December är månaden då ståuppkomiker gnäller över för mycket jobb. Det är månaden då vi på bästa rockstjärnemanér vaknar upp på hotellrum och innan vi riktigt hunnit vakna funderar över var i Sverige vi befinner oss. Det är månaden vi önskar att dygnet hade 30 timmar och veckan nio dagar så att vi hinner sova ut åtminstone någon gång. Men tyck inte synd om oss. Vi har valt det här jobbet själva och när det går så bra som det har gjort för mig i december finns inget att klaga på.

Ett jobb sticker ut lite grann. Fick en förfrågan att agera Lasse Holmqvist på ett företags julfest. Ni som kommer ihåg Här är ditt liv fattar vad jag menar. I detta program "kidnappade" Holmqvist en person i början av programmet. Sedan bjöds gäster in till studion för att samtala om den personens liv. I mitt fall handlade det om en vd som fyllde 50 och vars arbetskamrater tyckte att detta kunde vara en kul grej. Så efter en stunds ståuppkomik bjöd jag upp 50-åringen till en soffa på scenen och därefter bjöds nuvarande och tidigare kollegor och konkurrenter upp i en strid ström.

Jag brukar regelmässigt tacka nej till alla former av jippon där jag inte ska vara ståuppkomiker, helt enkelt för att de flesta av kundernas idéer inte är särskilt bra. Skräckexemplet, som förmodligen alla Sveriges komiker fått frågan om de kan göra, är att först gå upp och agera "tråkig" föredragshållare för att efter en stund "spåra ur" och bli rolig komiker. Vad kunderna ber oss om är alltså att först grundlura publiken och därefter försöka vinna tillbaka deras förtroende så att de slappnar av i så hög grad att de kan börja ha kul. Fullständigt idiotiskt, men förståeligt att idén kommer upp ifall festkommittén består av övervintrade studentspexare.

"Här är ditt liv"-grejen tyckte jag dock lät helt realistisk och hade fördelen av att jag först fick agera komiker och visa publiken att jag var kul och först därefter gå över till något annat. En del av gästerna i soffan var roligare än andra, en del var till och med nyktrare än andra (även om de var i minoritet) och på toppen av min improvisationsförmåga lyckades jag faktiskt leverera en knapp timmes riktigt bra underhållning.

Nyhetsflödet domineras fortfarande av finanskrisen och överorden börjar bli så uttjatade och upptrappade att det snart inte räcker att jämföra dagens kris med 30-talets depression. Jag har fortfarande inte sett mycket av den där krisen. Nu har jag visserligen haft högsäsong, men ändå. Julhandeln slog som vanligt nya rekord efter att, också det som vanligt, ha förutspåtts inte göra det. Svenska folket fortsätter att släpa in barrande träd sprängfyllda med skalbaggar och kvalster för 200-400 kronor i sina bostäder och om man mot alla odds har några pengar kvar efter julen eldar man upp dem. Nej, man tänder inte eld på sedlarna, man köper störande och miljöförstörande fyrverkeripjäser för dem som man sedan eldar upp till alla hundars fasa. Så, vadå kris?

Jo, Volvo och Saab har kris, men det beror ju främst på att de under flera decennier tillverkat bilar ingen vill ha. Medan övriga bilföretag tagit fram bensinsnålare bilar, hybrid- och elbilar har Saab och Volvo fortsatt att ta fram stora, klumpiga och dyra bilar som verkar nästan omöjliga att få ner under litern. Det konstiga är inte att de inte säljer nu utan att de någonsin gick att sälja. Och då ska staten pumpa in pengar. Inte dåligt med pengar heller utan upp till 28 miljarder, det är en tvåa, en åtta och nio nollor (ungefär hälften av antalet nollor i regeringen). Att slänga in pengar i företag vars affärsidéer inte håller är aldrig vettigt. Man kan stödja nystartade företag eller branscher som drabbats av tillfälliga oväntade bakslag såsom en naturkatastrof, men att skjuta till pengar till en verksamhet på kollisionskurs med verkligheten sedan lång tid tillbaka för att de ska kunna fortsätta att producera produkter ingen vill ha är inte friskt.

Tänk om regeringen istället använt dessa 28000000000 kronor till att uppmuntra smarta miljöbesparande produkter och tjänster. Då kanske vi hade haft andra blommande industrier dit Volvos anställda i Torslanda, Olofström och andra ställen hade kunnat bege sig för att få jobb. Men det finns inga framtidsvisioner i den här regeringen. De försöker dämpa effekter och släcka bränder, inte skapa ett hållbart samhälle genom att själva styra. Istället är det någon som heter Marknaden som styr, så då kan vi ju lika gärna rösta på honom. Nu låter jag som en bitter kommunist och det är inte min mening. Jag accepterar marknadskrafter (i fallet med bilindustrin uppenbarligen mer än vad regeringen gör), men våra folkvalda är satta att styra så då kan de inte bara skylla på marknaden, på EU, på USA, på bankerna, på världsläget och sedan som arbetsmarknadsminister Littorin kalla till presskonferens bara för att konstatera att "nu har vi ett par riktiga skitår framför oss". Det ger inget.

