Så kom vintern på riktigt. Ja, den brukar ju göra det. Och med vintern kommer högsäsongen för oss ståuppkomiker. Man ska inte gnälla över jobb (särskilt när det är ett fritt och roligt jobb som man valt själv), men en komikers arbetsår har en tydlig inbyggd ketchupeffekt. På sommaren gnäller man över för lite jobb. I början av hösten gnäller man över för få bokningar. Sedan smäller det till och man upptäcker att kalendern innehåller väldigt lite fritid för resten av året. Men det är bara att stå på. Innan man vet ordet av är det jul och lågsäsong igen.

Dessförinnan tog jag tag i en gammal surdeg i mitt liv. När jag flyttade hit fick jag en större lägenhet. Framförallt var det behovet av ett riktigt arbetsrum som lockade. Källarförrådet blev däremot mindre. Trots att jag slängde sjukt mycket blev det nya förrådet knökfullt, men det viktigaste då var att renovera lägenheten. När lägenheten blev färdigrenoverad i och med köket bestämde jag mig för att göra något åt saken. Nu har jag tömt nästan tio flyttkartonger med allt från "bra att ha"-grejer till ren skit. Märkte att nästan allting går att bli av med på Blocket och Tradera och har sålt musikutrustning, verktyg, gamla leksaker, porslin, prydnadsföremål... för över tiotusen spänn. Så här i besparingstider vill jag varmt rekommendera alla människor att gå igenom sina förråd. Eftersom jag är barnsligt förtjust i pengar var det naturligtvis roligt att fylla upp bankkontot, men den största glädjen är ändå att jag numera vet vad jag har och hur jag hittar det. Förut kunde ett besök i källarförrådet ta flera timmar, mynna ut i träningsvärk och ganska ofta hittade jag ändå inte det jag sökte. Jag har fortfarande grejer jag vill bli av med, kanske blir det aldrig riktigt klart, men nu är det ordning och reda.

En undersökning i Expressen visar att sex av tio svenskar störs av sina grannar, men det konstiga är att mardrömsgrannen är "ljudkänsliga tanter". Jag får inte ihop det. Mina absoluta mardrömsgrannar var några killar som flyttade in under mig och hade efterfester som fick väggarna att vibrera. Jag har själv ganska sena vanor, men när man vaknar mitt i natten av en nyligen påbörjad fest blir man så arg att sömn bara är att glömma även när eländet tystnar. I den här lägenheten är det just renoveringar som stör mig mest. Jag har full förståelse för att man vill renovera sin bostad, det har jag ju själv gjort. Problemet är tiderna. Det verkar som att många hantverkare bara jobbar fram till nio på morgonen. Har de ändå väckt mig med någon timmes borrande och bilande kan de väl stå på så att det blir klart någon gång istället för att köra två timmar om dagen i fem veckor. Annars tycker jag att det här med grannsämja är ganska enkelt egentligen. Om det inte är alltför lyhört är det väl inte så svårt att hålla volymen nere. Om ytterdörren kärvar så att det kräver våld att få igen den oljar man upp dörren och vill man lyssna på musik så att det dånar använder man hörlurar. Vanligt hyfs alltså. Själv lyssnar jag på P1, dammsuger dagtid och sitter för det mesta vid datorn. Rena drömgrannen således. Det tycker väl alla att de är kan man tycka, men i Expressens (OK, det är ju inte precis en vetenskapstidning) undersökning tror 62 % att de själva stör. Dagens I-landslösning: sluta med det då.

För några år sedan låg min hemsida på ett litet webbhotell i Luleå. Det funkade hur bra som helst, men tyvärr la de ner. Då hamnade jag tyvärr hos Surftown. Märkte tidigt att deras supportavdelning var tämligen värdelös. När problem uppstod rapade de standardlösningar ur manualen i förhoppningen att problemen skulle lösa sig av sig själva. Många problem gör ju det, och de var åtminstone billiga. Så för något år sedan bestämde de sig för att deras tjänster var värda mer än dubbelt än tidigare, jag förstod inte varför för jag som lekman upplevde dem som lika värdelösa som alltid. Men så länge något fungerar låter man det helst bero - i synnerhet när det gäller datorer.

För tre veckor sedan började min e-post strula. Jag mailade supporten som i vanlig ordning inte lyckades lokalisera problemet och inte verkade bry sig. En del lyckades skicka mail till mig som aldrig kom fram, men de flesta fick ett felmeddelande istället. Efter tre dagars problem började jag bli desperat. Jag har jobbat hårt för att skapa mig ett rykte att alltid gå att nå via e-post och försöker svara blixtsnabbt. Det är dessutom högsäsong nu, vilket gör problemen ännu värre. Att inte finnas tillgänglig kostar mig jobb och pengar. I det här läget föreslog Surftowns begåvningsreserv att jag skulle avaktivera e-posten och därefter aktivera den igen. Då skulle mitt konto hoppa över till en nyare server. Nackdelen var att jag skulle bli utan e-post i upp till ett dygn, men eftersom kontot redan var paj såg jag det som ett nödvändigt ont. Jag blev inte direkt förvånad när 24 timmar gått och kontot fortfarande låg nere. Mailade supporten, men eftersom det var efter kontorstid fick jag inte svar förrän dagen därpå (den nya dyrare tjänsten är tydligen inte värd mer än åtta timmars support per dag). Då berättade de att problemet var flyttat till "2nd line support", vilket jag tolkade som att ärendet nu handhades av personer med åtminstone elementära datakunskaper. Samtidigt började jag höra mig för om möjligheten att bryta vårt avtal, men det gick inte. Jag hade betalat till augusti -09 och skulle inte få några pengar tillbaka. Jag fortsatte att mailbomba dem (från ett reservkonto) och ifrågasätta hur det gick med problemlösningen, hur de kan ta betalt för en tjänst som inte funkar och hur ett företag kan pissa floder över sina kunder, men ändå inte släppa dem till ett riktigt webbhotell. Det tog skruv, efter fem dagars krångel fick jag ett kortfattat mail att de nu låter mig bryta avtalet om 30 dagar. Givetvis ifrågasatte jag vad de gjorde åt det inrapporterade felet och om det var företagets policy att alltså ta betalt ytterligare 30 dagar för ett e-postkonto som de facto är ur funktion. Och självklart fick jag inga svar alls på detta. De tyckte helt enkelt att de varit snälla nog som låtit mig betala för ingenting i 35 dagar istället för det ursprungliga avtalet om 300 dagar för ingenting.

