Så försvann en månad till. Själv ägnade jag februari åt en hel del jobb, men också en helt vidrig förkylning. En eftermiddag kände jag hur det började klia lite i halsen. En timme senare var den helt svullen. På kvällen skulle jag uppträda och man ställer inte in ett gig för en förkylning, det gör man bara inte. Det fantastiska är att man genom fokusering och adrenalin inte behöver det heller. Med hjälp av ett par halstabletter var halsen och kroppen i övrigt i bra form när jag väl skulle stå på scen. En kvart senare kom värken och febern tillbaka. Sedan har jag hostat i tre veckor och det är inte över än. Antingen är det influensa eller också har jag fått en släng av TBC. Första två veckorna snöt jag upp 7-8 toarullar och kan utan att överdriva säga att min näsa hade samma skick som Michael Jacksons. Inget stort problem, då var det betydligt värre att inte kunna jobba eller göra så mycket annat heller den första veckan. Dels för att jag trivs med att arbeta, men också för att hur låg säsongen än är har jag inte tid att vara sjuk i sju dagar. Nåväl, jag fick det mest akuta ur händerna.

Bl a Lika-som-bär-bilder till Skattebetalarnas Förenings tidning Sunt förnuft. Lite oväntat lyckades jag förhandla om kontraktet, så eventuella läsare av den tidningen kan glädja sig åt mina bilder även under 2009. Jag betvivlar alltså inte att den har läsare, men jag misstänker att ganska få av dessa läsare också läser min hemsida eftersom våra politiska agendor är en smula... olika.

Så var det ståuppkomiken då. Här skulle jag vilja slå ett slag för mina vänner Tomas och Laszlo som sedan ganska många år driver Big Ben Standup. Året runt, i ur och skur och med alldeles för lite beröm presenterar de ny fräsch ståuppkomik i källaren på Restaurang Big Ben på Folkungagatan 97 i Stockholm. Här har nya komiker som Björn Gustavsson och Soran Ismail tagit sina första staplande steg. Hela konceptet går ut på att nya artister blandas med gamla rävar som testar nytt material. Som ni förstått vid det här laget gillar jag klubben och brukar försöka boka in mig åtminstone en gång per säsong för att testa av lite nya grejer. Den här gången var det, som så ofta, högst blandad kvalitet på nykomlingarna (i denna superanglofierade bransch kallade "rookies"), en del riktigt roliga och en del på gränsen till pinsamma. Jag har absolut ingen aning om hur många läsare av den här sidan som tänkt tanken att prova lyckan som ståuppkomiker, men här kommer några tips i all välmening:

1. Ståuppkomik är ju en konstform (oj, vilket pretentiöst ord) som ska ge illusionen av total spontanitet. Allra bäst blir det om artisten går upp och börjar prata lite helt apropå ungefär som att han/hon stått i baren och snackat med sina kompisar och fortsätter sedan i en annan del av lokalen med en mikrofon i handen. Använd därför inte uttryck som "här kommer mitt sista skämt för i kväll". Det tar udden av illusionen och påminner publiken om att artisten suttit hemma på kammaren och skrivit ner vad han ska prata om, vilket rejält höjer kravet på humor. Använd av samma skäl aldrig fusklapp. Kommer du av dig, så babbla på och försök komma tillbaka på rätt ställe. Om detta inte lyckas, gå vidare. Publiken vet inte vart ditt resonemang är på väg, därför finns det ingen anledning att upplysa dem om att du tappat tråden. Nio gånger av tio är det inte en enda människa i publiken som uppfattar detta - problemet sitter bara i ditt huvud.

2. Ta plats och be aldrig om ursäkt för din existens. Detta kan låta stöddigt, men är faktiskt snarare tvärtom. Senast på Big Ben såg jag komiker be om ursäkt för att han/hon hade ytterligare några skämt kvar, men lovade att snart gå av scenen, samt skräckexemplet att avsluta med att beklaga sin dåliga insats. Om din attityd är att publiken egentligen inte har någon anledning att ta dig på allvar kommer de heller inte att göra det och i så fall stjäl du bara deras tid. Om en ny okänd komiker värmer upp publiken inför en stor etablerad komiker är det givetvis så att i den mån publiken kommit för att se någon speciell komiker är det inte dig, men när du går upp på scen är det du som står i strålkastarskenet och dig alla ska lyssna på - ta vara på den tiden och respektera publiken genom att ge den så bra underhållning du kan. En del kommer oavsett hur bra du är ändå bara att se dig som en meningslös pausfågel i väntan på "deras" artist. Det kan du inte göra något åt. Men när du går upp på scenen, berätta för publiken vem du är. Presentera dig, inte bara genom att tydligt berätta vad du heter, och ge dem en föreställning de sent ska glömma. Det är ditt jobb och din uppgift oavsett om artisten efter dig heter Adde Malmberg, Eddie Izzard eller Pelle Okänd.

