Jaha, då var man igång med en ny säsong. I januari var det Malmö Comedy Festival för andra året på raken. Kul att träffa en massa kollegor och mycket publik. Överhuvudtaget var arrangemanget välordnat på alla sätt och vis. Ännu bättre än förra året, som ändå var väldigt bra. Det finns väldigt mycket bra ståuppkomik i Sverige. Därför tycker jag att det känns lite trist att Eddie Izzard får mer massmedial uppmärksamhet när han kommer hit och gör två föreställningar än vad hela svenska komikerkåren får på ett helt år. Inte för att Izzard är dålig, men ändå. Uppmärksammas svenska komiker är det som programledare en kväll eller för att de slåss med Thorsten Flinck på Spy Bar. Jag kan se nyhetsvärdet, men vi är ändå ett femtiotal komiker som året runt åker till världsmetropoler som Skillingaryd eller Sandviken för att sprida lite glädje. Jaja, ibland får ju även jag en illa skriven recension i lokaltidningen, så jag är inte bitter.

Jag jobbar kvällar och helger. Jag jobbar kontorstid också, men mest jobbar jag nog på tider då andra inte jobbar. Kanske är det därför, men jag förstår mig inte på Sveriges arbetstider. En del politiker propagerar för sextimmarsdag, men är inte den redan införd? Fredagar är det nästan omöjligt att få tag i folk, efter lunch är det ingen idé att ens försöka. För att inte tala om klämdagar. Dag före röd dag är det nästan ingen som jobbar och en arbetsvecka med fyra arbetsdagar eller färre benämns "klämdagar", vilket i praktiken betyder att ingen arbetsplats är mer än ytterst nödtorftigt bemannad. Under en av dessa klämdagar, 5 januari=trettondagsafton (varför i Guds namn vi firar att det är tretton dagar efter jul har jag ingen aning om) gick följande meddelande att läsa på Skatteverkets hemsida:

"Den 5 januari stänger Skatteupplysningen och växel klockan 12:00. Vi har långa väntetider just nu."

Jag förstår inte. De har långa väntetider och det åtgärdar de genom att bomma igen redan vid lunch. Kan någon förklara logiken? Januari måste väl betecknas som högsäsong för Skatteverket. Då borde väl telefontiden snarare utökas, klämdagar eller inte?

Själv har jag börjat snickra lite på årets deklaration i januari. Lika bra att få det gjort. Och så har jag varit i kontakt med Skatteverket för att ändra min mormors adress. Hon har nämligen gått och dött. 95 år gammal, så det var ingen oförutsebar katastrof. Eftersom hon bodde på ålderdomshem tyckte vi att det vore bra om hennes post inte fortsätter att gå dit. Men som ett tips till er som känner er lite krassliga kan jag berätta att det är ingen lätt match att flytta när man är död. Eftersom den fysiska personen inte kan ha någon fysisk adress (ganska logiskt när man tänker på det) får man istället ändra dödsboadressen. En blankett om detta skickas ut vad det lider, men eftersom nuvarande adress går till ett ålderdomshem där ingen släkting finns har jag ingen lust att vänta. Istället får man skriva brev för att få myndighetskvarnarna att mala lite snabbare.

Och så har jag upprättat bouppteckning. Begravningsentreprenören tar 3500 spänn för det, vilket är billigt i jämförelse. Plus hade nyligen uppe ett fall där Fonus, den dyraste och mest oseriösa entreprenören, tog över tiotusen. Ignis, en annan stor och dyr skojare i branschen som vi av oförstånd anlitade när pappa dog, är inte mycket bättre. När jag meddelade dem att vi tänkte göra pappas bouppteckning själva fick jag ett hotbrev från deras jurister i syfte att skrämma mig till att låta dem göra det. Det är nog många förtvivlade människor som går på det, men eftersom jag p.g.a. pappas sjukdom i princip hade sörjt klart många år innan pappa dog var jag mer förbannad än ledsen när det brevet damp ner. Så då gjorde jag den själv, vilket inte var så krångligt. Och så fick det bli nu också.