Samma dag öppnade jag ett konto hos Easy Webbhotell och dirigerade om min domän. Redan på kvällen var såväl e-post som hemsida i full funktion. Självklart kommer jag fr o m nu ta varje tillfälle i akt att avråda alla människor att ha med Surftown att göra. Så länge de nu finns kvar. Även om webbhotell och internetleverantörer tillhör svenskarnas favorithatobjekt finns det gradskillnader i helvetet och företag som behandlar kunder som Surftown gör har en förmåga att rensa ut sig själva. Man skulle kunna kalla det dataevolution.

Fler företag än Surftown har fått nya värderingar efter den senaste tidens börsras. Själv har jag faktiskt, som omväxling, suttit bredvid och tittat på med större delen av "förmögenheten" på sparkonto, obligationer och hedgefonder. Dock är det som vanligt i den svartvita rapporteringen "det värsta raset i mannaminne". Visst, börsen har visserligen tappat ungefär halva sitt värde i år, men så är det ju med aktier. Ibland går det upp, ibland går det ner. Långsiktigt ger börsen ändå bättre avkastning än madrasser och sparkonton. Man måste kunna skratta åt eländet, såsom Per-Olov Börjeson som annonserade ut sina en miljon störtande Carnegieaktier mot djupfrysta torskhuvuden. Är man torsk så är man.

Apropå torsk fick Tito Beltran vad han förtjänade när hovrätten dömde honom till 2,5 års fängelse. På presskonferensen efteråt fortsatte hans minst lika obehagliga fru att skylla på allt och alla. På frågan om de planerat att fly landet svarade hon: "Det vore fullkomligt absurt." Den naturliga följdfrågan vore naturligtvis om det är fler av Titos löften till svenska folket som är "fullkomligt absurda". Jag har ju sett fram emot att han så småningom ska lämna landet för gott och bränna sitt svenska pass.

Expedition: Robinson ska börja sändas på TV4 och i samband med tillkännagivandet berättade TV4 också att programmet ännu saknade programledare. Då hände något mycket förutsägbart. Som på en given signal hoppade varenda dokusåpaföredetting upp ur sin håla. Martin Melin skrev en debattartikel om kriminalromaner (som att han skulle ha läst en bok i hela sitt liv), Anna Book gick ut i pressen var och varannan dag med ett personligt påhopp eller avslöjande. Tyvärr verkar hennes liv mest ha kretsat kring viktproblem de senaste 30 åren och jag är inte jätteintresserad. Vidare kunde man så klart bevittna Carolina Gynning göra än det ena, än det andra för att få så mycket uppmärksamhet det bara går. Till och med Linda Rosing tycks tro att hon har en chans att bli programledare. Väldigt skrattretande, men också lite tröttsamt.

En människa som är mer tröttsam än skrattretande är ju Katrin Schulman. Ja, jag vet att hon bytt efternamn, men det är så långt och krångligt att jag inte orkar lära mig det för hennes sista minuter i rampljuset. I Idols Eftersnack på TV400 (är det någon som faktiskt har ställt in den kanalen på sin TV?) kallade hon en utröstad yngling för "bögig". Vad de där Schulmanpajasarna aldrig tycks ha lärt sig är att ett skämt måste innehålla både humor och chock. Det blir inte kul bara för att det upprör om det inte finns humor i botten. Men alla kan ju klanta sig i direktsändning. Det intressanta är att hon fortsatte att göra precis allting fel. Hon backade inte en centimeter och när hon attackerades av Marcus Birro körde hon på anfallstaktiken. Marcus Birro har ju precis som hon själv gjort sig känd för att göra vad som helst för att få höras i mediabruset. Men sedan har han varit programledare för Karlavagnen, trätt fram som alkoholist och blivit snudd på folkkär. Det hade Katrin Schulman missat fullständigt och viftade bort honom som förvirrad alkis - fel metod! I ett sista desperat försök spelade hon ut judekortet. Som ni vet får man aldrig kritisera en jude för det var synd om judarna för 70 år sedan. Då visade det sig att Birro också haft en släkting som mördats i koncentrationsläger. I det här läget ledde Birro sympatikriget med 98-2 ungefär och äntligen tryckte hon på bromsen. Och det räckte för TV4 som slängde in henne i programmet igen. Jag hade möjligen förstått det om hon haft någon eftertraktad kompetens eller om man kunnat skönja spår av något sympatiskt över hennes person. Att ta ställning i den här konflikten kändes ganska enkelt och här är en bild av den moraliska vinnaren i TV4-slaget tillsammans med sina två bröder:

Från Idol hämtar jag också månadens Youtube-klipp", en underbar technolåt från Idoluttagningen i Kazakhstan:

Vi ses på bloggen, ha det gott!