Januari -09

Jaha, då var man igång med en ny säsong. I januari var det Malmö Comedy Festival för andra året på raken. Kul att träffa en massa kollegor och mycket publik. Överhuvudtaget var arrangemanget välordnat på alla sätt och vis. Ännu bättre än förra året, som ändå var väldigt bra. Det finns väldigt mycket bra ståuppkomik i Sverige. Därför tycker jag att det känns lite trist att Eddie Izzard får mer massmedial uppmärksamhet när han kommer hit och gör två föreställningar än vad hela svenska komikerkåren får på ett helt år. Inte för att Izzard är dålig, men ändå. Uppmärksammas svenska komiker är det som programledare en kväll eller för att de slåss med Thorsten Flinck på Spy Bar. Jag kan se nyhetsvärdet, men vi är ändå ett femtiotal komiker som året runt åker till världsmetropoler som Skillingaryd eller Sandviken för att sprida lite glädje. Jaja, ibland får ju även jag en illa skriven recension i lokaltidningen, så jag är inte bitter.

Jag jobbar kvällar och helger. Jag jobbar kontorstid också, men mest jobbar jag nog på tider då andra inte jobbar. Kanske är det därför, men jag förstår mig inte på Sveriges arbetstider. En del politiker propagerar för sextimmarsdag, men är inte den redan införd? Fredagar är det nästan omöjligt att få tag i folk, efter lunch är det ingen idé att ens försöka. För att inte tala om klämdagar. Dag före röd dag är det nästan ingen som jobbar och en arbetsvecka med fyra arbetsdagar eller färre benämns "klämdagar", vilket i praktiken betyder att ingen arbetsplats är mer än ytterst nödtorftigt bemannad. Under en av dessa klämdagar, 5 januari=trettondagsafton (varför i Guds namn vi firar att det är tretton dagar efter jul har jag ingen aning om) gick följande meddelande att läsa på Skatteverkets hemsida:

"Den 5 januari stänger Skatteupplysningen och växel klockan 12:00. Vi har långa väntetider just nu."

Jag förstår inte. De har långa väntetider och det åtgärdar de genom att bomma igen redan vid lunch. Kan någon förklara logiken? Januari måste väl betecknas som högsäsong för Skatteverket. Då borde väl telefontiden snarare utökas, klämdagar eller inte?

Själv har jag börjat snickra lite på årets deklaration i januari. Lika bra att få det gjort. Och så har jag varit i kontakt med Skatteverket för att ändra min mormors adress. Hon har nämligen gått och dött. 95 år gammal, så det var ingen oförutsebar katastrof. Eftersom hon bodde på ålderdomshem tyckte vi att det vore bra om hennes post inte fortsätter att gå dit. Men som ett tips till er som känner er lite krassliga kan jag berätta att det är ingen lätt match att flytta när man är död. Eftersom den fysiska personen inte kan ha någon fysisk adress (ganska logiskt när man tänker på det) får man istället ändra dödsboadressen. En blankett om detta skickas ut vad det lider, men eftersom nuvarande adress går till ett ålderdomshem där ingen släkting finns har jag ingen lust att vänta. Istället får man skriva brev för att få myndighetskvarnarna att mala lite snabbare.

Och så har jag upprättat bouppteckning. Begravningsentreprenören tar 3500 spänn för det, vilket är billigt i jämförelse. Plus hade nyligen uppe ett fall där Fonus, den dyraste och mest oseriösa entreprenören, tog över tiotusen. Ignis, en annan stor och dyr skojare i branschen som vi av oförstånd anlitade när pappa dog, är inte mycket bättre. När jag meddelade dem att vi tänkte göra pappas bouppteckning själva fick jag ett hotbrev från deras jurister i syfte att skrämma mig till att låta dem göra det. Det är nog många förtvivlade människor som går på det, men eftersom jag p.g.a. pappas sjukdom i princip hade sörjt klart många år innan pappa dog var jag mer förbannad än ledsen när det brevet damp ner. Så då gjorde jag den själv, vilket inte var så krångligt. Och så fick det bli nu också.

Nog om liv och död i mitt liv. Något annat som, åtminstone enligt kvällstidningarna, handlar om liv och död är ju alla fåniga tävlingsprogram på TV4. Knappt hade dansare och isdansare fått ner pulsen innan det blev dags för nästa säsong av Let´s Dance. Och precis som vanligt ska varenda liten struntdetalj redovisas. Jag skiter högaktningsfullt i Elisabeth Höglunds troschocker och förkylningar. Överhuvudtaget fattar jag inte dessa programs dragningskraft. Man samlar en grupp B- och C-kändisar, i de flesta fall människor med någon slags talang (även om just Höglund är ett väldigt dåligt exempel på det). Sedan låter man dem tävla i något de saknar såväl talang som kunskaper i och fallenhet för. Jag kunde inte bry mig mindre. För 20-25 år sedan använde jag och mina kompisar uttrycket "intresseklubben antecknar" för att påvisa vårt ointresse. Jag vet inte hur motsvarande uttryck låter idag. Kanske säger ungarna "kvällspressen antecknar". Åtminstone är det så det är. Ingenting verkar för oviktigt för att skriva om. Istället för att berätta om Laila Bagges presskonferens och Hasse Aros mediakupper skulle de kunna skriva om något som faktiskt har betydelse.

Läste en artikel om "dokusåpastjärnor" och vad som hände sedan. Fenomenet dokusåpa är ju i stort sett borta nu. Visserligen ska det köras en ny säsong Robinson och det skulle inte förvåna mig om Kanal5 dammar av Big Brother igen, men det är ju ingen som tittar längre, så de gamla deltagarna har på något vis blivit en fridlyst kultgrupp. Det som slår mig när jag läser artikeln är att det tycks finnas två grupper: de som gått vidare och de som inte gjort det. De som lämnat skiten bakom sig känner ingen ånger utan konstaterar att den tiden av deras liv är förbi och idag har de en karriär. I denna grupp hamnade till och med Robinson-Robban till slut, även om det satt hårt inne. De som inte gått vidare talar om pakter och skvaller som om det var igår trots att det gått runt fem år. Idag har de vanligtvis tre titlar, som modell/bloggare/artist eller fastighetsägare/nattklubbsägare/författare. På dessa tre jobb taxerar de en inkomst som endast i undantagsfall överstiger tiotusen kronor per år. Jag är själv en snål människa, men man kan väl inte leva på luft? Nåväl, ett fascinerande fenomen är det och jag får känslan av att jag och en massa andra tjänat mer pengar på deras "karriärer" än de själva har gjort.

Apropå B- och C-kändisar gick artisten Andreas Kleerup i taket när han fick lämna urinprov i samband med Grammisgalan. Han tycker minsann att han gjort så mycket bra för Sverige att han borde stå ovanför lagen och dagen efter sa han till en journalist att han överväger att lämna Sverige. Ja, lycklig resa då, jag tror faktiskt inte att svenska folket kommer stå och sörja på Arlanda. Och så dessa ständiga jämförelser med Idrottsgalan. Nej, självklart görs ingen dopingrazzia där eftersom svenska idrottsmän är skyldiga att inställa sig för dopingkontroll på kort varsel året runt. Om musikbranschen är så narkotikaberoende som Kleerup hävdar är ju Grammisgalan ett perfekt tillfälle för polisen att slå till, vilket inte minst bevisades av Kleerups positiva test. Förutom möjligheten att sätta dit brottslingar (för ja, Kleerup, i Sverige är det förbjudet att knarka) ger det dessutom bra signaler. Jag tycker att polisen förtjänar mycket skit för att de inte gör sitt jobb och vill därför passa på att hylla dem när de faktiskt gör det. För övrigt tycker jag att det var rätt och riktigt att Abalone Dots vann den viktigaste kategorin, folkmusik/visa, fast det borde de ha gjort redan för sin förra skiva.

Även i bokbranschen har en skandal seglat upp. Efter månader av totalt förnekande har Liza Marklund erkänt att hennes bok Gömda inte alls är en dokumentär berättelse utan en kryddad och mycket subjektiv sådan. Däremot tycker varken hon eller Piratförlagets delägare Jan Guillou att hon lurat läsekretsen. Jag tillhör läsekretsen och visst sjutton känner jag mig lurad. Visst fattar jag att historien är subjektiv, men jag trodde verkligen att karaktären Mia, som ju finns i verkligheten, hade upplevt allt som går att läsa i boken. Underrubriken "En sann historia" tyder ju på det. Skönaste författarkommentaren står utan tvekan Ernst Brunner för. På frågan om Marklund lurat sina läsare svarar han:

"Ja, men Marklunds problem är inte fiktionskaraktären eller sanningshalten utan hennes oförmåga att skriva. Det är problematiskt att kalla det för en roman när det per definition är ett skönlitterärt arbete med en konstnärlig ambition och det har den boken absolut inte."

Anar man en viss bitterhet över att Marklunds böcker säljer i hysteriskt många fler ex än Brunners egna?

Engla Höglunds mamma anmäler åklagaren för tjänstefel. Sedan planerar hon att ge sig efter poliserna. Jag som trodde att de fick fast mördaren, men insamlingsfonden till förmån för familjens kursgård går väl antagligen lite trögt nu, så då kan det ju vara käckt med lite publicitet.

Jag brukar sällan säga att jag skäms för att vara svensk. För det gör jag sällan. Lika sällan som jag är stolt över att vara svensk när någon landsman gör något bra. Men Carl Bildts aktiva handlingsförlamning så fort Israel slaktar oskyldiga civila palestinier får mig nästan att vilja emigrera (fast bara nästan, vill ju inte riskera att låta lika tramsig som Kleerup). Ja, Bildt valde sida i Palestinakonflikten för många år sedan, men han måste väl i herrans namn se vad som håller på att hända nu?!

Det är inte bara jag som blir förvirrad över allt som händer i Gaza nu. Det gäller även i allra högsta grad svenska journalister som skriver om svenska flyktingar där. Ja, det är klart att det är förvirrande när någon flyr till Sverige från ett annat land och några år senare befinner sig just i det landet de en gång flytt från med fara för sitt liv om de stannar kvar. Man kan ju inte gärna kalla dem palestinska flyktingar eftersom det är där de befinner sig, men när man kallar dem svenska flyktingar låter det som att de flytt från Sverige för att söka asyl i sitt ursprungsland. Jag är inte rasist och tycker att det är bra att Sverige kan ställa upp för människor som har det svårt i andra delar av världen, det vill jag betona. Men hela den här benämningsförvirringen bottnar i att på journalistsvenska är en svensk en person som bor i Sverige, oavsett om personen bott i Sverige hela sitt liv eller i en halvtimme. Det är inte utan att man undrar om journalisterna tycker att det är så mycket finare att vara svensk än att tituleras med någon annan nationalitet att det är en skymf att antyda något annat. Min bror bor i Thailand. Thailändarna ser honom som vit, svensk, europé eller "farang". Frågar man en svensk journalist antar jag i konsekvensens namn att han/hon skulle se brorsan som thailändare. Allt annat vore ju rasistiskt.

Vi spinner vidare på rasisttemat. Det latinska ordet neger betyder svart. På spanska heter det negro och på franska négre. Tills alldeles nyligen fanns ordet i svenska och var liktydigt med svart man. Motsvarande feminina form var negress. Det fanns från början inget nedsättande i orden, men så bestämde sig några fördomsfulla människor (eller politiskt korrekta som man kan säga istället för fördomsfulla) att N-ordet var rasistiskt. Självklart beror det på vad man lägger för värdering i det, men politiskt korrekta människor väljer av någon anledning alltid att tolka allting på värsta tänkbara sätt. Så därför försökte man utrota ett fullt fungerande ord ur det svenska språket och ersätta det med krångligare omskrivningar, nästan som att svarta människor bör skämmas för sin hudfärg.

Så tog man det ett steg till. Vi har ju ett bakverk som innehöll N-ordet. Så kunde det naturligtvis inte få fortsätta, alltså blev bakverket rasistiskt på samma sätt som en känd glass blev det för ett par år sedan. Så hur säljer man då bakverket på ett politiskt korrekt sätt? Så här kanske:

Jag hoppas att det lyser igenom att jag tycker hela debatten är alltigenom jättetramsig. Det finns rasism i världen och den är absolut värd att bekämpa. Förkasta fördomar, inte bakverk! Erik Vilde, en kul kille jag stött på genom gemensamma kompisar, har skrivit en sång om detta och den är så bra att den får bli månadens youtube-klipp.

Februari -09

Så försvann en månad till. Själv ägnade jag februari åt en hel del jobb, men också en helt vidrig förkylning. En eftermiddag kände jag hur det började klia lite i halsen. En timme senare var den helt svullen. På kvällen skulle jag uppträda och man ställer inte in ett gig för en förkylning, det gör man bara inte. Det fantastiska är att man genom fokusering och adrenalin inte behöver det heller. Med hjälp av ett par halstabletter var halsen och kroppen i övrigt i bra form när jag väl skulle stå på scen. En kvart senare kom värken och febern tillbaka. Sedan har jag hostat i tre veckor och det är inte över än. Antingen är det influensa eller också har jag fått en släng av TBC. Första två veckorna snöt jag upp 7-8 toarullar och kan utan att överdriva säga att min näsa hade samma skick som Michael Jacksons. Inget stort problem, då var det betydligt värre att inte kunna jobba eller göra så mycket annat heller den första veckan. Dels för att jag trivs med att arbeta, men också för att hur låg säsongen än är har jag inte tid att vara sjuk i sju dagar. Nåväl, jag fick det mest akuta ur händerna.