Nog om liv och död i mitt liv. Något annat som, åtminstone enligt kvällstidningarna, handlar om liv och död är ju alla fåniga tävlingsprogram på TV4. Knappt hade dansare och isdansare fått ner pulsen innan det blev dags för nästa säsong av Let´s Dance. Och precis som vanligt ska varenda liten struntdetalj redovisas. Jag skiter högaktningsfullt i Elisabeth Höglunds troschocker och förkylningar. Överhuvudtaget fattar jag inte dessa programs dragningskraft. Man samlar en grupp B- och C-kändisar, i de flesta fall människor med någon slags talang (även om just Höglund är ett väldigt dåligt exempel på det). Sedan låter man dem tävla i något de saknar såväl talang som kunskaper i och fallenhet för. Jag kunde inte bry mig mindre. För 20-25 år sedan använde jag och mina kompisar uttrycket "intresseklubben antecknar" för att påvisa vårt ointresse. Jag vet inte hur motsvarande uttryck låter idag. Kanske säger ungarna "kvällspressen antecknar". Åtminstone är det så det är. Ingenting verkar för oviktigt för att skriva om. Istället för att berätta om Laila Bagges presskonferens och Hasse Aros mediakupper skulle de kunna skriva om något som faktiskt har betydelse.

Läste en artikel om "dokusåpastjärnor" och vad som hände sedan. Fenomenet dokusåpa är ju i stort sett borta nu. Visserligen ska det köras en ny säsong Robinson och det skulle inte förvåna mig om Kanal5 dammar av Big Brother igen, men det är ju ingen som tittar längre, så de gamla deltagarna har på något vis blivit en fridlyst kultgrupp. Det som slår mig när jag läser artikeln är att det tycks finnas två grupper: de som gått vidare och de som inte gjort det. De som lämnat skiten bakom sig känner ingen ånger utan konstaterar att den tiden av deras liv är förbi och idag har de en karriär. I denna grupp hamnade till och med Robinson-Robban till slut, även om det satt hårt inne. De som inte gått vidare talar om pakter och skvaller som om det var igår trots att det gått runt fem år. Idag har de vanligtvis tre titlar, som modell/bloggare/artist eller fastighetsägare/nattklubbsägare/författare. På dessa tre jobb taxerar de en inkomst som endast i undantagsfall överstiger tiotusen kronor per år. Jag är själv en snål människa, men man kan väl inte leva på luft? Nåväl, ett fascinerande fenomen är det och jag får känslan av att jag och en massa andra tjänat mer pengar på deras "karriärer" än de själva har gjort.

Apropå B- och C-kändisar gick artisten Andreas Kleerup i taket när han fick lämna urinprov i samband med Grammisgalan. Han tycker minsann att han gjort så mycket bra för Sverige att han borde stå ovanför lagen och dagen efter sa han till en journalist att han överväger att lämna Sverige. Ja, lycklig resa då, jag tror faktiskt inte att svenska folket kommer stå och sörja på Arlanda. Och så dessa ständiga jämförelser med Idrottsgalan. Nej, självklart görs ingen dopingrazzia där eftersom svenska idrottsmän är skyldiga att inställa sig för dopingkontroll på kort varsel året runt. Om musikbranschen är så narkotikaberoende som Kleerup hävdar är ju Grammisgalan ett perfekt tillfälle för polisen att slå till, vilket inte minst bevisades av Kleerups positiva test. Förutom möjligheten att sätta dit brottslingar (för ja, Kleerup, i Sverige är det förbjudet att knarka) ger det dessutom bra signaler. Jag tycker att polisen förtjänar mycket skit för att de inte gör sitt jobb och vill därför passa på att hylla dem när de faktiskt gör det. För övrigt tycker jag att det var rätt och riktigt att Abalone Dots vann den viktigaste kategorin, folkmusik/visa, fast det borde de ha gjort redan för sin förra skiva.

Även i bokbranschen har en skandal seglat upp. Efter månader av totalt förnekande har Liza Marklund erkänt att hennes bok Gömda inte alls är en dokumentär berättelse utan en kryddad och mycket subjektiv sådan. Däremot tycker varken hon eller Piratförlagets delägare Jan Guillou att hon lurat läsekretsen. Jag tillhör läsekretsen och visst sjutton känner jag mig lurad. Visst fattar jag att historien är subjektiv, men jag trodde verkligen att karaktären Mia, som ju finns i verkligheten, hade upplevt allt som går att läsa i boken. Underrubriken "En sann historia" tyder ju på det. Skönaste författarkommentaren står utan tvekan Ernst Brunner för. På frågan om Marklund lurat sina läsare svarar han:

"Ja, men Marklunds problem är inte fiktionskaraktären eller sanningshalten utan hennes oförmåga att skriva. Det är problematiskt att kalla det för en roman när det per definition är ett skönlitterärt arbete med en konstnärlig ambition och det har den boken absolut inte."