En spelutredning har regeringen hunnit med också. Inte helt oväntat ses nätpokerspel fortfarande som ett aningen värre brott än seriemord med slö rakkniv. Så hur ska man då komma tillrätta med att folket inte förstår sitt eget bästa och att en kvarts miljon svenskar fortfarande spelar poker på nätet? Jo, man planerar att i bästa kinastil blockera utländska spelbolags webbsidor och hindra korttransaktioner till och från dem. Ursäkta, men i vilken valrörelse berättade Reinfeldt att han ville införa totalitär diktatur? Det måste jag ha missat. Tvärtom hör man ganska ofta moderater prata om den enskilda individens rättigheter och att staten inte ska gå in och välja åt oss. Fast det argumentet funkar tydligen bäst när det gäller att motivera varför man ska skära ner den allmänna välfärden. För om vi svenskar inte själva ska få bestämma över en sådan elementär skitsak som huruvida vi vill satsa ett par hundralappar på att spela poker på nätet undrar jag om det inte vore enklast att höja myndighetsåldern till 130 år, dra 100 % i skatt och därefter behovspröva alla enskilda utgifter genom ett statligt verk.

Leif G W Persson är en klurig farbror som trots att hans kroppsspråk nästan alltid signalerar motsatsen har visat sig veta det mesta om det mesta. Nu verkar det banne mig som att han ska få rätt om Thomas Quick också, alltså att han inte begått ett enda av alla de mord han erkänt och dömts för. Snacka om rättsskandal! Mitt hjärta blöder knappast för Quick som verkar vara en knäppis som sitter alldeles utmärkt där han sitter, men för varje mord han dömts för utan att vara skyldig går en mördare fri bara för att domstolarna inte orkar ta reda på sanningen.

Det har blivit dags att summera 2008. Här är årets vinnare och förlorare:

Årets president

Det blev Obama som tog hem det amerikanska valet och för en gångs skull var åtminstone hela Sverige överens om att rätt man vann. Nej, inte hela Sverige. Siewert Öholm stod på McCains sida, ett faktum som ytterligare förstärker tesen att amerikanerna valde rätt. Om Obama är rätt medicin återstår att se. Att han var bäst berodde väl snarast på alternativen. McCain hade kanske gått an, men hans vicepresidentkandidat Sarah Palin verkar inte klok på en enda fläck (det var väl det Öholm gick igång på). Mike Huckabee var en annan kandidat som fick dårvarnaren att lysa rött.

Årets tomgångspolitiker

Mycket snack och lite verkstad är ett gammalt uttryck som används om människor vars handlingskraftiga planer tycks stanna vid just... planer. Som småföretagare tillhör jag ju den grupp näringsminister Maud Olofsson vurmar mest för med undantag för glääsbygn, men oj vad lite det händer. Aldrig förr har vi drabbats av mer administration och byråkrati än just under hennes ledning. Snacka går ju, men snacka så det går är en annan sak. Fast jag måste tillskriva henne ett visst underhållningsvärde vid intervjuer. Hennes totala oförmåga att svara på raka frågor blir snudd på skrattretande. Senast var det KG Bergström som gjorde ett försök att få ett vettigt ord ur tanten. Under tio minuter satt han och upprepade samma frågor gång på gång, men nej. I den mån hon överhuvudtaget svarade på frågor var det åtminstone inte på de han ställt.

Årets ord

"Finanskris" i all ära, men årets ord är ändå med bred marginal "kränkt". Plötsligt var alla människor kränkta på samma sätt som de var "utbrända" året innan. Som jag och Svenska Akademien uppfattar ordet "kränkt" kräver det en aktiv handling utifrån, någon som kränker. Detta verkar dock vara en utrotningshotad syn på ordet. Så fort någon i en utsatt grupp (och till utsatt grupp räknas alla människor som inte innehar världsherravälde) drabbas av bakslag eller motgångar är de kränkta. Läs exempelvis Maciej Zarembas utmärkta artiklar i DN om kränkta människor på Lärarhögskolan. Där framkommer att alla människor är utsatta minoriteter. En sådan minoritet, som alltså är orättvist behandlad och kränkt om den inte klarar sin examen, är elever vars kunskaper inte håller måttet. Med denna definition är det bara fantasin som sätter gränsen. I den verkliga världen sker emellertid orättvisor. Man får heller inte underskatta slumpen. När inte allting går ens väg har man därför två val. Antingen spottar man i nävarna, tar nya tag för att överbevisa sina antagonister. Eller också sätter man sig på ändan i sandlådan och gnäller över att man är kränkt. 2008 blev det mode att lägga all energi på att ta fram faktorer man inte på egen hand kan göra något åt istället för att ta tag i det man själv kan påverka.