Bl a Lika-som-bär-bilder till Skattebetalarnas Förenings tidning Sunt förnuft. Lite oväntat lyckades jag förhandla om kontraktet, så eventuella läsare av den tidningen kan glädja sig åt mina bilder även under 2009. Jag betvivlar alltså inte att den har läsare, men jag misstänker att ganska få av dessa läsare också läser min hemsida eftersom våra politiska agendor är en smula... olika.

Så var det ståuppkomiken då. Här skulle jag vilja slå ett slag för mina vänner Tomas och Laszlo som sedan ganska många år driver Big Ben Standup. Året runt, i ur och skur och med alldeles för lite beröm presenterar de ny fräsch ståuppkomik i källaren på Restaurang Big Ben på Folkungagatan 97 i Stockholm. Här har nya komiker som Björn Gustavsson och Soran Ismail tagit sina första staplande steg. Hela konceptet går ut på att nya artister blandas med gamla rävar som testar nytt material. Som ni förstått vid det här laget gillar jag klubben och brukar försöka boka in mig åtminstone en gång per säsong för att testa av lite nya grejer. Den här gången var det, som så ofta, högst blandad kvalitet på nykomlingarna (i denna superanglofierade bransch kallade "rookies"), en del riktigt roliga och en del på gränsen till pinsamma. Jag har absolut ingen aning om hur många läsare av den här sidan som tänkt tanken att prova lyckan som ståuppkomiker, men här kommer några tips i all välmening:

1. Ståuppkomik är ju en konstform (oj, vilket pretentiöst ord) som ska ge illusionen av total spontanitet. Allra bäst blir det om artisten går upp och börjar prata lite helt apropå ungefär som att han/hon stått i baren och snackat med sina kompisar och fortsätter sedan i en annan del av lokalen med en mikrofon i handen. Använd därför inte uttryck som "här kommer mitt sista skämt för i kväll". Det tar udden av illusionen och påminner publiken om att artisten suttit hemma på kammaren och skrivit ner vad han ska prata om, vilket rejält höjer kravet på humor. Använd av samma skäl aldrig fusklapp. Kommer du av dig, så babbla på och försök komma tillbaka på rätt ställe. Om detta inte lyckas, gå vidare. Publiken vet inte vart ditt resonemang är på väg, därför finns det ingen anledning att upplysa dem om att du tappat tråden. Nio gånger av tio är det inte en enda människa i publiken som uppfattar detta - problemet sitter bara i ditt huvud.

2. Ta plats och be aldrig om ursäkt för din existens. Detta kan låta stöddigt, men är faktiskt snarare tvärtom. Senast på Big Ben såg jag komiker be om ursäkt för att han/hon hade ytterligare några skämt kvar, men lovade att snart gå av scenen, samt skräckexemplet att avsluta med att beklaga sin dåliga insats. Om din attityd är att publiken egentligen inte har någon anledning att ta dig på allvar kommer de heller inte att göra det och i så fall stjäl du bara deras tid. Om en ny okänd komiker värmer upp publiken inför en stor etablerad komiker är det givetvis så att i den mån publiken kommit för att se någon speciell komiker är det inte dig, men när du går upp på scen är det du som står i strålkastarskenet och dig alla ska lyssna på - ta vara på den tiden och respektera publiken genom att ge den så bra underhållning du kan. En del kommer oavsett hur bra du är ändå bara att se dig som en meningslös pausfågel i väntan på "deras" artist. Det kan du inte göra något åt. Men när du går upp på scenen, berätta för publiken vem du är. Presentera dig, inte bara genom att tydligt berätta vad du heter, och ge dem en föreställning de sent ska glömma. Det är ditt jobb och din uppgift oavsett om artisten efter dig heter Adde Malmberg, Eddie Izzard eller Pelle Okänd.

3. Det leder oss fram till överlämnandet till nästa artist. När du är klar är det din uppgift (såvida det inte finns en konferencier som gör det jobbet) att ge nästa artist ett varmt välkomnande. Det minsta man kan kräva är att publiken tydligt får höra namnet och att han/hon får en applåd. Ändå ser man väldigt ofta komiker tacka för sig och presentera nästa komiker i samma andetag. Förutom att publiken riskerar att missa vem som ska komma när namnet måste överrösta applåden får nästa komiker på detta sätt bara en halv applåd eftersom den delas med dig. Alltså: Tacka publiken för deras uppmärksamhet och låt dem applådera. Därefter (när applåden klingat ut) ber du dem välkomna din efterträdare. Även här finns det en enkel grundregel. Oavsett presentationens längd (och krångla inte till den i onödan, låt nästa artist skämta om sig själv) - avsluta alltid och utan undantag presentationen med artistens namn. Låt säga att du ska presentera Nisse Hult, Rågsveds roligaste man och kvällens sista komiker (på gränsen till för långt, men vi leker med tanken att Nisse insisterat på att du ska säga allt det där). Vill du att Nisse ska få en koncis och stark applåd säger du då inte: "Här kommer Nisse Hult som är roligast i Rågsved och för övrigt också kvällens sista komiker!" För de som börjat applådera efter "Hult" har ledsnat på att göra det ungefär vid "Rågsved". Istället säger du, med kraftigt accentuerad röst på slutet: "Ge en varm applåd till kvällens sista komiker... Rågsveds roligaste man... NisSE HUULLLLLTTTT!" När det gäller presentationer är det förresten en bra idé att snacka med varandra innan föreställningen. Har du ett krångligt och svåruttalat namn, berätta uttalet för den som ska presentera dig. Heter komikern efter dig Fritzau von Schwierauszahlung, be honom uttala det för dig. Och kanske har Fritzau någon specifik idé om vad du ska säga i övrigt. Nio av tio etablerade komiker kommer att säga att det bästa är om du håller presentationen kort med för- och efternamn och inte så mycket mer, men det är aldrig fel att fråga. På företagsjobb kommer du att uppleva så dåliga presentationer att du blir förbannad eller full i skratt. Presentatörer kommer att glömma bort ditt namn, säga det fel eller inte alls och även i övrigt göra alla fel som går. Fundera då på vad du vill ska sägas och var beredd på att själv komplettera när du får mikrofonen. Jag vet åtminstone en kollega som regelmässigt ber att få slippa presentation och istället påar sig själv. Även om jag gjort en annan bedömning förstår jag tanken för ibland är presentationerna så dåliga att man hellre skulle gjort den själv. Min gräns går vid att jag slutat tvinga fram en presentatör. Jag har sett servitriser som varit mer nervösa för att säga "nu kommer det en ståuppkomiker och han heter Micke Larsson" än jag varit för att hålla låda i trekvart. Låt dem då slippa för sannolikheten att presentationen blir bra när presentatörens hjärta är på väg upp i halsen är minimal.

4. Ett sista tips i denna högst improviserade ståuppkurs: ha roligt! Det kan tyckas självklart eller ouppnåeligt, men är ändå viktigt. Jag kan helt ärligt säga att under mina första tio gig (eller kanske 25, jag minns inte) kände jag endast ångest under tiden jag stod på scen, efteråt var det ibland fantastiskt, men scentiden var plågsam. Om man, som jag, ofta har en smått ilsken attityd på scen är det ännu svårare att visa glädje. Och ibland är man sur på riktigt, man kanske har haft en helvetesdag, krockat med bilen eller brutit armen en halvtimme innan man ska upp på scen (bägge har hänt mig). Det spelar ingen roll! Publiken är där för att ha roligt, du är där för att publiken ska ha roligt. Det är naturligt att plågas över en nybruten arm, men ge publiken ett varmt leende för det är inte deras fel. Såvida det inte är publiken som brutit din arm, i så fall tycker jag att det är OK att ställa in - inte annars.

Nu tänkte jag göra en snygg övergång från arbete till nyhetsflödet genom länka till en notis om Poker Magazine, en av mina uppdragsgivare som jag skrivit några artiklar åt. Nu har de slagit vad om att chefen ska kunna sätta i sig 24 Big Mac på ett dygn. Det är tydligen andra gången han varit inblandad i en vadslagning just om mat. Jag har ju inte med det att göra, men den killen behöver inte 24 hamburgare (om nu någon gör det). Men vad gör man inte för att få tiden att gå på jobbet...

Som vanligt den här tiden på året domineras tidningarna av Melodifestivalen (som endast pressas bort av kronprinsessans bröllop som förväntas lösa världens alla krig och kriser samt svält och sjukdomar). Vi får veta allt om regler, artister och Christer Björkman även om vi är helt ointresserade. För ja, jag är helt ointresserad. Jag är jätteglad att min kollega Petra Mede fått chansen att leda tävlingen och önskar henne lycka till med detta, en trumspelande kompis kom sist i sin deltävling och ska hånas till döddagar för detta, men där slutar mitt engagemang. Glädjande nog känns det som att kvällstidningarna också börjar tröttna på detta spektakel. Vi får fortfarande veta fullständigt ointressanta anekdoter som att EMD varit sängvätare, men i år väljer de i alla fall att göra en större notis av att 4000 arbetare på Saab riskerar att bli av med jobbet. Kanske, kanske är denna tävling på väg ut. Vågar man hoppas att tävlingen inte kommer att dominera TV-utbudet åtta kvällar nästa år?

En gammal fin tradition är att någon reporter alltid lyckas få en eller flera av deltagarna att sjunga sina låtar innan finalen och därmed riskerar att bli diskade. Och de har aldrig en aaaaaaning om att man inte får det. Hur korkade är de egentligen? Den regeln känner ju till och med jag till som inte ens tittar på skiten.

Annars var det enda riktigt skojiga i årets upplaga all kritik mot det uppenbara fusket. Varje år skickas tiotusentals bidrag till Melodifestivalen och varje år väljer Christer Björkman och hans kompisar ut ett trettiotal bidrag (misstänkt många på Björkmans eget skivbolag) skrivna av en handfull schlagerrävar som inte gör annat än att pressa ur sig schlagers. Självklart är Thomas G:son och Ingela "Pling" Forsman bra på det (skam vore det väl annars), men nog är det underligt att inte en enda nykomling slinker igenom det "helt anonyma" nätet. Björkmans gäng svarar genom SVT:s kommunikationschef som vanligt att ingen i hans organisation har gjort något fel. Nej, vi vet. De har aldrig gjort något fel. Någonsin. Inte en enda gång.

Några andra som aldrig gör fel är ju polisen. Först var det en piketstyrka som satt och spydde ur sig rasistiska ramsor i bussen. Hur vet man det? Jo, för klantskallarna satt och filmade. Vart är polisen på väg, de har ju alltid tidigare varit mästerliga på att mixtra med filmbevis och redigera ljud, men inte det här gänget tydligen. Fast enklast hade ju varit att antingen låta bli att filma eller också hålla käft.

Så var det en poliskommissarie som blev filmad av en hastighetskamera. Men nej, han låter hälsa att det inte var han som körde och att han inte vill uppge vem som gjorde det. Och då kommer han undan trots att hans kollegor kunde identifiera honom på bilderna. Sven Wollters replik från Mannen på taket ekar i mitt huvud: "Alla vet ju hur omöjligt det är att få rätt mot en polis. Om man inte kan få rätt mot en polis, hur fan ska man då kunna få rätt mot en poliskommissarie?" Jag undrar vad som skulle hända om min bil hamnade i en övervakningskamera och jag svarade att det inte var jag som körde, men att polis och åklagare ska ta och skita i vem föraren var. Det är rätt löjeväckande när folk påstår att alla är lika inför lagen.

Politiker är en annan straffimmun grupp. Bruno Reinfeldt, Täbypolitiker med ett ganska välkänt efternamn, blev anmäld när han fyllstyrde. Men hans egen historia är att han först åkte och handlade, därefter gick hem och hinkade i sig sprit. Jag tvivlar, men jag tvivlar inte ett ögonblick på att han klarar sig utan straff.

Åker man själv dit för något brottsligt kan man alltid säga att man är konstnär och att det begångna brottet i själva verket är en konstinstallation. Återstår att se om man kommer undan med den förklaringen, men två elever på konstfack har i alla fall försökt. Den ena spelade psyksjuk och misshandlade vårdare för att bevisa att man kan bli satt i spännbälte utan att vara psyksjuk på riktigt. Ööh, jaha... Och detta upptåg skulle vara bevis för detta? Nästa konststudent klottrade sönder en tunnelbanevagn, filmade sabotaget och sålde filmen. Konstigt utan tvivel, men konst? Jag är en fredlig människa som aldrig skulle ställa mig med ett basebollträ utanför Konstfack, svinga loss och samtidigt berätta för de blodiga snorungarna att de är med i min konstinstallation, men om någon annan testar det skulle jag ha svårt att inte dra på munnen.

Så till en skojig artikel. Janne Josefsson har fått en del skit för sin programledarinsats i Debatt. Inte hälften så mycket skit som Stina Dabrowski fick, men det är redan bortglömt. Hur som helst har Siewert Öholm fått för sig att Josefsson hänger löst och kände sig därför manad att gå ut i pressen och berätta att han är beredd att ta över. Öh... jaha. Siewert må vara beredd för en comeback i rutan, men om SVT vill ha tittare lär de knappast nappa. Den enda debattledare som kan mäta sig med Siewerts totala inkompetens är ju Lennart Persson.

