Det tog sin tid, men äntligen är köksrenoveringen klar. Jag inser att större delen av läsekretsen skiter fullständigt i hur det ser ut i mitt kök, men tillhör du den lilla skara som är åtminstone lite nyfiken kan du klicka på den här bilden för att se resultatet:

I mitt liv är det i alla fall en stor förändring. Jag gillar att laga mat, men som köket såg ut innan var det lätt att förtränga det intresset. Nu är lägenheten färdigrenoverad. Det tog två år från inflyttning, men så har jag också gjort så mycket jag vågade helt själv. Dels blev det bra mycket billigare än om jag hade lejt bort jobbet. Dessutom är det alltid svårt att överföra visionen man har i huvudet till hantverkare. I och för sig var det svårt att överföra visionen till verklighet själv också, men nu är det gjort. Och hur det än är ger eget arbete en inre tillfredsställelse som är svårtoppad. När jag stod med slipdamm till knäna tvivlade jag många gånger på att det någonsin skulle bli klart. När jag renoverade resten av lägenheten gick jag ner nio kilo. Under köksarbetet tappade jag max hälften och eftersom det är så kul att påta i köket nu får jag nog tillbaka dem fortare än kvickt. Jag är en sådan människa som har svårt att lägga ner vad jag har i händerna för att äta när jag väl är igång, de må gälla lägenhetsrenovering eller "riktigt" arbete.

När vi ändå är inne på renovering vill jag slå ett slag för Blocket. Där sålde jag alla gamla vitvaror och en massa annat också. Det verkar nästan finnas köpare på allting, utrymmeskrävande sopor är åtråvärda guldkorn för någon annan. Förutom att det är lönande att köpa/sälja begagnat gör man ju också en miljöinsats genom att inte bygga på sopberget. Det finns bara vinnare alltså! Trevligt är det också.

Ett annat sätt att bli av med sina sopor är ju att bränna dem. En höjdarnyhet var familjen i Laxå som i förra veckan lyckades med konststycket att elda upp sitt garage eftersom de inte höll koll på brasan (som alltså var tänkt att ske helt och hållet utomhus). Därefter berättade de om sina bravader i Expressen för att garantera sig om att inte få ut några försäkringspengar, åtminstone hoppas jag att det blir resultatet.

Nu handlar mitt liv nu rätt mycket om ståuppkomik. Jag är inte typen som blir grinig på fest när jag inte står i centrum, men nog sjutton är det kul att stå på en scen med strålkastare i ansiktet och allas totala uppmärksamhet. Kanske är det någon defekt från barndomen... Orkar inte spekulera i det, men visst är det märkligt att en del av oss vill stå på scen till varje pris medan andra blir illa till mods så fort de ska prata i en folksamling större än tre personer. Vad är det de har som vi saknar eller tvärtom?

Några andra scenvilliga människor ställde sig som vanligt att köa till årets Idoluttagning. Fånigt program, jag vet, men jag kan inte låta bli att kolla på de första avsnitten när fantastiska artister blandas med tondöva idioter utan självinsikt. Skadeglädje är som bekant den enda sanna glädjen och det är obetalbart kul att se "sångare" stå och prata om sin framtid som de räknar med ska bli fullmatad med skivsläpp och utlandslanseringar. Sedan går de in till juryn och efter max två toner (ofta bara en) står det klart för alla och envar att den här människan inte ens skulle komma upp på övre halvan på karaoken på sin lokala pizzeria. När så juryn förklarar att så är fallet blir de helt förkrossade, alternativt idiotförklarar juryn så det står härliga till. Ja, jag är inte större människa än att jag tycker att det är fruktansvärt kul att följa detta spektakel under utgallringsfasen.

Apropå spektakel är jag livrädd för att John McCain ska vinna det amerikanska presidentvalet. Och inte blev det bättre av att han valt en vicepresidentkandidat som är högerextrem kristen fanatiker som hyllar Irakkriget och amerikanernas rätt att få bära vapen, motsätter sig fri abort till och med vid våldtäkt och anser att klimathotet är larvigt överdrivet. Expressens idiotkrönikör Britta Svensson har dock skrivit en hyllningstext till Sarah Palins ära. För detta finns det ett enda argument - hon är kvinna. Svensson skriver att hon blev glad när Sarah Palins namn offentligtgjordes samtidigt som hon glatt erkänner att hon inte visste någonting om kandidaten, mer än just att hon är kvinna. Kanske är det för att jag är förespråkare av jämställdhet, kanske är det för att jag har hjärna, men jag kan inte fatta vad könet spelar för roll i detta fall. Galningar är galningar oavsett kön. Nästa gång det dyker upp en galen diktator a la Hitler som vill skaffa sig världsherravälde är jag övertygad om att det är en kvinna. För denna egenskap räcker tydligen för att de allra hjärnsvagaste feministerna ska ge henne sitt odelade stöd.