Årets vattenglasstorm

Finanskrisen har gjort tiotusentals människor arbetslösa. Ofta på små orter där nya jobb inte direkt växer på träd. Tretusen varslade här och tvåtusen varslade där har dock inte väckt tillnärmelsevis lika stora folkstormar som när SVT:s nyhetsankare Rickard Palm flyttades till nattpasset. Insändarsidorna svämmades över, kändisar skrev upprop och protestgrupper bildades. Jag tycker att Rickard Palm är en skön snubbe, men att han får slita lite hund på SVT24 är faktiskt inte liktydigt med jordens undergång.

Årets mediahora

Linda Rosing har som vanligt gjort vad som helst för att synas i kvällspressen, Blondin-Bella likaså. Men i år hade varken de, Patrick Ekwall, Gry Forsell eller Treblinka/Robinson-Emma en chans mot Fadde Darwich, dörrvakten som inleder varje dag med att bikta sig hos någon av Expressens alla "blogg-reportrar". Därför har vi kunnat ta del av varje steg i hans liv. Efter bokföringsbrotten och otaliga uppbrott och nystarter med Linda Rosing har vi bland annat få veta att han träffat sitt livs stora kärlek, gjort slut med henne några dagar senare, flyttat hem till mamma och flyttat därifrån. Ingen detalj är för privat eller ointressant. Allt ska dokumenteras och berättas, om och om igen. När Robinson-Robban för ett par år sedan var på väg ut ur mediabruset drog han sig inte ens för att begå brott för att få fortsätta valsa runt på löpen. Var Faddes gräns går vet vi inte en, men jag hoppas att vi snart ska få reda på det för nu är jag bra less på den killen.

Årets protest

OS var ingen höjdare ur svensk synvinkel, men en svensk insats är värd att hylla och självklart menar jag Ara Abrahamians prisutdelningsprotest. Han visste att han var den moraliska vinnaren i semifinalen, det visste de korrupta domarna och TV-publiken världen över också. Killen kommer tillbaka, vinner bronsmatchen, tar emot medaljen, lämnar prispallen, lägger bronspengen på mattan och tackar för sig. Brottning är ju en skitsport och Sverige är inget vidare idrottsland just nu, men sällan har brottning och Sverige varit bättre än i det ögonblicket.

Årets förlorare

Årets kortaste strå drogs av operasångaren Tito Beltran, eller som han kallats i media de senaste åren: Världsartisten. För det är ju inte som operasångare han främst gjort sig känd genom åren. Hur han överhuvudtaget hinner sjunga vid sidan av att begå otuktsbrott, misshandla och hota är mig en gåta. 2008 bestämde sig pressen för att släppa hans anonymitet och just nu sitter han inlåst för våldtäkt m.m. Det här var inget bra år för Tito. Inte bra alls.

Årets död

I julas vek både Gösta Krantz och Alf Robertsson in kepsen. Tidigare i år dog Lennart Swahn, Anders Paulrud och Mona Seilitz. Mest tragisk var väl ändå jazzpianisten Esbjörn Svenssons död. 44 år gammal omkom han i en dykolycka. Den döde kändis jag saknar mest är utan tvivel den amerikanske ståuppkomikern, och min idol, George Carlin, tätt följd av Slas.

Någon decimeter upp skrev jag att mina uppträdanden gått bra på sistone, men Månadens Youtube blir lite annorlunda den här gången för nu tänkte jag visa en komiker det gått ännu bättre för på scen i december. Martin Krantz har slitit på med sin komik trots personliga motgångar. Alla har väl dagar när de inte är laddade för en dag på jobbet, det är inget unikt för oss komiker. Det som är speciellt för vårt jobb är att vi måste vara roliga även när livet är ett helvete. Även om flickvännen gjort slut, en nära anhörig har dött, privatekonomin rasar... måste vi stå där och (åtminstone låtsas) ha kul. Jag ska inte berätta Martins livs historia, men för några år sedan fick han diagnosen Parkinsons. Jag kan inte föreställa mig hur tungt det måste ha varit för en ung kille att kämpa på trots det. Martin är dessutom, förutom en bra komiker, också en god kollega och kamrat. Kort sagt, en kille man vill att det ska gå bra för. För några veckor sedan bestämde han sig för att avsluta ett klubbgig på ett väldigt annorlunda sätt. Jag vill passa på att varna känsliga tittare/läsare. Sitter du på jobbet eller är en hård och tuff machokille omgiven av kompisar - den som klickar på nedanstående video riskerar att få lite fukt i ögonen.

Nu hoppas jag att inte bara Martin och Jonna, utan också alla ni som läser denna text och inte minst jag själv ska få ett fantastiskt 2009. För mig följer ett par månader av lågsäsong och då är tanken att jag ska försöka strukturera upp och förnya min akt med nyskrivet material. Så det kommer jag att kämpa med i januari, men då och då kommer jag att ta en paus för att tycka till om något dagsaktuellt på min blogg. Avslutningsvis en nyårsbild från min balkong. Vi ses och hörs!