Och så är det finanskrisen då. Som inte längre jämförs med IT-kraschen utan avancerat till att vara "den värsta krisen sedan andra världskriget". Jag har fortfarande svårt att tro på det. Jag märker ingenting av krisen. Min ekonomi är stabilare än någonsin, och börsen är kanske lättare att tjäna pengar på än någon gång tidigare. En lågt värderad och mycket turbulent börs är betydligt mer lätthanterlig än en snabbt stigande. Är detta en finanskris får den fortsätta praktiskt taget hur länge som helst vad mig anbelangar. Släkten ska sälja min avlidna mormors lägenhet och därför vore det fint om bomarknaden så fort som möjligt blev lika sjukligt övervärderad som tidigare, men det får hända när det händer. Vi hyr ut i väntan på detta.

Fan, vad positiv jag börjar bli. Håller jag möjligen på att tappa stinget och bitterheten? Allting är relativt. Bitterhetens okrönta drottning Linda Skugge har tagit till orda igen. "Journalisten" Ebba von Sydow (inte heller raketforskare) skrev en text om att hon var stressad. Då brann det i huvudet på Linda Skugge för i lilla Lindas värld har ingen som inte har barn rätt att gnälla på någonting. Förresten räcker det nog inte med att ha barn, man måste vara mamma (eftersom majoriteten av världens män inte förstår hur smart och snygg Linda är ska vi enbart hålla käft). Fast egentligen tror jag att man måste vara Linda Skugge för att få uttala sig om någonting. Så fru Skugge skrev en blogg som i princip gick ut på att Ebba antingen skulle hålla klaffen eller också skaffa barn för "vi" (alltså Linda) är inte intresserade av vad en barnlös människa har att säga eftersom barnlösa "inte lever i verkligheten". Hur lyckas man bli så empatilös och enkelspårig som Linda Skugge? När jag var femton såg jag också världen i svartvitt och trodde mig ha svar på livets alla frågor. Sedan växer man upp och inser att världen har fler nyanser och allt är inte så himla enkelt. Hur har Skugge lyckats bibehålla sitt ungdomliga oförstånd så ograverat? Hon till och med pratar och skriver fortfarande som en fjortis. Och varför i jösse namn har hon skaffat barn? Om tio år, när hennes barn börjar bli vuxna, kanske detta samtal utspelar sig hemma hos familjen Skugge:

- Mamma, vad jobbade du med när vi var små?

- Samma sak som nu, min älskling. Jag skrev korkade och naiva krönikor.

- Vad skrev du om då?

- Jag skrev om vilket helvete det är att ha barn. Varenda text jag skrev genomsyrades av min bitterhet över moderskapet.

Ordningen återställd, ilskan är tillbaka. Nu piggar vi upp oss med månadens youtube-klipp. Ibland är en karaktär så rolig att han/hon skulle kunna läsa högt ur Svenska Dagbladets ledarsida och folk skulle skratta. För snart tio år sedan skapade Tova Magnusson-Norling figuren Tomathoran, och det var en sådan. Det blev kul varenda gång. Se och njut!

I mars händer det en himla massa roliga grejer, men det tar vi nästa månad. Syns på bloggen innan dess. Om ni vill.

Mars -09

Om du varit på den här hemsidan tidigare märker du förmodligen att den ändrat utseende ganska radikalt. Det var dags. Alla jag känner har retat mig för min fula hemsida ända sedan den kom till för snart nio år sedan. Jag har alltid prioriterat innehållet framför utseendet, men även jag har gränser. Fast den huvudsakliga anledningen till nyordningen är att jag bestämde mig för att flytta min blogg från MySpace till hemsidan, så nu ligger både bloggen och månadsbrevet här. Naturligtvis ska inte månadsbrevet vara en sammanfattning av månadens bloggar. Så har det inte varit hittills och så ska det inte bli nu heller. Istället används bloggen till dagsaktuella nyhetskommentarer medan månadsbrevet handlar om mitt liv och en och annan lite djupare reflektion på samhällsklimatet.

Tyvärr blev väl mitt liv, om möjligt, ännu mer enahanda än vanligt den här månaden tack vare att mars började som februari slutade - i influensa. Har aldrig varit med om ett segare sjukdomsförlopp. Efter knappt sex veckor av snor, slem, värk, hosta och orkeslöshet är jag dock kurerad. Måtte jag aldrig drabbas av något liknande igen.

Mitt sociala liv har alltså varit en katastrof. Hann med en lunch med ett par kompisar förra veckan. I övrigt har jag fått hålla mig till nätkontakter.

Jobb kommer man dock inte undan och så har jag haft ett par jobbmöten. Intressanta sådana, men inget jag kan säga något mer om. Så varför tog jag upp det överhuvudtaget? Ingen aning.

En annan händelse av ringa allmänintresse inträffade igår när jag tillbringade två timmar hos tandläkaren och drog ut en visdomstand. Jag känner mig ganska smart ändå, men fortfarande lite matt faktiskt.

Så till nyhetsflödet. Nya Robinson är "tuffare än någonsin" och Alexander Bard ska "aldrig mer" ställa upp i Melodifestivalen. Känns det bekant? Ibland får jag för mig att det är en nyhetsloop, att kvällstidningarna egentligen sa upp all personal för flera år sedan och att nyheterna därefter är satta på repeat.

Börsen fortsätter att åka berg-och-dalbana och jag har under månaden gjort några fina affärer på det. Dessutom har jag lagt om lite fonder och är förmodligen den ende svensk som tagit pappa statens uppmaning på allvar och gjort om mitt PPM-val. Det orangea kuvertet tycks annars vara det nya vädret, ett ämne man kan gnälla över och vara säker på att inte få några mothugg om. För nästan alla får ett plågat uttryck i ansiktet när pensionsvalet kommer på tal. De flesta verkar ha kastat kuvertet i pappersåtervinningen utan att ens öppna det, men plågade är de ändå. Var det så det var tänkt när man lät svenska folket ta makten över sin pension? Äh, förmodligen fanns det ingen tanke alls bakom, det brukar det ju inte göra.

Företagen går dåligt, varslen duggar tätt och den enda grupp människor som verkar gå helt skadefria är höga chefer. För hur dåligt ett företag än går tycks chefernas bonusar vara självskrivna. Till och med Volvo, som bett om statliga pengar för att ta sig ur krisen, hade inga som helst problem att dela ut delar av dessa pengar som vd-bonus. Fast där fick de glädjande nog backa. Och SEB kör också på i gammal fin stil. Först ska vi kunder, i SEB som i andra storbanker, betala avgifter för alla tjänster vi nyttjar samtidigt som vi får usel avkastning på våra sparkonton. Sedan ska vi som skattebetalare stå för notan av deras galna affärer i Baltikum. Och sist men inte minst ska vi hjälpa till att betala Annika Falkengrens miljonbonus. Härliga tider!

Den som trodde att de statliga bolagen skulle ha mer skam i kroppen kan sluta drömma. Visserligen har politikerna bestämt att statliga chefer inte får ta emot bonus när företaget går med förlust, men i Tredje AP-fonden löste man detta genom att ge vd Kerstin Hessius en "gratifikation" på en halv miljon. Och förlåt en korkad gymnasieekonom, men ska man ens behöva stifta lagar mot att dela ut bonusar vid förlust? Ordet bonus kommer från latin och betyder ungefär "bra". Vad är bra med förlust? Hur kan man ens fundera över att utforma ett bonussystem så att pengar betalas ut när företaget visar minussiffror? Ja, det tycks man kunna fråga styrelsen i varenda börsnoterat företag. De borde ha svar på frågan eftersom de gjort just detta. Hessius fick visserligen betala tillbaka sin "gratifikation", men hon klarar sig nog ändå.

Jag får förresten ta tillbaka det där med att chefer är den enda skadefria gruppen. Politiker ska naturligtvis också premieras för dåliga siffror. Vad fick du själv för lönepåslag i år? Eller, om du är metallare, hur stor sänkning? EU-parlamentarikernas löner höjs med 58 % till åttiosextusen kronor i månaden. De svenska parlamentarikerna beklagar, men konstaterar att de kan självklart inte påverka beslutet. Nej, det är ju just den kritik vi nejsägare har framfört ända sedan vi gick med i unionen, att det är en stor koloss som inte går att påverka. Men från svenska politiker har vi ständigt fått höra att visst sjutton kan svenskarna påverka EU. Det verkar inte så. Nu får vi snart rösta om vilka representanter Sverige ska ha i detta parlament. Vill du ha en blå egoist som skor sig själv, en röd egoist som skor sig själv eller en grön egoist som skor sig själv? Jag är färgblind, jag skiter i vilket.

Så var det på vippen att riksdagsmännen fick ett dunderpåslag. Varför? Jo, för att de släpar efter EU-parlamentarikerna.

Månadens vanligaste fras måste vara: "Jag visste inget." Det gäller samtliga ovannämnda styrelser och senast i raden att nyttja frasen är LO-basen Vanja Lundby-Wedin (bestäm dig för ETT efternamn, människa!) som har suttit i styrelser som godkänt fantasipensioner, men nej... hon hade inte en aaaaaaning. Är hon korkad eller inkompetent? Kanske en kombination. Men hon är i gott sällskap. Bonusar och pensioner delas ut lika frikostigt som reklamblad för ComHem och ingen inblandad förstår eller vet någonting, oavsett om de delat ut eller tagit emot pengarna. Men det är klart att inte Vanja märker något. Hon sitter ju själv i det korrupta systemet. Så säger människan att hon inte tänker avgå så länge hon har medlemmarnas förtroende. Förstår hon inte att detta förtroende förbrukats flera gånger om? Mitt tips är att hon får ta en time-out som rektor på Bommersvik eller något annat spännande. Sossarna har helt enkelt inte råd att ha henne som LO-bas i nästa års valrörelse. Men Vanja klarar sig nog också. Ska vi gissa på att hon själv har ett lika skapligt pensionsavtal som hon just fördömt?

En annan som inte gnäller över privatekonomin i mars är ju Mikael Wiehe. Jag tror mig ha hört Hoola Bandoolas Stoppa matchen fler gånger nu än under de senaste tio åren. För återigen höjdes röster för bojkott av en Davis Cup-match, denna gång mot Israel. Ja, ska Sverige bjuda hit några israeliska tennisspelare samtidigt som palestinier slaktas i parti och minut? Det är en knepig fråga, men så länge Carl Bildt sitter i regeringen trodde väl ingen på allvar att matchen skulle stoppas? Det finns argument både för och emot, men ett argument jag är allergisk emot är att sport inte ska blandas ihop med politik. Sport har alltid använts som propaganda för att legitimera politiska regimer. Och symbiosen går åt bägge håll. Samhället får betala så gott som alla utgifter för idrotten. Idrottsanläggningar och ungdomsverksamhet betalas av skattebetalarna och när ishockey- och fotbollslag möts får polisen stå för säkerheten och hålla ordning på huliganerna. Intäkterna däremot, de ska klubbarna ha. Sedan pytsas pengarna ut i miljonlöner till spelarna så att klubbarna ändå inte går runt. Och då ropar man på statens hjälp igen. Jag säger inte att alla de där skattepengarna är felinvesterade, men kom inte dragandes med att sport och politik ska hållas isär.

Marit Paulsen har bitit ifrån (igen) med boken Lurad av laxen där hon hävdar att Krav och ekologisk mat är en myt skapad för att döva vårt dåliga samvete. Jag vet inte vad jag ska tro. Å ena sidan borde hon ha ganska bra koll på just detta, å andra sidan är hon folkpartist. På en punkt håller jag med henne odelat. På frågan om mat är en klassfråga svarar hon att så är fallet och alla svenskar tillhör överklassen. För så är det ju. Vi sitter med tak över huvudet och mat på bordet och har ändå mage att gnälla över svåra tider. Ja, det är ju det jag själv just gjort. Sanningen är att nästan hela världens befolkning inte ens kan drömma om den ekonomiska trygghet vi ser som självklar till och med i kristider. Väl värt att tänka på.

Månadens youtube-klipp handlar om militärer, kultur och en unge som får vad han förtjänar:

April -09

Äntligen lite sommarvärme! Då kom min mamma på att hon ville ha trägolv på sin balkong. Så unge (nåja...) herr Larsson gick ut på byggmarknaderna och kollade på alternativen. Det finns jättefina byggsatser av legomodell som man skulle kunna sätta upp på en pisskvart, men snåljåpen i mig insåg att det skulle bli bra mycket billigare att utgå ifrån tryckimpregnerat lösvirke. Sagt och gjort. Jag gjorde en ritning, inhandlade virke, kånkade, sågade, skruvade och svor i två dagar. Resultatet blev om jag får säga det själv (och vem skulle kunna hindra mig, det här är ju min hemsida) bra mycket rejälare än byggsatsvarianten.

Jag föredrar trots allt att jobba på scen och framför datorn. Det kan vara nog så slitigt, men jag slipper träningsvärk. Efter att ha stått på huk på morsans balkong i två dagar rör jag mig nu som en åttioåring.

