarc: Har gjort en del bra musik, och jag har alltid upplevt honom som en skön snubbe, framförallt under hans skäggbolls-era. Förväntningarna var således höga. För höga. Alldeles för höga. Alldeles på tok för höga.

Olle Carlsson: En präst som alltid varit intressant just för att han inte strött bibelcitat omkring sig utan istället försökt prata som folk trots att han är kristen. Har jag tyckt. Därför blev jag djupt besviken över att få höra 90 minuters radiopredikan.

Kajsa Bergqvist: Jag tyckte att det skulle bli kul att få höra min gamla skolkamrat prata om annat än dagsformen inför närmaste höjdhoppstävling. Och visst, hon kunde prata, men det var ett ganska opersonligt program. Färglöst.

Michael Segerström: En skådespelarfavorit ända sedan På kurs med Kurt. Duktig och kul. Här slog han an en lite mer seriös ton. Det tycker jag var lite synd, men det funkade.

Leif Silbersky: Snackade om sitt yrkesval, sin cancer och sin vidriga dialekt (vidrig var mitt tillägg alltså). Ingenting man inte hört tidigare.

Tina Nordström: Äppelkäckhetens främsta företrädare. Pratade om sin medverkan i Let´s Dance. Den såg inte jag av den enkla anledningen att jag är totalt ointresserad. Det var jag nu också. Folklig och trevlig... men skittråkig.

Björn Ulvaeus: I tjugo år har folk tjatat om att ABBA ska återförenas. Själv tillhör jag den exklusiva skara (möjligen bara jag faktiskt) som hellre skulle se Hootenanny Singers tillbaka på scen. De senaste åren har ju Ulvaeus ventilerat sina åsikter om religion. Jag har inte alltid hållit med honom, men jag är svag för åsikter åt vilket håll de än går. Och även programmet var intressant. En av få sommarpratare i år som lyckades hålla en röd tråd genom hela programmet. I hans fall handlade det om hans bristande minne. Så spelade han egen musik, vilket sällan är bra (om det inte förstärker bilden av avsaknad självdistans som med Regina Lund häromåret för då kan det bli ren humor). Men inte Abba och inte Hootenanny utan hans första band från att han var 10-12 år. Riktigt genomuselt, men väldigt kul. Överlag var programmet personligt och intressant.

Åsa Nilsonne: Jag har läst ett par av hennes böcker och de har varit hyfsade. Det var inte det här. Jag gjorde dessutom misstaget att höra det "live" istället för i efterhand på nätet och tvingades därför stå ut med musikvalet också.

Antonia Ax:son Johnson: Har alltid sett henne som en otrevlig och obehaglig människa. Den bilden förstärktes.

Yrsa Walldén: Lyssnarnas sommarvärd var ett nittonårigt ångestpaket som var rädd för precis allting. Intressant på så vis att man flyttades tillbaka till puberteten av att höra hur hon brann för och emot allting. Fast riktigt så här jävligt kan det omöjligt ha varit att växa upp. Lyssnade på programmet ihop med en tjej som är några år yngre än jag och vi skrattade ikapp. Förmodligen var det inte det som var meningen med programmet.

Hasse Wallman: En gammal uppdragsgivare. Det är han nog för de flesta artister i Sverige för karln äger ju sjukt mycket. Programmet går att sammanfatta i ett enda ord: dammigt.

Dolph Lundgren: Intressantare än vad jag räknat med, men inte mer än så.

Robyn Carlsson: Här hade jag förhoppningar på ett engagerat och engagerande program fullt av åsikter. Det var det förmodligen, men jag var minst tio år för gammal för att förstå någonting.

Raymond Ahlgren: Jag är sjukt less på sådana där "coacher" i personlig utveckling à la Mia Törnblom. Därför blev jag väldigt förvånad när jag insåg att den här killen faktiskt - till skillnad från nyss nämnda Törnblom - hade något att säga. Intressant och utvecklande även om det lite för ofta lyste igenom att det här var delar av hans föredrag som han dragit tusen gånger tidigare.

Måns Zelmerlöw: Han kan väl inte ha något intressant att prata om, tänkte jag innan programmet. Nej, det hade han inte.

Jens Lapidus: Jag sträckläste debutromanen Snabba Cash och högg direkt tag i uppföljaren när den kom. Den boken var tyvärr inte lika bra, och detsamma gäller för det här programmet. Ni vet hur det känns när man lyssnat på någon under en lång tid och därefter inte kommer ihåg vad personen egentligen pratade om. Så kändes det. För en författare är det ett väldigt dåligt betyg. Lapidus har skrivit två hyllade romaner och jobbar som försvarsadvokat. Han måste ju ha någonting intressant att prata om, men det gjorde han inte.

Martina Lowden: Ung och arg författare i total avsaknad av något att säga. Det låter som en beskrivning av en yngre upplaga av Linda Skugge - underkänt alltså.

Göran Hägglund: Jag har hört att han, tvärtemot mediabilden, är en kul kille. Lite kul var han, men är han inte roligare än han visade här kan jag ändå hålla mig för skratt.