"Han var så snäll och trevlig." Så låter det nästan alltid när massmördare beskrivs i efterhand. Jag kan då tänka att han var väldigt duktig på att dölja denna egenskap när han köpte ett vapen och sedan öppnade eld emot vilt främmande människor han bestämt inte ska leva längre. Skolmassakrer har ju länge varit populära i USA och England, men efter en andra masslakt av uppstickaren Finland får de stora vapenliberala länderna se upp om de inte vill bli omkullsprungna. Finland är världens tredje vapentätaste land, ser ni ett samband med de två massavrättningarna? Det är mot denna bakgrund det känns helt sjukt att höra Sarah Palin propagera för amerikanernas urgamla rätt att gå runt med en pistol i fickan.

Jan Björklund är en jävel på att snacka flumskola, men det händer väldigt lite. Detta fenomen kan man kanske kalla flumpolitik. Nu vill han att ogiltig frånvaro ska redovisas i betygen. Ja, varför inte? Varför inte redovisa all frånvaro i betygen? Arbetsgivare får ju punga ut med massor av pengar i sjukpenning, så innan de anställer kan det ju vara kul för dem att se hur mycket den anställde kan förväntas vara sjukskriven. Det är ett tag sedan jag själv hade en vanlig "hederlig" anställning, men då hade jag kollegor vars sjukdomar man hade kunnat pricka in i kalendern i förväg. Måndag efter lönehelg = förkyld, slutspelsmatch i hockey-VM = maginfluensa... Är man sjuk ska man få vara hemma, men det borde finnas gränser för hur mycket man kan känna efter. Hur som helst, Björklunds förslag ska nu "utredas närmare", så det blir väl en tummetott om ens det, men tanken är god.

Jag gjorde förresten ett test på Alltombarn som kom fram till följande: "Du lider av barnfobi och du gör vad du kan för att undvika de snoriga små varelserna. Alla personer under 15 verkar ha som huvuduppgift att förstöra ditt liv. Förhoppningsvis har du inga barn själv." Men, oj vad otippat...

Är det bara jag som inte låter mig luras av Carl Bildt? Han beröms ju då och då för sin förmåga att dupera journalister och jag bara fattar inte. När jag var yngre spelade jag schack ganska seriöst. Enligt många är ju schack världens mest avancerade strategispel och ett och annat plockade man väl upp, men det kan ju ändå inte bara vara jag som upplever Bildt som extremt lättläst. När vi människor berättar en historia, oavsett om det är till journalister eller kompisar, brukar vi variera oss lite för att inte låta som maskiner. Helt automatiskt byter vi formuleringar nästa gång vi berättar. Men inte Bildt. Han har fattat att hans ord kommer att klippas ner till ett minimum så genom att använda exakt samma ord varje gång kommer dessa ord återges gång på gång, medan hans antagonisters ståndpunkt ändras och varieras. För ett tag sedan jämförde Bildt Ryssland med Nazityskland och det blev lite jobbigt för Reinfeldt att bena ut hur Bildt tänkte. Ett par veckor senare var det dags igen. Bildt intervjuades om FRA och erkände utan omsvep att Sverige byter information med diktaturer när läget är gynnsamt. Varken FRA eller Bildt har ju bästa tänkbara stöd i opinionen just nu, så det var kanske inte så fiffigt. Rapports rubrik löd: "FRA samarbetar med diktaturer." Flyktingar i Sverige gick i taket, FRA-motståndare (rätt många vid det här laget) gick i taket och Bildt var tvungen att hitta en smidig reträttväg. Då kommer han på att han ju faktiskt inte sagt rakt ut att det är FRA som samarbetar med diktaturer, han talade om svensk underrättelsetjänst i största allmänhet. Alltså bestämde han sig för att skylla allt på Rapport genom att kalla deras rapportering för "lögnaktig och oärlig". Denna formulering basunerades sedan ut gång på gång, igen och igen. I varenda intervju, till varenda journalist, på sin blogg. "Lögnaktig och oärlig". Följden blev naturligtvis att det stod "lögnaktig och oärlig" i alla tidningar och sades i alla radio- och TV-program, och som bekant blir även lögner sanna om de upprepas tillräckligt länge och ofta. Och istället för att handla om sakfrågan, att Sveriges utrikesminister öppet erkänner att han gärna, med hjälp av landets underrättelsetjänst, samarbetar med diktaturer fick Rapportchefen Morgan Olofsson (ni vet, han som ser ut som Boxer-Robert) be om ursäkt och så såg åsiktsmaskinen Bildt till att göra pressetikfråga av en politiketikfråga. Och ingen - INGEN! - journalist kommer under överskådlig tid ställa några frågor till Bildt om diktatursamarbete eftersom de då riskerar att träffas av skit från samma fläkt som Olofsson fick i ansiktet. Han är inte dum, Carl Bildt. Men ganska äcklig.