Dator ja... Min kroknade, så i förra veckan köpte jag en ny. Jag tycker inte att jag har så mycket grejer i datorn, men förutom att få hårdvaran att fungera med nätverket har jag installerat inte mindre än 27 olika program som jag behöver för att mitt liv ska funka. En del gick smidigt och smärtfritt, men datorer gör alldeles för sällan det användaren säger åt dem att göra, så mycket återstår ännu. Windows Vista måste vara Djävulens påfund. Någon kanske invänder att det är Bill Gates påfund, men som vi alla Windows-användare vet är det i princip sak samma.

Ipredlagen började verka förra månadsskiftet. Jag tillhör den tillsynes utrotade minoritet som anser att den illegala nedladdningen är ett problem. Jag förstår heller inte resonemanget att kultur ska vara allmän egendom och helst gratis. En kompis sammanfattade det här bättre än jag själv skulle kunna: "Om ingen betalar kan man inte göra de långfilmer ni har vant er vid och vad ska ni ladda hem då? Mormors födelsedagsfilm? För ungefär där kommer nivån att ligga om ingen vill betala!" Jag vet inte om Ipred är lösningen, men något var tvunget att göras. Så här i inledningsskedet verkar det i alla fall som att stölderna har minskat.

Denna kulturella utarmning har jag ondgjort mig över på bloggen här bredvid, där jag också lyckats reta upp en jägare under månaden som gått. Jag är vegetarian sedan snart tjugo år tillbaka och trivs med det. Den som vill äta djur får självfallet fortsätta med det. Jag förespråkar inte förbud i frågan. Däremot tycker jag att det är tramsigt när jägare hävdar att de jagar mest för att ta ansvar för viltstammarnas storlek, inte för att de får en kick av att döda. För om så vore fallet skulle ju jägare vara de första att applådera när populationen av varg och lo växer sig starkare, men så är det inte. Tvärtom verkar de flesta jägare förespråka skyddsjakt på dessa djur. Varför det? De hjälper ju er med jobbet.

Någon gång kanske antalet vargar och lodjur blir ett problem för människan, men att så skulle vara fallet i dagens Sverige är trams och inget annat. För övrigt har jag sett tre lodjur samtidigt på min tomt. En mycket vacker och ovanlig syn som är få förunnad.

Ett annat stort ämne inte bara på min blogg utan på de allra flesta bloggar och nyhetssidor i Sverige är ju LO-basen Wanja Lundby-Wedins dubbelmoral och inkompetens. Jag har aldrig röstat på sossarna och hade inte tänkt göra det nu heller, så jag har inte med det att göra, men jag fattar inte varför man inte gör sig av med detta sänke nu. Hon får säga hur många gånger hon vill att hon har medlemmarnas förtroende, men faktum är att partiet förlorat en kvarts miljon väljare utan andra märkbara orsaker än att hon agerat som hon gjort och vägrar ta konsekvenserna för sitt handlande och avgå. Vore jag moderat skulle jag jubla, men jag tycker tyvärr lika illa om bägge sidor. I morgon tänker jag i alla fall för mitt höga nöjes skull bevittna 1:a maj-firandet för allra första gången genom att åka och titta på Lundby-Wedins allra sista 1:a maj-tal.

Expressen kunde i april berätta om ett högst fascinerande levnadsöde, "Burk-Curt" i Skellefteå. Han livnärde sig i trettio år på att samla tomburkar och investera överskottet på börsen och vid sin död hade han dragit ihop åtta miljoner i utländska fonder samt 12,4 kilo guld. Det är måhända inte ett önskvärt liv för särskilt många (även om jag verkligen önskar att det var det för honom), men det kan kanske få en och annan kristyngd svensk att tänka till lite. Genom att hålla nere utgifterna när det blåser snålt öppnas möjligheter, något att reflektera över istället för att passivt vänta på att "staten" ska ta en ur krisen.

Och, kanske ännu viktigare, nästa gång du fördomsfullt bedömer en människa du inte vet något om, betänk att han/hon kan vara helidiot, professor, pank eller mångmiljonär, det vet du inte ett skit om. Jag är inte bättre själv, jag hade inte heller satt mig på en parkbänk och snackat aktiefonder med den gubben.

Börserna har för övrigt gått ganska bra i april, men nu väntar nog en tillbakagång. Rapporterna är ju inte så himla starka och även om det sägs att tron kan försätta berg måste det nog till lite plustecken i realekonomin för en bestående återhämtning.

Det har ju varit mycket debatt om humor i TV den senaste tiden. Jag tänker inte ge mig in i debatten mer än genom att säga att humor är svårt och inte blir det lättare av att kompromissa med skitnödiga TV-chefer som inte skulle känna igen humor om den så slog dem i huvudet, men ändå är de fast beslutna att försöka producera underhållning som ska passa precis alla. Riktigt rolig humor uppstår i en "här och nu"-situation som inte är så lätt att förmedla genom en tv-apparat. Men ibland lyckas det, och månadens youtube-klipp är ett exempel på det. Leif Olsson, skämtsamt kallad "Loket", ska ringa upp en tittare för att ösa pengar över henne. Hennes make/sambo/pojkvän är inget troget Bingolotto-fan och låter dessutom som att han haft en rätt tung dag. Killens reaktion när Loket förklarar läget får den gamle programledarräven att fullkomligt explodera i ett skratt som är ytterst svårt att inte stämma in i. Se och njut.

Maj -09

Vilket väder! 25 grader varmt klockan åtta på kvällen. Vart är vi på väg? Mot sommar!

Jag har tänkt på en grej. Kanske börjar de här månadsbreven spela ut sig själva. Nyhetsflödet betar jag numera av genom att blogga mer frekvent än tidigare. Mitt eget liv kan delas upp i två grupper: fritid och jobb. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av att fläka ut mitt privatliv på hemsidan. Något lite då och då, men privatliv gör sig bäst just privat, därav namnet.

Den här månaden har tjänat lite pengar på börsen och på poker. Jahaja... Inte mer att säga om det. Jo, svenska pokerspelare har vunnit en stor seger mot makthavarna, men mer om det längre ner.

Jobbet då. Ståuppkomik är ett väldigt roligt jobb, kanske det roligaste man kan ha. Det ska absolut helst upplevas live, men om du aldrig kom iväg och såg Henrik Schyfferts "The 90´s - ett försvarstal" och heller inte såg SVT:s inspelning går det i ytterligare tre veckor att se showen här, vilket jag rekommenderar varmt. Schyffert är en festlig farbror.

Men att snacka om ståuppkomik i efterhand är inte alltid så himla kul. Ibland händer det exceptionella grejer, men de allra flesta gånger blir det något i den här stilen: "Uppträdde på ett IT-företag i Göteborg, hade förberett mig väl genom att plugga på, förhöra en anställd och läsa kvartalsrapporter, särskilt kul blev det när jag skämtade om chefens sommarstuga." Det blir inte kul så att man gapskrattar precis. Och det verkar heller inte speciellt för mig, kollegornas bloggar och hemsidor tycks ha samma problem.

Själv har jag ju som sagt låtit bloggen vara högst opersonlig. Min tanke har ändå sedan jag började blogga att dra det personliga i detta månadsbrev. Jag vet inte, men jag grubblar vidare på detta. Åtta års månadsbrev kanske är nog.

Denna månad är för övrigt inget undantag. Inga udda gig att rapportera om, inget annat jobbrelaterat att säga heller, antingen ointressant eller känsligt/hemligt/inte klart. Inget privat skoj heller.

Och världen utanför min lilla bubbla har dominerats av schlager och politik. Sverige kom som vanligt inget vidare i eurovisionsschlagern. Lite trist att vi, som tycks vara det enda landet som verkligen bryr sig, inte längre kan placera sig. Det slog mig att jag faktiskt inte har hört det svenska bidraget. Jag vet inte hur jag har lyckats, men det är inget jag lider av.

Om en vecka är det EU-val. Till skillnad från folket i allmänhet tycker jag att det valet är viktigare än schlager. Men jag får väl erkänna att skillnaden är marginell. Det svåraste med politik har blivit att särskilja partierna åt när likriktningen blivit i det närmaste total.

En liten differens värd att uppmärksamma har dock uppstått. Kristdemokraternas och folkpartiets partiledare har gjort utspel i EMU-frågan. När vi skulle rösta om EMU fick politikerna den obligatoriska frågan vid folkomröstningar: Vad händer om folket röstar "fel", kommer ni då utlysa en ny folkomröstning tills svaret blir det efterfrågade. Nej, samtliga partier var överens om att folkomröstningens resultat skulle respekteras och en ny folkomröstning var inte aktuell under överskådlig tid. Hur lång är då "överskådlig tid"? När det gäller fp och kd är svaret tydligen fem år för nu tycker de att det är dags att man frågar oss igen. Jag förstår inte ens varför de ska fråga, vore det inte bättre att bara köra över oss när de ändå inte bryr sig om vad vi tycker? Det vore mer renhårigt på något sätt. Statsminister Reinfeldt tyckte att frågan kan tas upp efter nästa riksdagsval så frågar man honom om längden på överskådlig tid blir svaret tydligen sex år.

Frågan om Sverige ska överge sin valuta och ekonomiska självstyre är givetvis jättestor. Demokratifrågan är inte heller ointressant. Det har tagit den demokratiska världen hundratals år av blodig kamp att få till något som åtminstone liknar demokrati och nu kommer detta utspel om folkomröstning om valutaunionen. Kan man påstå att dessa partier förespråkar demokrati? Det är ingen enkel fråga att besvara och det faktum att den ens kan ställas är illa nog.

Själv är jag beredd att springa och folkomrösta varenda dag och det kommer att bli nej sju gånger i veckan så länge svensk EMU-anslutning är en dålig idé, men frågar de tillräckligt många gånger är jag övertygad om att de får det svar de vill ha. Med hjälp av massiva kampanjinsatser av våra skattemedel kanske de t o m får som de vill på första försöket. Ja, eller andra då, för första gången var svenska folkets svar ett entydigt "nej".

Det finns fördelar med en europeisk samarbetsunion, det ska inte förnekas. Miljöfrågorna behöver definitivt globala lösningar och en gemensam europeisk linje är åtminstone ett steg på vägen. Flyktingpolitik är ett annat område där vi tvingas att snacka ihop oss med omvärlden. Tyvärr skuggas dessa områden rejält av politikernas ständiga fiffel. Ingen grupp i samhället tycks mer inriktad på att sko sig själv som politikerskrået, och EU ger fantastiska möjligheter till detta. Det försvinner också ofantliga mängder pengar på administration och rent trams. Ett exempel:

Eftersom EU-länderna inte ens har lyckats ena sig om var Europaparlamentet ska ligga flyttar man en vecka i månaden från Bryssel till Strasbourg. Denna tillfälliga förflyttning kostar fyra miljarder om året och ger ökade utsläpp på trettiotusen ton koldioxid. Allt detta till ingen som helst nytta! EU-politikernas tal om besparingar och miljömedvetande ekar en smula tomt när man tänker på det.

Jag gick aldrig med i EU och nu har jag dömt ut unionen än en gång. Och om jag nu bestämt mig för att inte rösta på partier som övergett demokratin (fp, kd och m), enligt resonemanget ovan, vad ska jag välja då? Det enda parti som återstår på högerkanten är vindflöjeln centern. Eftersom jag har ett eget företag är det naturligtvis inte ett alternativ att rösta på ett parti som företräds av Maud Olofsson, vår företagarfientliga näringsminister.

Vänstersidan då. Sossarna? Hahaha!! Med den hjärndöda fifflaren Mona Sahlin vid rodret och Wanja Lundby-Wedin i verkställande utskottet är det det sista alternativet jag skulle överväga, möjligen undantaget tramsalternativen Sverigedemokraterna, Feministiskt Initiativ och Piratpartiet. Lars Ohly upplever jag som en rätt sympatisk människa, men hans politik är det sannerligen inte. Miljöpartiet har för möjligheten att hamna i regeringen ändrat sig eller börjat wobbla fritt i kärnkraftsfrågan och EU-frågan. Vad har de kompromissat bort om ytterligare ett år? Ingen vet. Det man med säkerhet vet redan nu är att de tycker att ett nära samarbete med Sahlin är en bra idé. Det är tillräckligt idiotförklarande för att jag ska stryka även dem. Glömde jag Junilistan? Nej, jag sket i dem.

Så det får bli ett rungande Vet ej i detta val. Blankt således. Men ska man verkligen orka gå och rösta om man ändå inte tänker välja något av partierna? Jag vet inte. Genom att utnyttja min demokratiska rättighet visar jag att jag som medborgare är villig att ta ansvar. Jag vill välja, men hittar inget politiskt parti värt att stödja. Med lite mer sunt förnuft och lite mindre fiffel för personlig vinning kanske det hinner ändra sig till nästa gång det är dags, men jag tvivlar. Å andra sidan, genom att rösta ökar valdeltagandet och ett högt valdeltagande kommer våra extremt EU-vänliga politiker tolka som att svenska folket vill fortsätta att tillhöra denna union.

Nu har jag ägnat hela månadsbrevet åt två ämnen jag i grunden ogillar. Förstår ni då vad jag menar när jag funderar på att lägga ner denna del av hemsidan?