Karin Mamma Andersson: När totalt okända människor sommarpratar tycker jag att det är viktigt att de berättar lite om sig själva så att man kan sätta in dem i något slags sammanhang. Det borde hon tänka på nästa gång. Fast blir det ingen nästa gång kan jag leva med det. Absolut!

Annika Norlin: Inte min typ av artist, men ändå ganska intressant. Och spelar man Harry Brandelius kan man inte vara helt fel ute.

Pia Johansson: Inte min kopp te. Inte alls. Och det var andra gången hon sommarpratade. Andra och sista om jag fick bestämma.

Sissela Benn: En sån där mediafigur som poppat upp helt plötsligt. Hade inga förhoppningar, men blev grymt positivt överraskad. I likhet med Björn Ulvaeus lyckades hon hålla ihop ett tema. Och så hade hon en hel del intressanta erfarenheter att dela med sig av. Kul!

Per Hallberg: Ytterligare en människa som verkat vara en skön snubbe. Och det var han. Berättade om hur han halkat in i filmbranschen i USA och om erfarenheterna av den. Riktigt bra.

David Batra: Hade jag sågat David om han varit usel? Nej, det tror jag inte eftersom David är en trevlig människa som man kan sitta och snacka med i bilen en halv natt på väg från ett gig utan att det blir tråkigt. Det kan man inte säga om alla komiker (nej, det blir inga namn som exempel på det). Men det blir ändå inget toppbetyg, vilket dock uteslutande beror på att ämnet för programmet inte engagerade mig. David har ganska nyligen blivit pappa. Jag förstår att det är svårt att sluta prata om detta, som måste ha varit en, om än väldigt lokalt, revolutionerande upplevelse. Har man precis fått barn eller är på väg att få det var detta program säkert väldigt intressant. För mig... nja.

Pernilla August: Berättade om scenskräck och auditions. Lite halvkul att höra, men inte roligare än så.

Carin Götblad: Jag har aldrig tålt henne. Nu tål jag henne lite mer, men inte mycket. Där andra sommarpratares problem har varit att de inte varit tillräckligt personliga var Götblads problem det rakt motsatta. SÅÅ intresserad av hennes familj och föräldrar är jag inte, jag känner dem inte.

Hassan Brijany: En duktig skådis. Av någon anledning har jag alltid inbillat mig att han har intressanta åsikter. Det har han kanske, men de förmedlades inte i det här programmet, som istället var ganska innehållslöst. Det var synd.

Mia Skäringer och Klara Zimmergren: De hade så mycket åsikter att folk ringde till radio och klagade. Jag kanske var okoncentrerad för jag hörde inga kontroversiella attacker på patriarkatet och så vidare. En del var kul, en del var intressant, en del var varken eller. Men här kommer en av mina åsikter. Ofta när parhästar som Mia & Klara eller Filip & Fredrik ska sommarprata så undrar jag varför de måste tala i grupp. Kan radiocheferna inte bestämma sig eller är de rädda att träffa den bortvalde fly förbannad på krogen efteråt? För jag hade gärna sett dem göra det valet. Mia Skäringer har vi inte hört, inte Klara Zimmergren heller. Mia & Klara har vi däremot hört hur mycket som helst och de föll snabbt in i sina roller.

Mikael Tornving: Kul kille med mycket livserfarenhet. Så kändes det både före och efter programmet. Inte så där hysteriskt roligt, men kul och stabilt. Precis som Tornving.

Marie-Louise Ekman: Det enda jag satt och tänkte under hela programmet var: "Vad sjutton ser Gösta Ekman i den här pretentiösa tråkmånsen?" Nu ska hon bli Dramatenchef. Känns det som att det var de egenskaperna som saknades där: pretentioner och tråkighet?

Sammanfattningsvis tyckte jag att laguppställningen i årets Sommar var starkare på pappret än i verkligheten. Får man önska lite mer humor till nästa år? Och skägg. De kanske kan leta rätt på någon ståuppkomiker med mycket skägg och åsikter... Om jag ska utse en vinnare i år går priset till Björn Ulvaeus (mer skägg och åsikter än humor dock) tätt följd av Raymond Ahlgren. Bronset delas av Sissela Benn, Jonas Wahlström och Per Hallberg. Och Ara Abrahamian. Men han sommarpratade ju inte, kanske någon invänder. Det stämmer visserligen, men han förtjänar ändå ett brons efter den här sommaren.

De ska få ett tips till på SR. Jag har förstått att människor i min ålder, för att inte tala om de som är yngre, inte lyssnar på radio och om det händer blir det inte P1. Det är väl något fel på mig för jag älskar P1. Unga människor slår inte på radion när de är lediga. På jobbet händer det däremot. Därför fattar jag inte varför de sommarpratare som var särskilt intressanta för yngre (Lindström, Winnerbäck, Robyn och några till) placerades lördag-söndag. Vill man locka unga lyssnare till Sommar får man nog locka dem med något roligare än Björn Ranelid och Amelia Adamo.

Efter all moral tänkte jag avsluta med något helt annat. Månadens Youtube-klipp: Finsk förfest.

Nej, nu ska jag skriva lite humor inför höstens arbetspass på scen. Om någon vänlig läsare t ex kan säga något kul om dart är jag idel öra. Vi ses på vägarna, på bloggen och här om en månad.