3. Det leder oss fram till överlämnandet till nästa artist. När du är klar är det din uppgift (såvida det inte finns en konferencier som gör det jobbet) att ge nästa artist ett varmt välkomnande. Det minsta man kan kräva är att publiken tydligt får höra namnet och att han/hon får en applåd. Ändå ser man väldigt ofta komiker tacka för sig och presentera nästa komiker i samma andetag. Förutom att publiken riskerar att missa vem som ska komma när namnet måste överrösta applåden får nästa komiker på detta sätt bara en halv applåd eftersom den delas med dig. Alltså: Tacka publiken för deras uppmärksamhet och låt dem applådera. Därefter (när applåden klingat ut) ber du dem välkomna din efterträdare. Även här finns det en enkel grundregel. Oavsett presentationens längd (och krångla inte till den i onödan, låt nästa artist skämta om sig själv) - avsluta alltid och utan undantag presentationen med artistens namn. Låt säga att du ska presentera Nisse Hult, Rågsveds roligaste man och kvällens sista komiker (på gränsen till för långt, men vi leker med tanken att Nisse insisterat på att du ska säga allt det där). Vill du att Nisse ska få en koncis och stark applåd säger du då inte: "Här kommer Nisse Hult som är roligast i Rågsved och för övrigt också kvällens sista komiker!" För de som börjat applådera efter "Hult" har ledsnat på att göra det ungefär vid "Rågsved". Istället säger du, med kraftigt accentuerad röst på slutet: "Ge en varm applåd till kvällens sista komiker... Rågsveds roligaste man... NisSE HUULLLLLTTTT!" När det gäller presentationer är det förresten en bra idé att snacka med varandra innan föreställningen. Har du ett krångligt och svåruttalat namn, berätta uttalet för den som ska presentera dig. Heter komikern efter dig Fritzau von Schwierauszahlung, be honom uttala det för dig. Och kanske har Fritzau någon specifik idé om vad du ska säga i övrigt. Nio av tio etablerade komiker kommer att säga att det bästa är om du håller presentationen kort med för- och efternamn och inte så mycket mer, men det är aldrig fel att fråga. På företagsjobb kommer du att uppleva så dåliga presentationer att du blir förbannad eller full i skratt. Presentatörer kommer att glömma bort ditt namn, säga det fel eller inte alls och även i övrigt göra alla fel som går. Fundera då på vad du vill ska sägas och var beredd på att själv komplettera när du får mikrofonen. Jag vet åtminstone en kollega som regelmässigt ber att få slippa presentation och istället påar sig själv. Även om jag gjort en annan bedömning förstår jag tanken för ibland är presentationerna så dåliga att man hellre skulle gjort den själv. Min gräns går vid att jag slutat tvinga fram en presentatör. Jag har sett servitriser som varit mer nervösa för att säga "nu kommer det en ståuppkomiker och han heter Micke Larsson" än jag varit för att hålla låda i trekvart. Låt dem då slippa för sannolikheten att presentationen blir bra när presentatörens hjärta är på väg upp i halsen är minimal.

4. Ett sista tips i denna högst improviserade ståuppkurs: ha roligt! Det kan tyckas självklart eller ouppnåeligt, men är ändå viktigt. Jag kan helt ärligt säga att under mina första tio gig (eller kanske 25, jag minns inte) kände jag endast ångest under tiden jag stod på scen, efteråt var det ibland fantastiskt, men scentiden var plågsam. Om man, som jag, ofta har en smått ilsken attityd på scen är det ännu svårare att visa glädje. Och ibland är man sur på riktigt, man kanske har haft en helvetesdag, krockat med bilen eller brutit armen en halvtimme innan man ska upp på scen (bägge har hänt mig). Det spelar ingen roll! Publiken är där för att ha roligt, du är där för att publiken ska ha roligt. Det är naturligt att plågas över en nybruten arm, men ge publiken ett varmt leende för det är inte deras fel. Såvida det inte är publiken som brutit din arm, i så fall tycker jag att det är OK att ställa in - inte annars.