Schlager var åtminstone bättre förr (och det kan man inte riktigt säga om EU). 1979 till exempel, då Tyskland borde ha fått vinna med ett fantastiskt scenframträdande i en så bra låt att den får bli månadens youtube-klipp. Ett extra plus för skägget så klart.

Det börjar bli sommar, den årstid då ståuppkomiker över hela landet mer eller mindre går i ide. Publiken vill hellre hänga på musikfestivaler och antalet företagsevenemang går ner mot noll. Jag ska göra något klubbgig och fräscha upp min akt inför hösten, samt tillsammans med en kompis jobba med ett skrivprojekt vi hoppas ska bli något stort, men det ska också bli lite välförtjänt semester i sommar. Ni vet, hänga på stranden nästan som en vanlig människa...

Blir nog en del poker också och ett par decimeter upp lovade jag att utveckla den senaste nyheten på området. 2007 anordnades en pokerturnering i Grebbestad. Som ni kanske känner till får man inte spela poker i Sverige. Poker är ett spel om pengar och eftersom det finns ett turmoment i poker har någon okunnig människa fått för sig att det är ett turspel. Ett turspel om pengar är att betrakta som ett lotteri och endast staten äger rätt att anordna lotterier. Alltså är det helt i sin ordning att spela poker hos Casino Cosmopol som finns på fyra orter i Sverige, medan det är ett förbjudet att spela hos en privat arrangör som tillsammans med ett stort nätpokerbolag arrangerar en turnering på landsbygden. Det finns en gråzon med slutna sällskap, men Grebbestadsturneringen var definitivt inte en sådan.

Därför kom det den här gången ett trettiotal (!) piketbussar med poliser som skulle förhindra detta avskyvärda brott. Spelet avbröts och de fyra huvudmännen ställdes inför rätta. Tingsrätten dömde samtliga, men när målet nu togs upp i hovrätten konstaterades att längre turneringar (som denna) är ett skicklighetsspel. Kontantspel och "sit´n´go:s" (vanligtvis enbordsturneringar, utan fastslagen starttid, man kör när bordet är fullt - därav namnet) anses fortfarande vara turspel, så två av männen dömdes ändå till dagsböter.

Poker är ett jättespel både i Sverige och i världen och denna dom öppnar nya möjligheter. För ett par veckor sedan anordnade Svenska pokerförbundet SM. Det har man gjort ett trettiotal gånger. Denna gång i Estland! Numera arrangerar visserligen det statliga kasinot också en turnering de kallar SM, men den riktiga turneringen spelas i utlandet, denna gång i Estland. Kanske kanske kan man i framtiden arrangera svenska mästerskapen i Sverige.

Våra politiker håller ju på att svikta vad proffsboxning beträffar, men det finns klara skillnader mot poker. Amatörboxning är tillåten i Sverige medan poker varit totalförbjuden så länge någon annan än staten står bakom. Boxning är dessutom en sport som bevisligen är skadlig för samtliga deltagare, sporten går som bekant ut på att slå sin motståndare i huvudet så att han/hon får en tillräckligt kraftig hjärnskakning för att tappa medvetandet i tio sekunder eller mer.

Det finns problem med poker, visst. Spelmissbruk är inte att leka med, men poker kommer att spelas oavsett vad politikerna vill. De allra flesta förlorar inte mer pengar än man gör på att åka slalom eller springa på loppis eller krogen. I framtiden kanske vi kan få slippa känna oss kriminella när vi bränner ett par hundra i glada vänners lag.

Nog om detta. Ha nu en skön sommar, det ska jag ha.

Juni -09

Nu blev det väldigt mycket sommar helt plötsligt. Lite väl mycket om man får klaga. Jag känner mig lite trög i det här vädret. Hjärnan sägs fungera bäst vid 18 grader, jag tror att det stämmer.

Vilket leder mig fram till ett problem: Hur funkar semester? Som företagare är man ju aldrig riktigt ledig. Låter man bli att jobba tjänar man inga pengar, men man kan ju ändå inte kalla det semester. Tror jag. Jag försökte hur som helst förra veckan. Ståuppkomiksäsongen var precis slut och jag hade fått undan en massa annat jobb också. Därför bestämde jag mig för att vara ledig en vecka för att se vad som händer. Fast på måndagen hade jag ändå lite pappersarbete att ta tag i, lite mail att skicka och sånt. Det tog faktiskt lite längre tid än jag trodde, så när klockan var 23 på kvällen var jag ändå inte riktigt klar. Under dagen hade det dessutom dykt upp ytterligare ett åtagande, nämligen ett möte med en revisor på tisdagen. Det tog också lite längre tid än planerat, så man kan nästan säga att även tisdagen försvann i traditionellt arbete. Revisorsmötet renderade i ytterligare pappersarbete, så i princip gick även onsdagen åt. Då återstod det ju bara två vardagar, så jag tyckte inte att det var någon idé att ens försöka.

Finns det kurser i semesterfirande, det finns ju kurser i nästan allting. Eller är man tvungen att resa bort för att det ska fungera? Så länge jag har min dator och min telefon igång verkar jag inte klara av det. Kanske kan man sätta på sig en partyhatt och plocka fram ett par kartonger lådvin, då blir det kanske semester. Åtminstone skulle man på det sättet kunna lyckas med att inte få något vettigt gjort. Äh, jag får jobba på det här känner jag.

Inte ett ståuppjobb i juli i alla fall, men det finns annat att göra. Börshandel t ex. Börsen har fortsatt att åka upp och ner i juni, vilket gett utrymme för ett tiotal hyfsade affärer. Inget jag blir rik på, men inte fattig heller.

Ute i den stora världen har Europa valt nya parlamentariker. För svensk del fick vi in piratpartiet medan junilistan fick åka hem igen. Det komiska med Europavalet var att alla vann. Reinfeldt utropade snabbt moderaterna till segrare, oklart varför. Sahlin konstaterade att även sossarna vunnit. Det blåser rödgröna vindar, sa hon. Vad det var som var rött i vinden var inte helt tydligt eftersom både S och V backade. På en direkt fråga sa Sahlin att ett av de viktigaste målsättningarna med årets val var att inte sverigedemokraterna kom in i parlamentet och det hade hon ju lyckats med. Nu tror jag i och för sig inte att det var Sahlins förtjänst utan snarare byggde på att piratpartisterna fiskat upp lagom många missnöjesröster i samma väljargrupp. För jag fortsätter att med en dåres envishet hävda att om inte de etablerade partierna tar den där debatten de pratat så länge om att ta kommer de att få sällskap av sverigedemokraterna i nästa riksdagsval. Då kommer Sahlin säga att det hade hon ingen aaaaning om och att hon och en massa andra gjort vad de kunnat för att förhindra detta, men det är rent skitsnack och det vet hon mycket väl. Hon fortsätter att sticka huvudet i sanden ända tills det är för sent.

Apropå dårar gick ju Michael Jackson och vek in slokhatten. Trots att han sov i syrgastält för sin hälsas skull är jag inte särskilt förvånad. Medicindiet är sällan att rekommendera, inte 25 kilos undervikt heller. Han lämnar efter sig en apa vid namn Bubbles, tre ungar som inte är hans och en skuld på nätta fyra miljarder kronor.

Apan tänkte jag lämna därhän, men de andra punkterna tycker jag är rätt intressanta. Som en bomb (lite ironi alltså) briserade nyheten: Det är inte hans biologiska barn. Nej men oj! Jag är så gammal att jag kommer ihåg att Jackson var svart innan han fick en skum hudsjukdom. Barn med en svart och en vit förälder blir så kallade mulatter. Färgmässigt brukar de hamna någonstans från väldigt solstekt gyllenbruna till vad som, åtminstone för vitas okunniga ögon, ser ut som helt svarta. Hoppas att ingen uppfattar mig som rasist nu, det ena, andra eller tredje är inte bättre eller sämre än något annat, jag konstaterar bara fakta. De Jacksonska barnen är kritvita, sådär riktigt irländskt vita. Så blir det kanske om ens pappa tvingar en att dra en säck för ansiktet varje gång man går utanför dörren. Åtminstone om man har två vita föräldrar, vilket är fullkomligt självklart för alla med synen i behåll att de har. Men nej, i det parallella universum den här killen levde tror man tydligen att man kan slå i en hel värld att barnen är hans. Fascinerande!

Nästan lika märkligt är det att en människa kan skaffa sig en skuld på fyra miljarder, det finns länder som bränner mindre pengar än så. Detta övergår faktiskt mitt förstånd. Inte blir jag klokare av att höra att ungarna (världens enda vita afroamerikaner) tydligen ska få ärva. Med en skuld på fyra miljarder (förlåt att jag tjatar, men jag är helt fascinerad - fyra-nolla-nolla-nolla-nolla-nolla-nolla-nolla-nolla-nolla) torde det inte bli så mycket över. Inte för att jag missunnar ungarna en slant, de har nog inte haft det så himla lätt, och inte lär det bli särskilt mycket lättare framöver. Men underligt är det.

I övrigt är nyhetstorkan i det närmaste total, idag lät man till och med Kikki Danielsson tala ut igen och så gjorde man en artikel om partiledarnas humor - tragiskt på så många olika plan. Så det är väl dags att sätta punkt här också. Men innan dess ska jag naturligtvis klämma in månadens Youtube, denna gång på semestertema:

Det blir inte mycket roligare än så. Inte här i alla fall. Tillbaka till solstolarna med er nu, det är sommar!

Juli -09

Michael Jacksons död fortsätter att dominera tidningarna, och det blir bara mer och mer skruvat. Varenda detalj i denna dokusåpa ska ältas. Först var det minnesgudstjänst och så spekuleras det i vart barnen ska hamna. Och vart han själv ska hamna. Ja, i jorden så klart (USA har ju aldrig riktigt anammat den svenska modellen med öppen slutförvaring av kemiskt avfall), men vart? Hans brorsa vill inte att Jackson ska behöva ligga på en kyrkogård tillsammans med "onda människor". Jag skrev några rader om det i bloggen här bredvid, berättade min syn på gott och ont och fick genast mothugg. Ja, det är inte alldeles politiskt korrekt att hacka på döda människor, men hyllningarna till Michael Jackson börjar ju anta absurda proportioner. Förresten spekuleras det också i hans död med razzia hos hans läkare och en massa skumma rykten. Fortsättning följer med all säkerhet, men jag börjar bli ganska less på karln nu.

I skuggan av detta har en av mina gamla idoler dött, författaren och skådespelaren Lasse Strömstedt. Bland annat var han med i en av mina absoluta favoritfilmer, Dubbelsvindlarna:

Men snart ska vi alla dö i svininfluensan. Ibland verkar det så. Jag tror i och för sig att många svenskar kommer att få den, men som influensa betraktad verkar den inte farligare än tidigare upplagor. Det svartaste skildringarna känns mer baserade på nyhetstorka än på verkligheten.

Apropå nyhetstorka skrev Aftonbladet om att Lasse Holm blivit attackerad av en älg i sin trädgård. I artikeln gick att läsa att Holm kastat en träsko i huvudet på älgen. Ursäkta en okunnig, men då verkar det mer som att älgen blivit attackerad av Lasse Holm. Träsko eller inte, att jaga Lasse Holm och ställa honom till svars för all dynga han ställt till med är ett sundhetstecken.

Ett annat utslag av nyhetstorka måste man väl beteckna fotbollspensionären Glenn Hyséns arbetslöshet. Tydligen blev han arbetslös någon månad och gick till Arbetsförmedlingen. Precis som hundratusentals andra svenskar, men nu gällde det ju Glenn, fotbollslegenden. Missförstå mig rätt, jag unnar Glenn Hysén ett jobb (trots att han heter Glenn), men när kvällstidningarna kör igång "Rädda Glenn"-kampanjer känns det lite larvigt.

Sverige är ordförandeland i EU detta halvår. Lär väl bli som vanligt. Händer inte ett skit, tycker sossarna, medan moderaterna kommer att utmåla detta som en stor framgång för Sverige, EU, miljön, fan och hans moster. Jag lutar nog åt sossarnas verklighetsskildring där.

Obama försöker mäkla fred i Mellanöstern. Lycka till! Han verkar i och för sig ha en lite mer balanserad syn på vem som ockuperat vems territorium än vad hans föregångare hade, men det blir nog svårt ändå. Här skulle Sverige i sin ordföranderoll kunna göra en insats, men med Israelvännen Carl Bildt som bas för utrikespolitiken lär det knappast hända.

Miljöpartiets gamla språkrör Marianne Samuelsson har i sin roll som landshövding på Gotland gått från strandskyddets förkämpe till direktörskliande vindflöjel. Inget märkvärdigt med det, men när hon i veckan blev inspelad när hon ville stryka en direktör medhårs när han byggt ut sin tomt utan erforderliga tillstånd blev det lite jobbigt. Inte minst för hennes chef Mats Odell, som å ena sidan vill visa folket att människor är lika inför lagen, å andra sidan måste visa sina idiotkonservativa kärnväljare att de inte är det. Till slut kallade han i alla fall in Samuelsson för ett "samtal". Fast inte nu, för hon har semester. Skulle man inte kunna tänka sig att hon avbryter semestern ett par timmar, undrar jag. Det tvingas många människor med betydligt sämre betalt regelmässigt att göra. Min andra fråga: Varför har vi landshövdingar? Det känns som en rätt meningslös funktion som mest funkar som avstjälpningsplats för före detta politiker. Ungefär lika betydelsefullt som att prins Carl-Philip är hertig av Värmland. Eller var det Västergötland, jag lär mig aldrig det det. Vet han?

