Tokkylan kom tillbaka. SJ tyckte att det blivit så marigt att få tågen att rulla att de helt sonika drog in resegarantin. Så inte nog med att man riskerar att missa sina åtaganden om man åker med SJ, man ska dessutom inte kompenseras för det. Samtidigt går SJ, vårt statliga, allmänägda företag, med stora vinster varje år. Jag får inte ihop det.

Och jag får inte ihop mitt liv om jag åker med dem. Synd, för jag gillar tåg. Inte själva resorna egentligen, men själva tanken med miljövänlig kollektivtrafik. Fast då måste man ju komma fram och helst ska det vara ett ekonomiskt gångbart alternativ i jämförelse med flyg och bil. Tyvärr är det alltmer sällan det är det.

I februari har jag förutom att svära över SJ svurit över bokföring och deklaration. När jag tänker på hur mycket krångligare detta blivit under "småföretagarnas bästa vän" Maud Olofssons styre räcker svordomarna nästan inte till.

Och så har jag börjat skriva krönikor för byggbranschtidningen Byggaren. Det bästa med att vara egenföretagare, det som gör att det trots allt är värt det, även när man tvingas ducka för Mauds idiotier, är just detta, att jag kan utforma mitt jobb som det passar mig. Jag kan inte välja kunder, men jag kan åtminstone sträva åt ett håll utan att först dra det med en chef eller ledningsgrupp.

När OS och Melodifestivalen drog igång frågade jag mina vänner på Facebook om ingen ville köpa min TV-apparat eftersom jag bedömde att jag inte skulle ha någon större användning av den. Konstigt nog var det ingen som nappade. Visserligen har jag slarvat bort fjärrkontrollen, men i övrigt är den gamla 20-tummaren i samma skick som när den var ny för femton år sedan. Tror jag i alla fall, det var ett tag sedan jag slog på den.

Nu kan man ju inte komma undan dessa TV-händelser även om man vill. I så fall får man undvika även internet, tidningar och människor. Melodifestivalen har jag inte sett en minut av, men löpsedlar och rubriker har anfallit mig ändå, och min känsla är att det är precis som alla andra år. Första deltävlingen hade faktiskt inte hunnits sändas innan vi kunde läsa den här gamla klassikern: "Det här är sista gången jag ställer upp!" Det var Andreas Johnson som ville förvissa sig om att vara först ut. Vi som är utrustade med minne vet att varje år säger ungefär halva startfältet att de aldrig mer ska ställa upp. Nästa år står de där på startlinjen igen och säger att "jag hade inte tänkt vara med igen, men så fick jag en så fantastisk låt att jag bara inte kunde tacka nej". Nej, vi vet. Vi visste. Varför visste inte du?

Ett annat återkommande inslag är regelskandalerna. Varje år är det ett par låtar som läcker ut på nätet och ett par av artisterna som inför kamera trallar en snutt på sin egen låt. Detta trots att de inte får framföras offentligt mellan deltävlingarna (och hur många deltävlingar det är orkar ingen längre hålla räkningen på). Så då samlas festivalledningen till krismöte och efter klädsamt lång tid kommer de fram till att "i just det här speciella fallet" bedöms regelbrottet vara så pass ringa att det inte ska leda till diskning. Nej, vi vet. Vi visste. Varför visste inte ni?

Då tycker jag att OS varit intressantare. Framförallt tre fenomen:

1: Organisationen. Man skulle kunna tro att tävlingarna arrangeras i någon bananrepublik som aldrig tidigare gjort något liknande. Riktigt klantiga säkerhetsmissar har lett till allvarliga skador och till och med ett dödsfall. Regler har tillämpats ytterst godtyckligt och när de tävlande i jaktstarterna i skidskytte skulle släppas iväg blev det ren humor. En del släpptes iväg 20 sekunder för tidigt, andra en halvminut för sent. Först i damloppet, sedan görs precis samma misstag i herrtävlingen två timmar senare. Det anmärkningsvärda är att OS går av stapeln i Kanada och inte i någon underutvecklad afrikansk ökendiktatur. Det är Kanadas tredje OS, de lever ju för den där skiten. Varför får de då inte till det?

2. Norge. Vårt västra grannland tycks ha missuppfattat tävlingsidén. Det gällde att slå alla andra motståndare. Normännen tycks tro att det gick ut på att vinna över Sverige. Varenda brons jublades över så länge Sverige var längre ner i prislistan. Och varje svensk deltagare hånades av norska konkurrenter, ledare och tidningar såväl före som efter loppet/matchen/turneringen. Som sprintern Emil Jönsson, guldfavorit som otippat åkte ut redan i semifinal. Innan dess hade norska laget förutspått att han inte skulle palla trycket och de verkade få rätt. Undrar vilken PR-konsult som sa till norrmännen att dagen därpå förklara att Jönsson "är slut och lika gärna kan lägga av". Lillebrorskomplexet riktigt lyser genom varje norsk mediakontakt.

3. Svensk förnöjsamhet. Skidskytten Helena Jonsson vann det mesta innan OS. Korta distanser, långa distanser, svåra banor, snabba banor... Hon slog de flesta för det mesta. Väl på plats i OS-byn säger hon att hennes målsättning är en (1!) medalj. Tänk om hon varit amerikan. Som om simmaren Michael Phelps skulle ha kommit till sommar-OS 2008 med målet att ta en medalj istället för guld på alla distanser. Nu blev det åtta guld för honom. Jag säger inte att Phelps inställning är mer rätt för honom än Jonssons för henne, men det är intressant. Charlotte Kalla och Anna Haag var extremt guldtippade i sprintstafetten. Nu kom de tvåa. Nästbäst i världen är inte dåligt och jag tänker inte sura över resultatet, men jag var inte jätteimpad över att Haag sträckte armarna i vädret när hon gick över mållinjen och möttes av en lika överlycklig medtävlare. Ödmjukhet i all ära, men är man överlägset bäst på pappret är andraplatsen inget att jubla över.

När i stort sett alla journalister har bevakat OS och Melodifestivalen uppstår fantastiska små guldkorn däremellan. Som att mördaren Toni Alldéns bil som sålts på exekutiv auktion sedan kvaddades med den nye ägaren bakom ratten och reportrarna helt seriöst spekulerar i om bilen är utsatt för en förbannelse. Men så lämna över hela Nyhetssverige till Kanal5 så kan de göra en ockult dokusåpa av det.

Till och med Anna Anka har svårt att tränga igenom mediebruset. Hon berättade i alla fall att hon nu ska visa upp en mer seriös sida av sig själv. Tror du att Kalle Anka-kanalerna (Anna Anka-kanalerna...) är intresserade av den sidan? Kanske dags att acceptera att dina femton minuter i rampljuset nu är över.

Månadens Youtube-klipp blir ändå med OS-tema, men inte från årets sorgliga tävlingar utan från vinter-OS 2002. I shorttrack, tempolopp med skridsko på hockeyrink, hade australiensaren Steve Bradbury en något annorlunda taktik. Eftersom han inte trodde sig ha en chans efter kvartsfinalen bestämde han sig för att lägga sig på betryggande avstånd bakom de andra och hoppas på att de skulle klanta bort sig. Det gick rätt bra.

Återigen är min förhoppning ett varmare klimat nästkommande månad. Ja, det brukar ju gå åt det hållet den här tiden på året, men säker kan man inte vara. Kan vi slippa snön också vore ingen gladare än jag. Alldeles oavsett temperatur syns, vi här om en månad, och möjligen på krogen eller bloggen innan dess. Morsning!