Nu tänkte jag göra en snygg övergång från arbete till nyhetsflödet genom länka till en notis om Poker Magazine, en av mina uppdragsgivare som jag skrivit några artiklar åt. Nu har de slagit vad om att chefen ska kunna sätta i sig 24 Big Mac på ett dygn. Det är tydligen andra gången han varit inblandad i en vadslagning just om mat. Jag har ju inte med det att göra, men den killen behöver inte 24 hamburgare (om nu någon gör det). Men vad gör man inte för att få tiden att gå på jobbet...

Som vanligt den här tiden på året domineras tidningarna av Melodifestivalen (som endast pressas bort av kronprinsessans bröllop som förväntas lösa världens alla krig och kriser samt svält och sjukdomar). Vi får veta allt om regler, artister och Christer Björkman även om vi är helt ointresserade. För ja, jag är helt ointresserad. Jag är jätteglad att min kollega Petra Mede fått chansen att leda tävlingen och önskar henne lycka till med detta, en trumspelande kompis kom sist i sin deltävling och ska hånas till döddagar för detta, men där slutar mitt engagemang. Glädjande nog känns det som att kvällstidningarna också börjar tröttna på detta spektakel. Vi får fortfarande veta fullständigt ointressanta anekdoter som att EMD varit sängvätare, men i år väljer de i alla fall att göra en större notis av att 4000 arbetare på Saab riskerar att bli av med jobbet. Kanske, kanske är denna tävling på väg ut. Vågar man hoppas att tävlingen inte kommer att dominera TV-utbudet åtta kvällar nästa år?

En gammal fin tradition är att någon reporter alltid lyckas få en eller flera av deltagarna att sjunga sina låtar innan finalen och därmed riskerar att bli diskade. Och de har aldrig en aaaaaaning om att man inte får det. Hur korkade är de egentligen? Den regeln känner ju till och med jag till som inte ens tittar på skiten.

Annars var det enda riktigt skojiga i årets upplaga all kritik mot det uppenbara fusket. Varje år skickas tiotusentals bidrag till Melodifestivalen och varje år väljer Christer Björkman och hans kompisar ut ett trettiotal bidrag (misstänkt många på Björkmans eget skivbolag) skrivna av en handfull schlagerrävar som inte gör annat än att pressa ur sig schlagers. Självklart är Thomas G:son och Ingela "Pling" Forsman bra på det (skam vore det väl annars), men nog är det underligt att inte en enda nykomling slinker igenom det "helt anonyma" nätet. Björkmans gäng svarar genom SVT:s kommunikationschef som vanligt att ingen i hans organisation har gjort något fel. Nej, vi vet. De har aldrig gjort något fel. Någonsin. Inte en enda gång.

Några andra som aldrig gör fel är ju polisen. Först var det en piketstyrka som satt och spydde ur sig rasistiska ramsor i bussen. Hur vet man det? Jo, för klantskallarna satt och filmade. Vart är polisen på väg, de har ju alltid tidigare varit mästerliga på att mixtra med filmbevis och redigera ljud, men inte det här gänget tydligen. Fast enklast hade ju varit att antingen låta bli att filma eller också hålla käft.

Så var det en poliskommissarie som blev filmad av en hastighetskamera. Men nej, han låter hälsa att det inte var han som körde och att han inte vill uppge vem som gjorde det. Och då kommer han undan trots att hans kollegor kunde identifiera honom på bilderna. Sven Wollters replik från Mannen på taket ekar i mitt huvud: "Alla vet ju hur omöjligt det är att få rätt mot en polis. Om man inte kan få rätt mot en polis, hur fan ska man då kunna få rätt mot en poliskommissarie?" Jag undrar vad som skulle hända om min bil hamnade i en övervakningskamera och jag svarade att det inte var jag som körde, men att polis och åklagare ska ta och skita i vem föraren var. Det är rätt löjeväckande när folk påstår att alla är lika inför lagen.

Politiker är en annan straffimmun grupp. Bruno Reinfeldt, Täbypolitiker med ett ganska välkänt efternamn, blev anmäld när han fyllstyrde. Men hans egen historia är att han först åkte och handlade, därefter gick hem och hinkade i sig sprit. Jag tvivlar, men jag tvivlar inte ett ögonblick på att han klarar sig utan straff.