Nej hör ni, det får bli ett kort månadsbrev den här gången. Det har helt enkelt inte hänt så mycket. Dessutom visar besöksstatistiken varje år säkert som amen i kyrkan att under sommaren tycks folk ha annat för sig än att häcka på min hemsida.

Men månadens Youtube ska vi i alla fall ha. Bottenlös vrede tycker jag är underskattad. Problemet för de flesta av oss är väl att vi inte blir så verbala när vi är riktigt arga. Det blir mest svordomar och könsord. Men här är en kvinna som har förmåga att sätta ord på sina känslor. Enligt Youtube-kommentarerna var hon informationschef på Östhammars kommun, men jag vet inte om det stämmer. Men kul är hon, DET vet jag:

Så går vi in i den sista sommarmånaden. Själv ska jag skriva, skriva och skriva lite till. Och så ska jag plocka blåbär. Frysen har hunnit tömmas på denna läckerhet eftersom förra sommaren inte gav någon skörd alls. Men i år ser det ut att bli desto mer. Tycker inte riktigt att de är tillräckligt söta än, men om någon vecka är det dags.

Vi syns här om en månad så kan vi jämföra vem som har blåast händer.

Augusti -09

I slutet av augusti brukar jag alltid recensera årets sommarpratare, men i år har jag inte hunnit med programmet. Jag tror att jag lyssnat på tre eller fyra sommarpratare och ingen av dem var särskilt intressant, vilket jag knappast heller hade räknat med. Ska jag recensera Sveriges Radio kan jag väl säga att detta på pappret var den svagaste laguppställningen på många år. Ta in några säkra kort nästa år, Leif GW Persson eller så.

På temat svaga laguppställningar blev friidrotts-VM en sorglig historia. Inte heller annat att vänta med Kallur och Olsson skadade och Holm, Bergqvist och Klüft som slutat. Ja, Klüft håller visserligen på lite grann med längdhopp, men där är hon ju så långt ifrån världseliten att en VM-start hade känts mest fånig.

Nu blev det inga medaljer, vilket tidningarna kallar "praktfiasko" och jag begriper inte varför. Wissman och Mohamed hade kanske kunnat skrälla, men nu var bägge sjuka. Linus Thörnblad låter i och för sig själv i alla intervjuer som att han kan knipa ett VM-guld och det är säkert bra med gott självförtroende, om än till en gräns. Att han skulle ta medalj trodde nog bara han själv och möjligen någon svensk sportjournalist. Emma Green är en jätteduktig höjdhoppare och slutade sjua i världen, men någon Bergqvist är hon inte och lär knappast bli. Nåja, vi vann i alla fall Finnkampen.

Så har det blossat upp ett ordkrig mellan Sverige och Israel. Aftonbladet publicerade en artikel där det antyds att israelisk militär stjäl organ av ihjälskjutna palestinier. Israels reaktion på nyheten gör att åtminstone jag undrar om det inte ligger en del i påståendet. De har ju aldrig riktigt förstått konceptet av press- och yttrandefrihet så genast krävdes att regeringen på en ursäkt, som att det var Reinfeldt och Bildt som skrivit artikeln. Bildt försökte så länge som möjligt att inte säga någonting, men till slut fick han i alla fall ur sig att han inte är ansvarig utgivare för Aftonbladet och har man problem med vad de skriver vänder man sig lämpligast dit.

Men vid det laget hade Israel redan spelat ut antisemitkortet. För alla som någonsin har något ofördelaktigt att säga om någonting som händer i Israel är nämligen antisemiter. Så enkelt är det. Nej, så enkelt är det naturligtvis inte, men det är den taktiken som brukar användas. Om en vecka ska Bildt resa till Israel och när detta bråk blossade upp talades det om att Israel skulle stoppa resan. Själv tycker jag att det vore mer logiskt om Bildt gjorde det. För en gångs skull är han faktiskt oskyldig. Det är staten Israel väldigt medvetna om. Till skillnad från Israel är Sverige en demokrati och här tillåts tidningarna framföra åsikter som inte är statsstyrda.

Anmärkningsvärt är dock att Sveriges ambassadör Elisabet Borsiin Bonnier gick ut på ambassadens hemsida och kallade artikeln "chockerande och motbjudande". Antagligen förklarade någon grundlagen för henne för fördömandet togs bort. Förra månadsbrevet var jag inne på att Sverige kanske inte behöver landshövdingar, åtminstone inte sådana som inte är åtminstone insatta i Sveriges grundlagar på grundskolenivå. Nu får jag väl säga samma sak om ambassadörer. Att dessutom ha en judisk ambassadör i Israel tycker jag är att tydligt ta ställning i Palestinakonflikten, men det är ju inget nytt. Ingen svensk regering har haft en sansad bild av denna konflikt sedan Palme gick på bio.

Landshövding Marianne Samuelsson ja. Hon fick ju sparken till slut. Eller inte sparken, hon tillhör ju den nya adeln, men hon blir istället gemutredare på regeringskansliet där hon inte kan göra lika mycket skada. Det märkliga är att när hon uttalar sig om vad som hänt verkar det fortfarande inte som att hon förstått vad hon har gjort för fel.

Förresten såg jag att nitton före detta statliga chefer som fått sparken kommer att kosta skattebetalarna över 50 miljoner kronor. Detta eftersom de får lön fram till pensionen eller olika typer av fallskärmar. Det är inte konstigt att politikerföraktet växer när handlingar som för oss vanliga människor skulle resultera i omedelbar uppsägning och i många fall polisanmälan istället ger full lön i decennier eller en rekreationsresa till Mauritius. Kommer ni ihåg när ordet time-out hade med idrott att göra?

Men månadens absolut mest avskyvärda nyhet är ändå att en tjej blev våldtagen i Hammarkullsskolan i Göteborg, mitt på dagen, i ett grupprum. Tydligen är sexuella övergrupp i form av diverse tafsande så utbrett på den här skolan att tjejerna knappt ens reagerar på det, men den här gången bestämde sig två av de små ligisterna att gå ett steg längre. Som om inte detta vore nog säger en av skolans rektorer efter domen att han tycker att de har "en trevlig stämning" på sin skola. Denna "trevliga stämning" resulterade i att en ung tjej blev våldtagen, tvingades byta skola, valde tillsammans med sin familj att flytta, går i terapi och är allmänt förstörd! Det var kanske inte precis vad hon ville höra.

En av våldtäktsmännen fick sex månades sluten ungdomsvård, den andra fick 30 timmars samhällstjänst. Rektorn som tycker att de har en "trevlig stämning" går helt fri och får behålla sitt jobb. Ibland vill man bara skrika!

En som skrikit är konstfackeleven Anna Odell. Nu fick hon 30 dagsböter för sitt tilltag att spela psyksjuk. Hon verkade inte särskilt ledsen för det. Det är klart, 30 dagsböter för en nyutexaminerad konstnär blir väl i runda slängar femton spänn.

På bloggen har jag fått både ris och ros den här månaden. Först spann jag vidare på en Expressenartikel om att hundar är lika smarta som barn och ifrågasatte om detta egentligen är så smickrande för hundarna. Jag är väl inte jätteförvånad att jag fick skit för den åsikten. Sedan fick jag för mig att försvara dansband. Där fick jag medhåll. Det fick jag glädjande nog också när jag gav kristna fundemantalister en släng av sleven. Ja, det behöver jag ju inte sitta här och berätta. Bloggen befinner sig ju bara ett knapptryck bort. Klicka på "blogg" längst upp eller längst ner, och tyck gärna till om du håller med eller mot. Jag gläder mig oerhört åt all respons.

Apropå bloggar fick jag ett tips att kolla på en modeblogg. Ni vet, en sån där blogg för och av modemedvetna tjejer. Jag tillhör alltså inte målgruppen, men det var intressant ur studiesyfte. Min fördom att de inte är medvetna om så mycket annat än mode besannades så till den milda grad att jag både blev road och lite rädd på samma gång. Klickade mig vidare till en till och det var samma visa. När modebloggar debatterades i SVT för något år sedan sa min kollega Tobias Persson (som skötte sig utmärkt i debatten) att de här tjejerna är "alldeles döda på insidan" (eller något i den stilen). Det verkar faktiskt så. Jag kan förstå att man kan ha mode som största intresse, men hur är det möjligt att snöa in så totalt att ingenting annat existerar? Sida upp och sida ner utan en enda åsikt! Om någonting! Överhuvudtaget! Ja, det ska i så någon jävla latte på något kafé som hissas eller dissas. Med risk för att låta som en gammal moralist undrar jag: vart är världen på väg?

Det är möjligt att de växer upp, men någon tanke om sakernas tillstånd utanför den egna bubblan borde väl ändå ta form innan man fyller 30? Det vore en sak om de här bloggarna skrevs av tolvåringar, men det handlar trots allt om myndiga människor med rätt att rösta, starta företag, köra bil, skaffa barn... En tanke om någonting annat än kläder och smink borde ha tänkts. Det är väl ändå inte för mycket begärt?

När vi ändå är inne på skit såg jag att Peter Haber vill göra fler Beckfilmer. Räcker det inte nu? Gör en riktig film istället, en sån med manus...

Månadens Youtube är hämtad från Beck på den tiden man inte pressade fram femton filmer i stöten. Lassgård i vredesmod:

Sommaren är över, rutinerna normaliseras och jag ska jobba, jobba, jobba... Kan bli kul.

September -09

Ännu en månad utan stordåd, men med gott hopp om livet och karriären.

En del människor gillar att resa, de ser alltså själva transporten som något annat än ett nödvändigt ont. Jag tillhör inte denna grupp. I bästa fall kan jag läsa eller jobba när jag åker kollektivt, men varje flyg- eller tågresa innebär en risk att hamna bredvid de stökigaste och mest högljudda människorna. Ibland är det fyllskallar, ibland pensionärer, ibland barn. Det enda man vet säkert är att de hamnar bredvid eller snett bakom mig. Så då blir det MP3-spelare i öronen och ständiga konstateranden att klockan rör sig larvigt långsamt.

Men hur mycket man än flänger som ståuppkomiker är det ingenting emot Medhi Ghezali. Fan vad han är ute och rör på sig. Knappt hann han komma till Sverige efter sin vistelse på Guantanamo, som egentligen började som en fredlig tripp till Afghanistan, förrän det var dags igen. Denna gång drog han och ett par kompisar iväg till Pakistan, närmare bestämt till Dera Ghazi Khan-distriktet i norra delen av landet, inte ett område man vanligtvis besöker för sevärdheter, sol och bad, men vi kan ju bara spekulera i vad han gjorde där. Hans två kompisar har också varit ute och rest förr och haft en förmåga att dyka upp på ställen som kryllar av muslimska terrorister. Denna gång hade de med sin tvåårige son - stabilt...

Utrikesminister Carl Bildt konstaterade snabbt att den extrema kraft regeringen la ner för att få hem Ghezali förra gången han var ute och for inte är aktuell nu. Nej, jag kan också komma på rätt många samhällsområden där skatteresurserna känns mer akuta. Hade han varit intresserad av att visa att terroristanklagelserna var tagna ur luften förra gången hade det känts mer logiskt om han tog och skaffade sig en utbildning eller ett jobb istället för att packa väskan och resa till nästa terroristansamling.

Jag har inget emot muslimer i sig, inte mer än jag har emot kristna eller andra med religiösa villfarelser, men jag finner det anmärkningsvärt med människor som verkar helt ointresserade av att anpassa sig det allra minsta till det svenska samhället. Vill de leva efter Sharialagar i ett muslimskt samhälle så finns det ju gott om sådana platser. Varför vill man då vara bosatt och skriven i Sverige?

Vår landsman Medhi är född i Botkyrka och uppvuxen i Örebro. Hans svenska är vid 30 års ålder så dålig att han knappt kan göra sig förstådd här. Trettio år, hur bär man sig åt? Uppenbarligen trivs han bäst med araber, men inte heller det språket behärskar han. Kanske dags att ta tag i sitt liv nu. Och finge jag välja blev det någon annanstans, för jag har betalat nog med skatt till den mannen.

Apropå att ta tag i sitt liv skulle jag vilja pusha lite för mitt favoritprogram Lyxfällan. Det är en hårfin gräns mellan tragik och humor, men oftast håller de sig på rätt sida om strecket. Och så händer det då och då att de där helt osannolika människorna är med. Ni vet, när man sitter där och tänker att det här kan bara inte vara på riktigt, så här korkad är INGEN. Förra veckan blev det ett svårslaget rekord. Aldrig tidigare har ett program handlat om två så fullständigt IQ-befriade människor. Som någon uttryckte det: "Hjulet snurrar, men hamstern är död." Skyldiga en miljon utan att ha nästan någonting av värde vägrade de se problemen. Lyteskomik när den är som allra bäst. Se programmet här.

