Ny månad - nya piller...

I januari har mitt jobb gått ut på att bygga pussel. Som komiker samlar jag humor. Jag är ledsen om jag sabbar någons illusion om att ståuppkomiker går upp på scen och babblar på och är roliga helt oförberett. Det är möjligt att det finns komiker som jobbar så... Nej, det är det inte. Jag gör det definitivt inte. Det ingår ett visst mått av improvisation, men innan jag kommit så långt iakttar jag, samlar och skriver. I min dator har jag ständigt uppemot hundra sidor lösryckta idéer. Det finns komiker vars "akt" består av hundratals små korta grejer som inte hör ihop ett enda dugg. Steven Wright är en sådan. Det är inte jag. Mina rutiner (samling av skämt på ett och samma tema, pissigt översatt från engelskans "routine") är för det mesta runt två minuter eller mer. Från början var de ännu längre, upp till sju minuter. Men humor skapas inte i flerminuterssjok. Man gör en rolig iakttagelse, kommer att tänka på något kul, och så har man tio sekunders material. Dessa fraser samlar jag. Läser man dem upprepade gånger kan man komma på tio sekunder till. Och med hundra sidor idéer faller det sig ganska naturligt att en del av dem går att sätta samman.

Det är här pusslandet kommer in. Förutom att jag då och då sätter ihop en rutin eller två av bara farten (det kan t ex vara specialskrivning inför ett företagsgig där jag sedan upptäcker att det här går att göra om för att passa även för publik som inte till hundra procent består av chiropraktorer eller ekonomer) sätter jag mig 1-2 gånger om året och går igenom gamla idéer. Tre år efter att jag skrev ner dem kanske jag gjort andra erfarenheter i livet som gör att en rutin på flera minuter skriver sig praktiskt taget själv. Eller också upptäcker jag att den här halvminuten på sidan 67 går att sammanfoga med skämten på sidan 93 och ihop men en rolig transport (själva sammanfogandet alltså) så har jag vips fått ihop en färdig rutin. Den rutinen blir för övrigt en perfekt övergång mellan två rutiner jag skapade förra året, och så håller det på.

Är det någon som inte själv försökt sig på ståuppkomik som fattar ett smack av det här? Ingen aning, men det är i alla fall det jag har hållit på med de senaste veckorna. Allt för att få ihop en ny 45 minuter lång "full-akt" (om inte annat märker ni att svenskt ståuppkomikshantverk är influerat, och mer eller mindre framgångsrikt översatt, från engelskan), en som inte "dammar". Men det finns de som kör den varianten också. Hör ni en komiker 2010 som pratar om Göran Persson, Rubiks kub, grungemusik och skillnaden mellan VHS och Betamax kan ni dra slutsatsen att han/hon förmodligen körde ungefär samma grejer för ett år sedan, för fem år sedan, för tio år sedan...

Komiker har generellt ett ständigt dåligt samvete för att alldeles för lite byts ut. Gamla rutiner blir som gamla stabila vänner man inte vill vara utan, åren går och då och då slås man av tanken att herregud, det här skrev jag när Kvirinius var kejsare i Syrien. Nåja, men ni fattar vad jag menar.

I världen utanför min lilla bubbla är kylan det jag minns bäst av januari. Inte den kallaste vintern i mannaminne, men eländigt kallt. Skägg ihop med arktisk kyla är ingen bra kombination. Jag ska inte gå närmare in på det, men tänk Wassberg på femmilen.

Apropå mannaminne irriteras jag varje gång politiker går ut och kräver att eurofrågan ska tas upp igen (och helst ändras). När det var folkomröstning lovade de dyrt och heligt att oavsett resultat ska det respekteras "under överskådlig tid". Men så blev det "fel" svar och då visade det sig att våra folkvalda inte kan överskåda mer än några år. Nu har företrädare för samtliga fyra partier i högeralliansen krävt att frågan ska tas upp på nytt. Det är knepigt med folkstyre.

I min hemkommun Sollentuna inför man euro som en parallell valuta. Riktigt hur det ska gå till är det ingen som vet, men man ska kunna handla med euro i affärerna. Först var det tänkt att kommunanställda skulle kunna få ut sin lön i euro, men datasystemet hoppade tydligen inte jämfota av glädje över den tanken, så det blev för dyrt. Häromdagen förklarade en ledande folkpartist att denna lokala smygövergång till euron inte alls är att pissa på folkviljan för i vår kommun röstade majoriteten ja. Jag vet inte om han är så in i bängen korkad på riktigt, men jag är rädd för det. Själv röstade jag inte på folkpartiet, kan jag då kräva att slippa drabbas av något av deras beslut? Eller är det bara folkpartister som i efterhand kan bestämma valets regionella utformning?