Äckel var det ja. Här kommer september månads mest hjärndöda citat: "Jag kan ändå inte sluta förvåna mig över att vanligt folk kan skriva så mycket elakt skit om någon annan... Det är så himla sjukt. Man blir mörkrädd. Ska det vara förebilder för vår uppväxande generation? Usch! " Det handlar givetvis om kvinnan som gett botox ett ansikte, Linda Rosing. Här gör hon upp med människor som har kommenterat hennes blogg. Analyserar man det steg för steg tycker jag att det säger rätt mycket om hur det ser ut i hennes hjärna. Först slås jag av orden "vanligt folk". Jag antar att hon menar människor som saknar kändisskap. I Lindas värld är kändisskap någonting fint och i alla lägen eftersträvansvärt. Det spelar ingen roll varför man är känd. Själv blev hon känd för att hon hade sex i TV, men det kvittar lika i Rosings huvud. Detta kändisskap har hon sedan försökt hålla vid lev enkom med offentliga misslyckanden. Hon påstår sig ha en modellkarriär. I den mån det är sant måste väl den karriären ses som allt annat än framgångsrik. Hon har försökt sig på en karriär som sångerska. Den resulterade i ett par värdelösa singlar och man behöver inte sitta i Idoljuryn för att höra att hennes sångröst lämnar en hel del att önska, ett faktum hon desperat försökte kompensera på scen genom att bära så urringade kläder att bröstvårtorna blottades. Ett tag skulle hon göra karriär som föredragshållare och lära unga tjejer att de inte behöver plastikoperera sig och vika ut sig för att skaffa sig självkänsla, men den karriären föll på att hon själv parallellt med "föredragskarriären" fortsatte att plastikoperera sig och vika ut sig. Sist men inte minst var hon partiledare eftersom Linda "brinner" för att skapa oss ett bättre land att leva i. Efter massiv mediaexponering resulterade detta i 222 röster i riksdagsvalet. Det är en bråkdel av vad den fiktiva organisationen Kalle Anka-partiet brukar få. Vi går vidare i texten. "Skriva så mycket skit om någon annan". Det är väl knappast någon som missat hennes ständiga fördömanden och skitsnackande om gamla och nya vänner. Ett tag kände man nästan sympati för hennes expojkvän Fadde som var och varannan dag kunde läsa om hur värdelös och hemsk han var på kvällstidningarnas löpsedlar. Och avslutningsvis: "förebilder för vår uppväxande generation". Det här verkar vara viktigt för Linda. Hon kommer ständigt tillbaka till att hon vill vara en förebild för unga människor. Hennes nedsättande replik om andras misslyckanden på området måste väl tolkas som att hon tycker sig ha lyckats bättre själv. En människa som nått rampljuset genom att ha sex i TV, som opererat om sin kropp till groteska proportioner genom att spruta in nervgift i ansiktet, fylla läpparna med grisfett och brösten med plast. En människa vars knarkfyllda leverne kantat med skandalomsusande uttalanden fått hennes egen tonårsdotter att vända henne ryggen. Ja, om det hade stått i tidningarna att min mamma ville spela in porrfilm när jag gick på högstadiet hade inte jag heller mått så bra. Om Linda Rosing skulle vara ett förebildsideal vill jag vara så lite förebildande det bara går.

En annan föredetting, George Michael hann under september med att återigen bli gripen för narkotikainnehav, släppas utan åtgärd och därefter göra avbön, ta avstånd, be om ursäkt. Inget nytt under solen.

I förra månadsbrevet körde jag "månadens Youtube-klipp". Det skulle man ju kunna skapa en tradition av. Här kommer således... Månadens Youtube-klipp:

Vi syns igen om en månad. Eller på bloggen dessförinnan. Simma lugnt!