Annars verkar TV-hösten bli rätt beige. Det enda som tycks liva upp lite är Anna Anka. Vilket himla stolpskott! Jag orkar inte ens hetsa upp mig över alla hennes korkade uttalanden som mest går ut på att reta upp och därmed ge henne ännu mer uppmärksamhet. Och jag tänker definitivt inte offra ens två minuter av mitt liv för att titta på programmet. Ja, kan man inte bli känd för något annat kan man alltid försöka bli känd för att man är dum i huvudet. Människan är 38, ser ut som 58 och har värderingar som en 78-åring. Efter nästa besök hos optikern tror jag maken Paul inser att det är dags för en uppdatering (jag tror inte att han gifte sig med just henne för den mysiga personlighetens skull) och då blir det väl för fru Anka att flytta till en schysst hyrestvåa i Rågsved.

Något helt annat. Jag har älskat kaffe sedan innan jag blev vuxen. Jag dricker kaffe varje dag och när jag är bortrest är det viktigare att det finns kaffe än att jag får i mig mat. Kaffe är helt klart den dryck jag skulle lida mest av att inte kunna dricka. Det finns exempelvis ingenting alkoholhaltigt jag skulle sakna tillnärmelsevis lika mycket. Därför tycker jag att jag borde ha utvecklat någon slags smakkänsla, fått lite sofistikerade krav. Men nej. Jag har aldrig köpt någon dyr kaffemaskin som man matar med hela bönor. Tvärtom brukar jag köpa de billigaste bryggare jag hittar och ladda dem med det billigaste kaffet. Häromveckan drack jag kaffe framtaget (eller säger man kokat?) av prisbelönta baristor. Visst, de gjorde en helt okej espresso, men jag kan inte säga att deras kaffe var bättre än någon annans. Jag är verkligen inte svår att tillfredsställa när det gäller kaffe. Vanligt hederligt svart bryggkaffe funkar fint. Eldorado snabbkaffe, den absolut billigaste skiten man kan tänka sig, går också alldeles utmärkt. Om dessa professionella kaffekokare hade blandat till något tillräckligt mörkt av just Eldorado snabbkaffe hade jag garanterat tyckt att det varit okej och inte fattat att de drivit med mig. Jaja, det är väl praktiskt att inte vara någon finsmakare, men efter sisådär trettiotusen koppar tycker jag själv att det är en smula underligt.

En annan underlighet är svininfluensan, eller rättare sagt hysterin kring den. Ja, det har dött några stycken, men betydligt färre än vad som dör i trafiken eller i hundra andra sjukdomar som inte alls fått samma uppmärksamhet. En del tycks tro att de blir immuna bara de använder handsprit. Som jag sagt på bloggen tror jag inte att det funkar ett dugg bättre än tvål och vatten. Däremot är jag nästan säker på att all denna handsprit som är i omlopp förr eller senare kommer att innebära en katastrof för något av ställena som säljer det. För en sak är säker, den brinner bra.

Jag börjar dessutom bli rätt säker på att jag tänker skita i att vaccinera mig. Lite spänning måste man ju ha i livet.

Dags för Månadens Youtube-klipp. Det är två amerikanska skådespelare som berättar sina tankegångar kring dejting i en sång. Jag blev lite kär: 

Oktober -09

Hur gör du för att ta reda på ett telefonnummer? En del använder telefonkataloger, andra nätet eller ringer nummerupplysningen. Själv slängde jag ut telefonkatalogerna för flera år sedan när jag upptäckte att jag inte använder dem. Nummerupplysningen är jag för snål för. Så då återstår nätet. De flesta gör som jag och använder Eniro, andra föredrar Hitta.se, men vet du om att det finns ytterligare flera hundra telefonkataloger på nätet? Är du inte företagare gör du antagligen inte det och då kan jag lugna dig med att du inte missat något. Driver du företag där du tvingas svara i telefon själv är du antagligen väl förtrogen med fenomenet. Oftast heter de "Bruna sidorna" eller "Lila.se" för att ge sken av att vara en riktig telefontjänst. På sätt och vis är de väl det också, med den väsentliga skillnaden att de saknar både kunder och besökare. Om man vill ha tag i en restaurang i Ormträsk, varför skulle man vända sig till en sajt med två listade restauranger när alla sjutton i området finns med på de två stora gratissajterna? Övriga konkurrenter finns bara till för att lura företagen att betala för något de inte behöver. Och även om man säger nej skickar en del av dem sedan en faktura enligt principen "går det så går det".

Jag har sagt det förut och säger det igen: Förbjud telefonförsäljning. Ingen människa har någonsin efterfrågat denna "tjänst". I bästa fall stjäl den "bara" vår tid.

Nu har jag sett en liten skvätt av Anna Anka i Hollywoodfruar. Under de tjugo sekunder jag följde programmet hann hon prata lite ekonomi, vilket var rätt kul. Amerikanska sjuksköterskor tjänar (enligt Anka och det har ju tidigare visat sig ligga en bit ifrån verkligheten) 16000 dollar om året. "Det är ju ingenting. Jag förstår inte hur de kan leva på det, det är ju vad jag lägger på smink på en månad", säger farmor Anka. Det är inte utan att jag tycker lite synd om henne. Inte bara för att hon enligt egen utsago lägger över 3500 kronor om dagen på smink och ändå ser tjugo år äldre ut än vad hon är, utan också för att hon måste leva ett väldigt futtigt och inskränkt liv.

Själv lever jag utmärkt på 16000 dollar (115000 kronor) om året oavsett vad jag tjänar. Det är ju för sjutton i princip gratis att leva och jag har fasta kostnader på mindre än 3000 i månaden. Men till skillnad från Anna Anka inser jag att andra människor lever andra liv än jag själv. Mer inskränkt än så är inte min världsbild.

SVT körde en dramadokumentär om Rödebyfallet där ett ungdomsgäng bråkade med en familj tills pappan efter flera års trakasserier i panik sköt ihjäl en av ligisterna. Efter dokumentären känner sig föräldrarna till den dödade ligisten kränkta. Det är ju så dags att komma igång med självrannsakan nu, men om de hade hållit koll på sin son hade den utsatta familjen varken trakasserats eller känt behov av att försvara sig. Som vanligt hade det underlättat om polisen hade tagit tag i problemen i tid, men det krockade väl med deras fikaraster.

Polisen förresten, nu har de återigen haft ihjäl en gripen. Fallet togs upp i tv-programmet Debatt och i vanlig ordning skickade polisen dit en informatör som redan från början och utan att skämmas berättade att han varken läst utredningen eller satt sig in i fallet. "Men varför har du inte gjort det?", frågade programledaren Belinda Olsson och det är en mycket bra fråga. Svaret är sannolikt att polisen inte vill gå in i sakfrågan och berätta vad som har hänt, därför skickar de en kille som inte har en susning.

Jag dömde ut Belinda Olsson när hon tog över efter Janne Josefsson, men där får jag göra en pudel. Det tog några avsnitt, men nu har hon förvånande nog fått grepp om debattledarrollen. Någon Josefsson eller Sverker är hon inte, men fortsätter denna utveckling kan hon bli det. Ingen är mer förvånad än jag, men det gläder mig.

I ett annat avsnitt diskuterades SMS-lån. Ett uttjatat ämne, men jag kan inte låta bli att förundras över debatten. SMS-lån är en dålig produkt jag aldrig skulle köpa, men det är fascinerande att till skillnad från alla andra produkter vill man göra säljaren till syndabock medan köparen är fri från ansvar. Socialdemokraten Ardalan Shekarabi vill gå så långt som till att förbjuda SMS-lån eftersom han anser att unga människor inte förstår vad de ger sig in på när de tar lånen. Shekarabi har tidigare varit ordförande för SSU, som propagerat för att sänka rösträttsåldern till 16 år. Jag får inte ihop det. Sextonåringar är mogna att bestämma vem som ska styra landet och rent teoretiskt ska en sextonåring kunna bli statsminister. Samtidigt anses artonåringar så omogna att de inte ska kunna sköta sin egen ekonomi eller fatta vad de köper när de tar ett lån. Kan någon förklara den ekvationen för mig?

Så här ligger det naturligtvis till. SMS-lån är en ganska usel produkt och om man konsumerar mer än man tjänar bör man hålla sig långt borta. Men myndiga människor måste behandlas som just myndiga och ta de besluten själva. Jag tycker att färdiggräddade pannkakor för 80 kr per kilo och franska bilar är dåliga produkter som ingen med hjärnan i behåll borde köpa, men jag skulle aldrig drömma om att förbjuda skiten. Börjar SMS-kreditföretagen, likt dagstidningar och telefonkataloger, telefontrakassera människor som valt att inte köpa deras tjänster ska jag med glädje ompröva min ståndpunkt.

Belinda Olssons gamla parhäst på TV4, Lennart Ekdal, fick den märkliga idén att tillsammans med några andra träskallejournalister utan självinsikt genomföra en slags revy på Berns i Stockholm. Det gick åt helvete till sång och musik och efter en skojig recension som sågade "Nyhetsankorna" jämns med fotknölarna lade produktionsbolaget ner satsningen. Tro inte att Ekdal, Peppe Eng och Malou von Sivers drog några slutsatser av det. Jo förresten, de drog slutsatsen att DN:s elaka recension fått föreställningen på fall. Att hundratals av gästerna (som jag i och för sig tycker får skylla sig själva när de betalar pengar för att se Malou von Sivers sjunga) bloggat om eländet och exakt ingen var imponerad är inget som bekommer dem. Ekdal kallar produktionsbolaget för fegisar och Peppe Eng planerar en comeback. Jag tror att det är här någonstans vi hittar problemet. Har man ingen som helst självkritik och tar sig själv på väldigt, väldigt stort allvar tror jag att man har svårt att framställa humoristisk underhållning. Det enda jag inte riktigt förstår är att man inte satte stopp för detta kamikazeprojekt långt tidigare.

Maud Olofsson åkte på vad som måste karaktäriseras som dyngpisk i en debatt med SD-ledaren Jimmie Åkesson. Beror det på att Åkesson är Sveriges bästa retoriker och debattör? Knappast. På att han har rätt? Absolut inte. Istället beror det på de etablerade partiernas problem att få till en vettig invandringspolitik och en övertro att det går att mörka alla problem som finns.

Så hade det väl inte skadat om man skickat fram en bättre debattör än Maud Olofsson. Mona Sahlin åkte på storstryk och då slänger man fram Maud, Sveriges kanske sämsta debattör genom tiderna. Hennes totala oförmåga att svara på raka frågor blev lika tydlig som vanligt. Sluta tro att ni kan slå Sverigedemokraterna med vänsterhanden. De har ett program som haltar på alla möjliga punkter, men de är inte en samling alkoholiserade skinnskallar, sluta att tro det, S, M, C, FP, MP, V och KD, för i så fall får ni sällskap i riksdagen. Fatta det innan det är för sent, vilket det kanske redan är.

Åkessons partikamrat Björn Söder höll ett ganska förvirrat tal om Astrid Lindgren och Bröderna Lejonhjärta. Han är inte den förste att blanda in barnböcker eller ens Astrid Lindgren i den politiska debatten och det hade lämpligen viftats bort genom att konstatera att SD tror på tomtar och troll. Istället intervjuas Astrids arga släktingar och indignerade kulturelitister och vips så fick SD ett par gratispoäng till.

Riksdagsman Thomas Bodström har däremot hållit sig ifrån debatten. Han hinner knappt ens sitta i riksdagen. Istället jobbar han som advokat och skriver romaner. Kanske dags att släppa in någon reserv som har tid att sitta där. Och inför närvaroplikt i riksdagen, Sveriges enda arbetsplats där man inte behöver komma till jobbet en enda gång och ändå kan plocka ut full lön. Och det är inget S-problem, Carl Bildt lyfte fullt riksdagsarvode medan han var i Bosnien på medlingsuppdrag för FN. Till slut blev kritiken så hård att han blev tvungen att slänga in handduken, men naturligtvis kom inte kritiken från de andra partierna eftersom de inte är ett dugg bättre själva. Och så beklagar de sig över politikerföraktet och att väljarna ser sig om efter nya partier. Som man bäddar får man ligga.

Men nu skiter jag i politiken en stund. Jag har flera gånger kritiserat de massproducerade Beck- och Wallanderfilmerna. Att detta inte handlar om skådespelarna som gör rollerna tänker jag illustrera med månadens Youtube-klipp där såväl Peter Haber som Krister Henriksson är fullständigt lysande, Haber som kriminell ligaledare och Henriksson som torped i Slutspel, kanske världens bästa film:

Nu börjar november. Kan bli jättekul. Eller inte. Ska försöka ta mig tid att blogga vid sidan av alla åtaganden, men... det är mycket nu.

November -09

Ingen fullmatad månadsrapport, men det flaggade jag nog för redan för en månad sedan.

Förutom jobb har jag nästan blivit lite sjukvårdare också. Min mamma lyckades med konststycket att ramla från en stege och bryta handleden. Ja, jag måste ju ha ärvt mina Papphammaregenskaper från någon. Sedan dess har hon varit på sjukhuset tre gånger och eftersom hon går med käpp och vanligtvis stöder sig på den arm hon nu brutit är det skit med det mesta.

Men här skulle jag vilja passa på att slå ett slag för svensk akutsjukvård. Hon kom in en sen kväll med en arm som var väldigt av. 3-4 timmar senare hade de redan gipsat armen. Drygt två dagar senare hade de opererat den och sedan har hon varit dit på återbesök. För det tar sjukvården totalt 300 spänn.