Åker man själv dit för något brottsligt kan man alltid säga att man är konstnär och att det begångna brottet i själva verket är en konstinstallation. Återstår att se om man kommer undan med den förklaringen, men två elever på konstfack har i alla fall försökt. Den ena spelade psyksjuk och misshandlade vårdare för att bevisa att man kan bli satt i spännbälte utan att vara psyksjuk på riktigt. Ööh, jaha... Och detta upptåg skulle vara bevis för detta? Nästa konststudent klottrade sönder en tunnelbanevagn, filmade sabotaget och sålde filmen. Konstigt utan tvivel, men konst? Jag är en fredlig människa som aldrig skulle ställa mig med ett basebollträ utanför Konstfack, svinga loss och samtidigt berätta för de blodiga snorungarna att de är med i min konstinstallation, men om någon annan testar det skulle jag ha svårt att inte dra på munnen.

Så till en skojig artikel. Janne Josefsson har fått en del skit för sin programledarinsats i Debatt. Inte hälften så mycket skit som Stina Dabrowski fick, men det är redan bortglömt. Hur som helst har Siewert Öholm fått för sig att Josefsson hänger löst och kände sig därför manad att gå ut i pressen och berätta att han är beredd att ta över. Öh... jaha. Siewert må vara beredd för en comeback i rutan, men om SVT vill ha tittare lär de knappast nappa. Den enda debattledare som kan mäta sig med Siewerts totala inkompetens är ju Lennart Persson.

Och så är det finanskrisen då. Som inte längre jämförs med IT-kraschen utan avancerat till att vara "den värsta krisen sedan andra världskriget". Jag har fortfarande svårt att tro på det. Jag märker ingenting av krisen. Min ekonomi är stabilare än någonsin, och börsen är kanske lättare att tjäna pengar på än någon gång tidigare. En lågt värderad och mycket turbulent börs är betydligt mer lätthanterlig än en snabbt stigande. Är detta en finanskris får den fortsätta praktiskt taget hur länge som helst vad mig anbelangar. Släkten ska sälja min avlidna mormors lägenhet och därför vore det fint om bomarknaden så fort som möjligt blev lika sjukligt övervärderad som tidigare, men det får hända när det händer. Vi hyr ut i väntan på detta.

Fan, vad positiv jag börjar bli. Håller jag möjligen på att tappa stinget och bitterheten? Allting är relativt. Bitterhetens okrönta drottning Linda Skugge har tagit till orda igen. "Journalisten" Ebba von Sydow (inte heller raketforskare) skrev en text om att hon var stressad. Då brann det i huvudet på Linda Skugge för i lilla Lindas värld har ingen som inte har barn rätt att gnälla på någonting. Förresten räcker det nog inte med att ha barn, man måste vara mamma (eftersom majoriteten av världens män inte förstår hur smart och snygg Linda är ska vi enbart hålla käft). Fast egentligen tror jag att man måste vara Linda Skugge för att få uttala sig om någonting. Så fru Skugge skrev en blogg som i princip gick ut på att Ebba antingen skulle hålla klaffen eller också skaffa barn för "vi" (alltså Linda) är inte intresserade av vad en barnlös människa har att säga eftersom barnlösa "inte lever i verkligheten". Hur lyckas man bli så empatilös och enkelspårig som Linda Skugge? När jag var femton såg jag också världen i svartvitt och trodde mig ha svar på livets alla frågor. Sedan växer man upp och inser att världen har fler nyanser och allt är inte så himla enkelt. Hur har Skugge lyckats bibehålla sitt ungdomliga oförstånd så ograverat? Hon till och med pratar och skriver fortfarande som en fjortis. Och varför i jösse namn har hon skaffat barn? Om tio år, när hennes barn börjar bli vuxna, kanske detta samtal utspelar sig hemma hos familjen Skugge:

- Mamma, vad jobbade du med när vi var små?

- Samma sak som nu, min älskling. Jag skrev korkade och naiva krönikor.

- Vad skrev du om då?

- Jag skrev om vilket helvete det är att ha barn. Varenda text jag skrev genomsyrades av min bitterhet över moderskapet.

Ordningen återställd, ilskan är tillbaka. Nu piggar vi upp oss med månadens youtube-klipp. Ibland är en karaktär så rolig att han/hon skulle kunna läsa högt ur Svenska Dagbladets ledarsida och folk skulle skratta. För snart tio år sedan skapade Tova Magnusson-Norling figuren Tomathoran, och det var en sådan. Det blev kul varenda gång. Se och njut!

I mars händer det en himla massa roliga grejer, men det tar vi nästa månad. Syns på bloggen innan dess. Om ni vill.