Om du varit på den här hemsidan tidigare märker du förmodligen att den ändrat utseende ganska radikalt. Det var dags. Alla jag känner har retat mig för min fula hemsida ända sedan den kom till för snart nio år sedan. Jag har alltid prioriterat innehållet framför utseendet, men även jag har gränser. Fast den huvudsakliga anledningen till nyordningen är att jag bestämde mig för att flytta min blogg från MySpace till hemsidan, så nu ligger både bloggen och månadsbrevet här. Naturligtvis ska inte månadsbrevet vara en sammanfattning av månadens bloggar. Så har det inte varit hittills och så ska det inte bli nu heller. Istället används bloggen till dagsaktuella nyhetskommentarer medan månadsbrevet handlar om mitt liv och en och annan lite djupare reflektion på samhällsklimatet.

Tyvärr blev väl mitt liv, om möjligt, ännu mer enahanda än vanligt den här månaden tack vare att mars började som februari slutade - i influensa. Har aldrig varit med om ett segare sjukdomsförlopp. Efter knappt sex veckor av snor, slem, värk, hosta och orkeslöshet är jag dock kurerad. Måtte jag aldrig drabbas av något liknande igen.

Mitt sociala liv har alltså varit en katastrof. Hann med en lunch med ett par kompisar förra veckan. I övrigt har jag fått hålla mig till nätkontakter.

Jobb kommer man dock inte undan och så har jag haft ett par jobbmöten. Intressanta sådana, men inget jag kan säga något mer om. Så varför tog jag upp det överhuvudtaget? Ingen aning.

En annan händelse av ringa allmänintresse inträffade igår när jag tillbringade två timmar hos tandläkaren och drog ut en visdomstand. Jag känner mig ganska smart ändå, men fortfarande lite matt faktiskt.

Så till nyhetsflödet. Nya Robinson är "tuffare än någonsin" och Alexander Bard ska "aldrig mer" ställa upp i Melodifestivalen. Känns det bekant? Ibland får jag för mig att det är en nyhetsloop, att kvällstidningarna egentligen sa upp all personal för flera år sedan och att nyheterna därefter är satta på repeat.

Börsen fortsätter att åka berg-och-dalbana och jag har under månaden gjort några fina affärer på det. Dessutom har jag lagt om lite fonder och är förmodligen den ende svensk som tagit pappa statens uppmaning på allvar och gjort om mitt PPM-val. Det orangea kuvertet tycks annars vara det nya vädret, ett ämne man kan gnälla över och vara säker på att inte få några mothugg om. För nästan alla får ett plågat uttryck i ansiktet när pensionsvalet kommer på tal. De flesta verkar ha kastat kuvertet i pappersåtervinningen utan att ens öppna det, men plågade är de ändå. Var det så det var tänkt när man lät svenska folket ta makten över sin pension? Äh, förmodligen fanns det ingen tanke alls bakom, det brukar det ju inte göra.

Företagen går dåligt, varslen duggar tätt och den enda grupp människor som verkar gå helt skadefria är höga chefer. För hur dåligt ett företag än går tycks chefernas bonusar vara självskrivna. Till och med Volvo, som bett om statliga pengar för att ta sig ur krisen, hade inga som helst problem att dela ut delar av dessa pengar som vd-bonus. Fast där fick de glädjande nog backa. Och SEB kör också på i gammal fin stil. Först ska vi kunder, i SEB som i andra storbanker, betala avgifter för alla tjänster vi nyttjar samtidigt som vi får usel avkastning på våra sparkonton. Sedan ska vi som skattebetalare stå för notan av deras galna affärer i Baltikum. Och sist men inte minst ska vi hjälpa till att betala Annika Falkengrens miljonbonus. Härliga tider!

Den som trodde att de statliga bolagen skulle ha mer skam i kroppen kan sluta drömma. Visserligen har politikerna bestämt att statliga chefer inte får ta emot bonus när företaget går med förlust, men i Tredje AP-fonden löste man detta genom att ge vd Kerstin Hessius en "gratifikation" på en halv miljon. Och förlåt en korkad gymnasieekonom, men ska man ens behöva stifta lagar mot att dela ut bonusar vid förlust? Ordet bonus kommer från latin och betyder ungefär "bra". Vad är bra med förlust? Hur kan man ens fundera över att utforma ett bonussystem så att pengar betalas ut när företaget visar minussiffror? Ja, det tycks man kunna fråga styrelsen i varenda börsnoterat företag. De borde ha svar på frågan eftersom de gjort just detta. Hessius fick visserligen betala tillbaka sin "gratifikation", men hon klarar sig nog ändå.