Överhuvudtaget tycker jag att den verksamheten funkar så bra att jag är förvånad att inte Reinfeldts regering har privatiserat alltihop. Det verkar ju vara grundkriterierna för privatisering - ju bättre något funkar desto mer bråttom att privatisera. Nu har man privatiserat delar av det statliga apoteksmonopolet. Varför det? Var det något som inte funkade? Jag springer inte på apoteket så himla ofta. Min största erfarenhet av dem är egentligen att jag stod och drev med Apotekets vd Stefan Carlsson när jag underhöll på en läkemedelskongress förra hösten. Men de få gånger jag varit där har det alltid gått snabbt och smidigt och apotekspersonalen visar sig för det mesta ha mycket bättre koll på läkemedelsutbudet än vad läkarna har. Så då måste apotek privatiseras och receptfria mediciner säljas på Ica. Är det någon som har efterfrågat detta? Blir det billigare? Blir det bättre? Är svaret nej på samtliga frågor kan vi lägga ännu en moderat felsatsning till handlingarna.

Varför inte istället lägga krutet på att privatisera sånt som verkligen har förbättringspotential? Som Arbetsförmedlingen till exempel, där har man ju inte mycket att förlora. Nu har man visserligen tagit in privata jobbcoachföretag som ska utföra det jobb de statliga arbetsförmedlarna redan får betalt för att göra. Och det verkade inte bli helt lyckat. Tre miljarder kronor skickar man ut på diverse tvivelaktiga företag med betalningsanmärkningar och new age-flum. Tack för det, Reinfeldt. Och vad gör arbetsmarknadsminister Littorin? Det är kanske som någon föreslog på ett forum, han är nog och köper sig nya betyg. Senast man hörde något om honom som inte hade med hans privata felsatsningar att göra var när han kallade till presskonferens för att berätta att "vi har ett par riktiga skitår framför oss". Produktivt...

Maud Olofsson har däremot varit i hetluften igen. Den här gången för att hon mörkat att statliga Vattenfall varit på vippen att sälja ut hela elnätet. Själv tycker hon i vanlig ordning att hon är helt fri från skuld medan oppositionen undrar hur Reinfeldt kan ha fortsatt förtroende för henne. Det har jag undrat länge.

Fast när det gäller Saab har hon ganska rätt. Nu verkar det ju inte som att någon vill ha detta misskötta företag. I morgon kommer domen från ägaren GM. Och Maud Olofsson vägrar gå med på att staten ska slanta upp och därigenom indirekt bli biltillverkare. Det är självklart tråkigt för Saabs och alla underleverantörers anställda om företaget går i graven, men Saab har gått med vinst två år av sextio. Det tycks alltså inte spela någon roll om det är hög- eller lågkonjunktur och ingenting blir bättre av att skjuta upp katastrofen.

För att gå tillbaka till mitt liv (mitt favoritämne) så har två av mina grannar flyttat de senaste veckorna. Först killen i lägenheten bredvid min. Tyst människa, regelbundna tider, trevlig och hjälpsam. När jag flyttade in visade han mig var min matkällare var, något som mäklaren inte hade en aning om. Jag är inte ett dugg förvånad att han lyckats tömma hela sin lägenhet utan att jag hört ett ljud. Så nu kan det bara bli värre. Dels för att ingen människa kan vara tystare (det ska vara jag i så fall) och dels för att hans lägenhet är i uselt skick. Av ren nyfikenhet gick jag över på visningen och kunde konstatera att de nya ägarna lär renovera både kök och badrum så fort det går och sånt låter illa.

Men för att väga upp det flyttar även killen under mig. Det innebär sannolikt att jag slipper vakna tidigt på lördagsmorgnarna av att grannen sjunger opera i sitt badrum så att mina fönster skallrar. Och förhoppningsvis har de nya som flyttar in ingen hund. Och har de en hund fyrar den förhoppningsvis inte av ett avgrundsskall varje gång den kommer ut i trapphuset. Jag kräver inte bibliotekstystnad i huset, men lite hänsyn får man faktiskt visa när man bor i lägenhet. Den här helidioten hade till exempel sin ytterdörr mer öppen än stängd när han hade fest. Jag menar, "öppet hus" i all ära, men man får väl tänka till lite.

Men usch, vad jag gnäller! Dags att pigga upp oss med månadens Youtube-klipp som denna gång är en sketch från Ulveson & Herngren. Idén är inte jätteunik, men rolig ändå:

I december ska det jobbas, åtminstone fram till jul. Julhandeln spås förresten bli större än någonsin trots att den ekonomiska krisen påstås värre än alla andra kriser tillsammans. Lite eftertanke där vore inte fel. Jag förstår att man vill köpa julklappar till ungarna, men kanske behöver man inte dränka dem i paket. Men jodå, det måste man. Hellre skuldsätta sig upp över örona än att berätta att mamma och pappa har det lite kärvt just nu.

Själv är jag barnlös och lägger istället mina julklappspengar på investeringar i detaljhandeln. För jag tror att de har rätt, det kommer förmodligen köpas julklappar som aldrig förr.

Ja, det börjar ju bli dags att skatteplanera lite också och sälja lämpliga värdepapper för att slippa betala mer skatt än nödvändigt. Fast där skulle jag faktiskt vilja tacka regeringen Reinfeldt. Tack vare att den infört kapitalförsäkringar med omsättningsskatt istället för reavinstbeskattning tjänar jag minst trettiotusen bara i år som jag kan ha betydligt roligare för än att betala till staten. Jag förstår inte riktigt beslutet, men man står sig själv närmast och jag är tacksam.

God jul och allt sånt! Om ni vill och hälsan står oss bi finns ett nytt månadsbrev här lagom till att fyllot Malmsjö misshandlat Tennysons dikt på Skansen än en gång.

December -09

Det har gått inflation i årskrönikor och decenniedito så jag ska bespara er ännu än.

Och så har jag noterat att det är ett fasligt tjat om prinsessornas kommande giftermål med varsin flottig Stureplansstekare. "Året som gått" är tydligen snudd på liktydigt med "kungaåret som gått". Det gör mig lite rädd. Med tanke på att varenda tidning och tv-kanal tjatar, tjatar, tjatar om detta nu, hur ska det då inte bli i sommar, när första prinsessan gängar sig? Blir man tvungen att emigrera för att slippa skiten då? Jag har alltså inget emot att de gifter sig. Naturligtvis skulle jag vilja slippa betala för det, men jag är inte bara republikan utan även realist, så jag inser att jag inte kommer undan notan. Men är det för mycket begärt att slippa höra varenda detalj? Jag är lika ointresserad av kungafamiljens bröllop som av andra bröllop mellan människor jag inte känner.

Jag "missade" kungens jultal, men tydligen snackade han om rätten att få gifta sig med vem man vill och att den inte alltid varit självklar för kungligheter. Nej, det blir ju så när kungen och statsministern har sista ordet enligt lag!

Jag noterar i alla fall med viss glädje att nyheter om familjen Bernadotte allt oftare får kommentarer som går ut på att det är hög tid att lämna medeltiden och lägga ner monarkin. Ja, ju fler gamla kungafrälsta stofiler som viker in kepsen desto mindre stöd borde detta uråldriga system ha. Men än lär vi få dras med dem ett bra tag till. Tyvärr.

Den svenska demokratin känns ju ändå inte klockren, särskilt inte nu när Federley och hans kollegor sparkat igenom FRA-lagen, men etablissemanget brukar i alla fall låtsas att vårt system är demokratiskt. När det gäller kungens ärvda titel försöker man inte ens.

Nu går vi förresten in i ett nytt valår. Aldrig tidigare har en blankröst känts så självklar som nu. Om man inte skulle rösta ogiltigt den här gången. Man kan ju fylla kuvertet med två valsedlar för olika partier ihop med en dikt om yttrandefrihet. Bara för att spexa till det liksom.

En nyhet som lyckats tränga igenom monarkidravlet är sjuttioåringen Ronald Fasth som dömdes till tretusen spänn i dagsböter för att ha örfilat en trettonåring. Ungen och hans ligistkompisar var i färd med att sabotera en golfbana på Värnamo Folkets Park där Ronald jobbar ideellt. Jag förstår Ronald och jag kan förstå ungen också. De jag inte kan förstå är föräldrarna. Det naturliga när ungen kommer hem och gråter är väl att först och främst ta reda på vad som har hänt. Särskilt i ett samhälle av Värnamos storlek blir man inte så poppis om man springer till polisen i tid och otid. Alltså tar man med sig grabben som får peka ut gubben, som säkert inte hade varit svår att lokalisera. När man fått hela bilden klar för sig säger varje normal förälder till ungen att han fått vad han förtjänade och knappt ens det. Men nej, istället polisanmäler de mannen och sänder därmed signalerna till sin son att han är oskyldig. Om fem år är den här ungen myndig. Vettig blir han kanske aldrig... med de föräldrarna.

Bara för att förtydliga - man ska inte slå barn. Det är förbjudet enligt lag och jag säger inte mycket om att Ronald får punga ut med lite böter. Han verkar inte heller bry sig särskilt mycket om den biten. Men det är ganska långt från att fördöma till att polisanmäla.

Börsen gick upp 46,7 % i år. Tillväxtmarknader som Brasilien och Kina betydligt mer. Och så finns det folk som fortfarande är rädda för att investera sina pengar på börsen. Förr eller senare blir det naturligtvis ett bakslag, och ännu senare en ny lågkonjunktur, men långsiktigt kommer börsen att gå upp runt 8 % per år, för det har den gjort i snart hundra år, och bättre och säkrare avkastning än så får man inte. Sedan kan experterna slå på stora trumman för "den värsta kris sedan..." hur mycket de vill.

Apropå rekord har det varit eländigt kallt nu. Och det märkliga är att man anpassar sig. Så sent som igår tittade jag glatt på termometern och tänkte att "minus sju, det var inte så farligt", trots att det är mer än tio grader kallare än ett kylskåp. Jag hatar verkligen vintern. Bilen fryser, skägget fryser, hela jag fryser. Och snö ledsnade jag på ungefär i femårsåldern.

Något annat jag ledsnat på är Saab. Säkert ett jättefint bilmärke på alla sätt och vis, men det är inte tillräckligt många som vill köpa deras produkter och det har det aldrig varit. Sedan starten 1937 har årsredovisningarna visat plus 3-4 gånger. Först överlevde de genom att flygplanstillverkningen gick bra. Sedan fick lastbilstillverkaren Scania skjuta till kapital. 1990 gick General Motors in som delägare. De senaste tio åren har GM tagit över helt. Men resultatet är lika uselt som alltid vem som än äger. Nu verkar det som att det definitivt är över och då hör man folk överallt som tycker att stat och regering ska pumpa in pengar för att rädda Saab. Vad i jösse namn då för?!

Visst fattar jag att det är trist för de anställda att bli av med jobbet, men värre saker har hänt. Människor som jobbat på Saab i 20 år beklagar sig. Har man varit på samma företag så länge är det väl hög tid att man gör något nytt och borde nästan vara tacksam att man får hjälp att ta det steg man inte orkat på egen hand? Överhuvudtaget tycker jag att vi binder upp oss för mycket vid våra respektive arbeten. Vid varje presentation berättar folk vad de jobbar med. "Sixten Berg, miljösamordnare." Jaha, och...? Har folk inga intressen, hobbies eller familjer att prata om? Om Sixten exempelvis är pappa vore det väl bra mycket naturligare att börja med det istället för att berätta på varenda kaffekalas att han är miljösamordnare. Så kanske kan han variera sig lite nästa gång: "Sixten Berg, pedofil, hustrumisshandlare..."

När jag slutade på mitt senaste "riktiga" jobb 2000 efter knappt fem år beklagade sig min chef (fossil på 60+) att folk slutar "hela tiden". Det är lustigt med flexibilitet på arbetsmarknaden, det ska tydligen bara gälla åt ena hållet. Det är fint att man ska kunna sparka och flytta runt människor, men har de fräckheten att sluta själva blir det stånk och stön från cheferna. Jag har i och för sig aldrig fått sparken, så jag ska väl inte uttala mig om hur de Saabanställda känner sig nu, men förutom den senaste gången, när jag hade startat eget, har jag heller aldrig haft något färdigt jobb att gå till när jag slutat. Varje gång, utan undantag, har det ändå alltid lett till en positiv förändring. Mitt tips till Saabfolket är därför att ta tag i sina liv och se vart det leder. Saker har en kuslig förmåga att lösa sig om man är lite öppen och framåt.

Ingen decenniekrönika, men en av årtiondets största nyheter måste vara flygsprängningen av World Trade Center 11 september 2001. Det är dags för månadens Youtube-klipp. Jag brukar inte framhäva komikerkollegor i denna sektion för det känns lite för internt. Men Johan Glans och David Batra har gjort en fantastisk sketch om denna händelse:

Jaha, nytt år och nya bekymmer väntar. Men allvarligt talat väntar jag mig ett fantastiskt år. Eller fantastiskt, men i jämförelse i alla fall. Några nyårslöften? Mer sprit och mindre motion kanske... Äh, det får vara i år också. Så gott nytt år, gott folk!