Och så har det diskuterats sjukförsäkringsnivåer och -regler. De här frågorna skrämmer mig. Av flera skäl. Dels för att jag i stort delar moderaternas uppfattning och dels för att Sverige kan gå åt helvete om inte attityderna förändras. Sverige har god sjukvård och levnadsstandard jämfört med övriga världen. Vår välfärd är kanske inte i topp längre, men vi ligger bra till. Samtidigt är vi betydligt mer sjukskrivna än andra och det här går inte ihop, varken logiskt eller ekonomiskt.

Genomsnittssvensken kan inte vara hemma från jobbet två månader om året och få snudd på full lön. Klart folk ska få vara sjuka, men att vi spöar hela EU på det här området tror jag inte handlar om sjukdom, det handlar om attityder. Och det värsta är att jag tror att attityderna blir värre med de yngre generationerna och således är ett växande problem. Jag tillhör förmodligen den sista generationen som släpat mig till jobbet med halsont och huvudvärk av moraliska skäl. Nu som företagare och artist kan jag i princip inte vara sjuk. En sjukdag resulterar i minskad fritid och ett scenframträdande ställs inte in. Punkt. Jag har stått på scen med 39 graders feber - the show must go on. Men jag hade ju "riktiga" jobb tidigare, i tio år. Under dessa tio år hade jag fyra sjukdagar, en maginfluensa och en kraftig förkylning/influensa. Det finns givetvis undantag, men generellt funkar inte svenska 25-åringar så. Jag har kompisar i näringslivet som i möjligaste mån undviker att anställa åttiotalister av den anledningen. Minsta motståndets lag råder och detta måste förändras om vi ska ha en välfärd värd namnet även i framtiden. Men självklart ska inte dödssjuka cancerpatienter tvingas till arbetsförmedlingen. Det kunde Reinfeldt och Husmark Pehrsson tänkt på innan, det har de betalt för.

Annars har politiken i vanlig svensk anda mest handlat om en märkesväska som Mona Sahlin burit runt på. Det är ju verkligen en ickefråga. Kritikerna menar ändå att det var korkat tänkt av Sahlin. Ja, vad hade de väntat sig? Hon är ju korkad. Extremt korkad.

Väldigt otippat fick Saab en ny ägare, Spyker. Ska bli intressant att se om de ska kunna vända den sjuttioåriga förlusttrenden. Hur som helst tror jag inte att det kommer att ske i Sverige under någon längre tid. Men ingen annan tycks se några som helst moln på himlen, nu ska allt få fortsätta precis som tidigare. Jo, hej... Jag ser inte heller det som ett absolut måste. Om Maud Olofsson och hennes efterträdare på näringslivsministerposten efter valet slutar att jävlas med företagare kanske nya (och till skillnad från Saab) livskraftiga företag kan bildas, växa och frodas. Dessutom är det inte friskt att ha samma jobb hela livet. I media har vi kunnat läsa om Saabmontörer som varit på företaget i 25 år och som nu hoppas på 15-20 år till. Jag tycker att det är lite tragiskt.

En som byter jobb ofta är Ebba Lindsö. För några år sedan var hon vd för Svenskt Näringsliv. Det var hon inget bra på, det tror jag inte ens att hon själv anser, och efter mindre än två år fick hon sparken. Men nu har hon skrivit en bok där hon gråter ut om hur svårt det är att vara kvinna i näringslivet. Hon är ju politiker också, gubevars, och självkritik kommer sällan naturligt för dem. Sanningen är att om hon inte varit kvinna hade hon inte fått jobbet från början och/eller fått sparken ännu tidigare. För precis som när Mona Sahlin skulle bli s-ledare var grundkriteriet att det måste bli just en kvinna, oavsett meriter och förutsättningar. När ska vi se människan och inte könet i första hand? Kvotering är sällan eller aldrig av godo.

Efter den sanningen byter vi ämne igen. Ingvar Oldsberg var för full för att flyga till Österrike häromdagen. Men han berättar att han absoluuuuut inte har alkoholproblem. Anledningen att han fyllnat till så pass att han skulle bli ett störningsmoment eller säkerhetsrisk på planet var att han druckit på kvällen, men innan dess "inte druckit sedan nyår". Ser man tre veckor som ett anmärkningsvärt långt sprituppehåll så har man alkoholproblem. Varför inte stå för det? Men han ska ändå ha cred för att han stod för att han supit nu. Annars hade han kunna "gjort en Gahrton" och skyllt på hostmedicin, värk i knäna eller vad som helst.

Dags för månadens Youtube-klipp. Fylla och flyg får mig osökt att tänka på två andra "karaktärer", Robban och Berra:

Det där klimatet vill jag ha. Kan man få beställa lite varmare väder i februari kanske? Min termometer skulle trivas på plussidan ett tag och det skulle jag också. I övrigt blir det jobb, jobb och ännu mer jobb. Någon måste ju slita för att finansiera Sveriges inbillningssjuka fibromyalgipatienter, elallergiker och slashasar. Vi ses!