Jag får förresten ta tillbaka det där med att chefer är den enda skadefria gruppen. Politiker ska naturligtvis också premieras för dåliga siffror. Vad fick du själv för lönepåslag i år? Eller, om du är metallare, hur stor sänkning? EU-parlamentarikernas löner höjs med 58 % till åttiosextusen kronor i månaden. De svenska parlamentarikerna beklagar, men konstaterar att de kan självklart inte påverka beslutet. Nej, det är ju just den kritik vi nejsägare har framfört ända sedan vi gick med i unionen, att det är en stor koloss som inte går att påverka. Men från svenska politiker har vi ständigt fått höra att visst sjutton kan svenskarna påverka EU. Det verkar inte så. Nu får vi snart rösta om vilka representanter Sverige ska ha i detta parlament. Vill du ha en blå egoist som skor sig själv, en röd egoist som skor sig själv eller en grön egoist som skor sig själv? Jag är färgblind, jag skiter i vilket.

Så var det på vippen att riksdagsmännen fick ett dunderpåslag. Varför? Jo, för att de släpar efter EU-parlamentarikerna.

Månadens vanligaste fras måste vara: "Jag visste inget." Det gäller samtliga ovannämnda styrelser och senast i raden att nyttja frasen är LO-basen Vanja Lundby-Wedin (bestäm dig för ETT efternamn, människa!) som har suttit i styrelser som godkänt fantasipensioner, men nej... hon hade inte en aaaaaaning. Är hon korkad eller inkompetent? Kanske en kombination. Men hon är i gott sällskap. Bonusar och pensioner delas ut lika frikostigt som reklamblad för ComHem och ingen inblandad förstår eller vet någonting, oavsett om de delat ut eller tagit emot pengarna. Men det är klart att inte Vanja märker något. Hon sitter ju själv i det korrupta systemet. Så säger människan att hon inte tänker avgå så länge hon har medlemmarnas förtroende. Förstår hon inte att detta förtroende förbrukats flera gånger om? Mitt tips är att hon får ta en time-out som rektor på Bommersvik eller något annat spännande. Sossarna har helt enkelt inte råd att ha henne som LO-bas i nästa års valrörelse. Men Vanja klarar sig nog också. Ska vi gissa på att hon själv har ett lika skapligt pensionsavtal som hon just fördömt?

En annan som inte gnäller över privatekonomin i mars är ju Mikael Wiehe. Jag tror mig ha hört Hoola Bandoolas Stoppa matchen fler gånger nu än under de senaste tio åren. För återigen höjdes röster för bojkott av en Davis Cup-match, denna gång mot Israel. Ja, ska Sverige bjuda hit några israeliska tennisspelare samtidigt som palestinier slaktas i parti och minut? Det är en knepig fråga, men så länge Carl Bildt sitter i regeringen trodde väl ingen på allvar att matchen skulle stoppas? Det finns argument både för och emot, men ett argument jag är allergisk emot är att sport inte ska blandas ihop med politik. Sport har alltid använts som propaganda för att legitimera politiska regimer. Och symbiosen går åt bägge håll. Samhället får betala så gott som alla utgifter för idrotten. Idrottsanläggningar och ungdomsverksamhet betalas av skattebetalarna och när ishockey- och fotbollslag möts får polisen stå för säkerheten och hålla ordning på huliganerna. Intäkterna däremot, de ska klubbarna ha. Sedan pytsas pengarna ut i miljonlöner till spelarna så att klubbarna ändå inte går runt. Och då ropar man på statens hjälp igen. Jag säger inte att alla de där skattepengarna är felinvesterade, men kom inte dragandes med att sport och politik ska hållas isär.

Marit Paulsen har bitit ifrån (igen) med boken Lurad av laxen där hon hävdar att Krav och ekologisk mat är en myt skapad för att döva vårt dåliga samvete. Jag vet inte vad jag ska tro. Å ena sidan borde hon ha ganska bra koll på just detta, å andra sidan är hon folkpartist. På en punkt håller jag med henne odelat. På frågan om mat är en klassfråga svarar hon att så är fallet och alla svenskar tillhör överklassen. För så är det ju. Vi sitter med tak över huvudet och mat på bordet och har ändå mage att gnälla över svåra tider. Ja, det är ju det jag själv just gjort. Sanningen är att nästan hela världens befolkning inte ens kan drömma om den ekonomiska trygghet vi ser som självklar till och med i kristider. Väl värt att tänka på.

Månadens youtube-klipp handlar om militärer, kultur och en unge som får vad han förtjänar:

Dags att göra nytta. Hörs & syns!