Anar man en viss bitterhet över att Marklunds böcker säljer i hysteriskt många fler ex än Brunners egna?

Engla Höglunds mamma anmäler åklagaren för tjänstefel. Sedan planerar hon att ge sig efter poliserna. Jag som trodde att de fick fast mördaren, men insamlingsfonden till förmån för familjens kursgård går väl antagligen lite trögt nu, så då kan det ju vara käckt med lite publicitet.

Jag brukar sällan säga att jag skäms för att vara svensk. För det gör jag sällan. Lika sällan som jag är stolt över att vara svensk när någon landsman gör något bra. Men Carl Bildts aktiva handlingsförlamning så fort Israel slaktar oskyldiga civila palestinier får mig nästan att vilja emigrera (fast bara nästan, vill ju inte riskera att låta lika tramsig som Kleerup). Ja, Bildt valde sida i Palestinakonflikten för många år sedan, men han måste väl i herrans namn se vad som håller på att hända nu?!

Det är inte bara jag som blir förvirrad över allt som händer i Gaza nu. Det gäller även i allra högsta grad svenska journalister som skriver om svenska flyktingar där. Ja, det är klart att det är förvirrande när någon flyr till Sverige från ett annat land och några år senare befinner sig just i det landet de en gång flytt från med fara för sitt liv om de stannar kvar. Man kan ju inte gärna kalla dem palestinska flyktingar eftersom det är där de befinner sig, men när man kallar dem svenska flyktingar låter det som att de flytt från Sverige för att söka asyl i sitt ursprungsland. Jag är inte rasist och tycker att det är bra att Sverige kan ställa upp för människor som har det svårt i andra delar av världen, det vill jag betona. Men hela den här benämningsförvirringen bottnar i att på journalistsvenska är en svensk en person som bor i Sverige, oavsett om personen bott i Sverige hela sitt liv eller i en halvtimme. Det är inte utan att man undrar om journalisterna tycker att det är så mycket finare att vara svensk än att tituleras med någon annan nationalitet att det är en skymf att antyda något annat. Min bror bor i Thailand. Thailändarna ser honom som vit, svensk, europé eller "farang". Frågar man en svensk journalist antar jag i konsekvensens namn att han/hon skulle se brorsan som thailändare. Allt annat vore ju rasistiskt.

Vi spinner vidare på rasisttemat. Det latinska ordet neger betyder svart. På spanska heter det negro och på franska négre. Tills alldeles nyligen fanns ordet i svenska och var liktydigt med svart man. Motsvarande feminina form var negress. Det fanns från början inget nedsättande i orden, men så bestämde sig några fördomsfulla människor (eller politiskt korrekta som man kan säga istället för fördomsfulla) att N-ordet var rasistiskt. Självklart beror det på vad man lägger för värdering i det, men politiskt korrekta människor väljer av någon anledning alltid att tolka allting på värsta tänkbara sätt. Så därför försökte man utrota ett fullt fungerande ord ur det svenska språket och ersätta det med krångligare omskrivningar, nästan som att svarta människor bör skämmas för sin hudfärg.

Så tog man det ett steg till. Vi har ju ett bakverk som innehöll N-ordet. Så kunde det naturligtvis inte få fortsätta, alltså blev bakverket rasistiskt på samma sätt som en känd glass blev det för ett par år sedan. Så hur säljer man då bakverket på ett politiskt korrekt sätt? Så här kanske:

Jag hoppas att det lyser igenom att jag tycker hela debatten är alltigenom jättetramsig. Det finns rasism i världen och den är absolut värd att bekämpa. Förkasta fördomar, inte bakverk! Erik Vilde, en kul kille jag stött på genom gemensamma kompisar, har skrivit en sång om detta och den är så bra att den får bli månadens youtube-klipp.

Nästa månadsskifte skriver jag något nytt här. Innan dess dyker jag upp på min blogg.