Och där försvann maj. Som du kanske ser har jag försökt göra lite av en ansiktslyftning på hemsidan. Fast jag är fortfarande inte nöjd, så det blir nog mer förändringar längre fram. Att jag började nu beror delvis på att min datorskärm brann upp. Snudd på bokstavligt faktiskt. Det sa *poff* i en adapter och sedan slocknade den. Jag tyckte att den var hyfsat ny, men när jag började räkna efter insåg jag att den åtminstone var sex år gammal. I datorsammanhang är det en evighet. Tillverkaren fanns inte ens kvar. Så det blev till att åka iväg och köpa en ny och sånt är ju snudd på gratis. Jag gav 1400 spänn plus moms för en 24-tummare, inte mycket att bråka om.

Men i övrigt har månaden flutit på utan explosioner. Bl a har jag stretat vidare med pokerkrönikor hos Svenska Spel, närmare bestämt här. Det egna spelet har också gått bättre än på länge.

Men Pokersverige har fått vara med om något tråkigt. Spelklubben Krukan i Stockholm utsattes för en polisrazzia. Eftersom jag, om än indirekt, för tillfället representerar spelmonopolet tänker jag inte hålla någon längre utläggning om min ståndpunkt just nu. Den som läst vad jag skrivit om poker tidigare vet på ett ungefär var jag står. Det är i alla fall lätt att konstatera att poker blivit lite för populärt i Sverige för att inskränka antalet spelplatser till fyra stycken i hela landet. Och eftersom man just nu inväntar en dom i Högsta Domstolen efter ett tidigare tillslag kan man tycka att ett tjugotal poliser borde kunna hitta en viktigare uppgift en fredagskväll i Stockholm än att störa ett hundratal fredliga vuxna människor som valt att satsa några hundralappar på sin hobby genom att umgås med sina vänner.

Fast självklart känns det lite futtigt att ta upp detta en dag som denna, när israelisk militär utsatt en internationell hjälpsändning för ett helt onödigt blodbad. Inte blir det bättre av att det skedde på internationellt vatten. Inte ens Israelvännen Carl Bildt kunde dölja sin vrede över det inträffade i en intervju tidigare idag, allt medan Israels ambassadör i Sverige hävdade att Israel inte gjort några fel alls. Jag håller med Ship to Gazas informationschef som ifrågasatte hur det kan komma sig att det var de obeväpnade aktivisternas fel att de "stackars fredstörstande soldaterna" sköt på allt som rörde sig. Fortsätter Israel på den inslagna vägen har de snart bara en enda vän i Sverige - MUF:s ordförande Niklas Wykman. Jag är inte psykiatriker, men den mannen verkar inte ha alla paddlar i vattnet. Antagligen inte ens en majoritet.

När jag och Mackan Andersson åkte runt och uppträdde med Korsord, vår standupföreställning på religionstema, var det många som tog illa upp. De flesta av de som tog illa upp såg i och för sig aldrig showen, men illa upp tog de i alla fall. Kritikerna gick att dela in främst i tre grupper, de som i största allmänhet tyckte att man inte ska skämta om Gud, de som tyckte att Mackan, i egenskap av kristen, borde förstå bättre och de som upprördes över att jag som ickereligiös fick stå i deras kyrka och göra mig lustig över deras religion. Många tillhörde så klart två eller tre av de här kritikergrupperna parallellt, men det var framförallt den första gruppen som argumenterade. Kritiken gick vanligtvis ut på att religion är ett känsligt ämne som inte lämpar sig för humor, att det är respektlöst. Som komiker menar jag självklart att det går alldeles utmärkt att skämta och ha respekt samtidigt. Och att de kristna faktiskt får ta det.

Varför tar jag upp det här ämnet nu? Jo, för att Lars Vilks, "rondellhundskonstnären", för ett par veckor sedan blev fysiskt attackerad av militanta islamister under en föreläsning. Dessutom blev hans hus attackerat. Nu vet vi ju inte exakt grunden för attackerna, men man kan anta att personerna bakom tyckte att Vilks ska ge fullständigt fan i att driva med Mohammed och ville demonstrera denna ovilja, precis som den äldre herre som demonstrativt kastade iväg sin psalmbok och stegade ut ur lokalen under en Korsordsföreställning jag och Mackan gjorde i Skåne. Just den gubben kunde jag inte diskutera med eftersom jag var mitt i en mening och efter den var han väck, men andra kritiker har varit mer verbala. Jag minns en debatt i en kristen dagstidning där man på sedvanligt manér menade att Gud inte lämpar sig för andras åsikter än deras egna. Mitt motargument var att om Gud nu finns, med allsmäktighet och allt det där, ska han då inte klara lite åsikter från en otrogen hund som mig? Klart att han gör! Och om inte, hur kan man då tro på honom?

Religionsfrihet löper åt två håll. Den som vill tro på Gud har rätt att göra det, men den som inte tror på Gud har lika stor rätt att slippa. Muslimer tycker att det är en hädelse att avbilda Mohammed, alltså gör de inte det. Det är deras val och det måste vi respektera. Lars Vilks däremot, är inte muslim och har rätt att avbilda vilken profet han vill, det är hans rätt. Det handlar om yttrandefrihet. Ni vet, den där rätten vars avsaknad gör att människor flyr till andra sidan jorden för att återfå den. Om militanta islamister i Sverige lyckas ta kål på yttrandefriheten och religionsfriheten här, vilket land ska de då fly till nästa gång? Vilket land ska vi fly till, för Lars Vilks kamp är allas vår kamp. Därför är det beklämmande att i princip inte en enda politiker försvarat Lars Vilks yttrande- och religionsfrihet. Göran Hägglund gjorde ett försök när Lars Ohly tycktes mena att Vilks får skylla sig själv. Men som vanligt blir det bara pajkastning och partipolitik av alltihop. Denna fråga är för viktig för det.

Och för tydlighets skull, självklart finns det gott om resonabla muslimer som förstår att ickemuslimer måste få avbilda vem de vill. Förhoppningsvis och troligtvis betydligt fler muslimer än svenska politiker.

Prinsessan Grävskopas bröllop med gyminstruktören med det fetdrypande håret drar allt närmare. Nu har de fått tusen kristallglas från "svenska folket". Jaha, grattis då... Glädjande nog tycker jag mig märka en svängning i monarkifrågan. Jag trodde inte att jag skulle hinna uppleva ett demokratiskt system i Sverige, men jag känner mig frisk och det händer saker, så kanske kanske...

Melodifestivalen fick ett snabbt slut när Sverige inte ens gick till final. Det har tydligen inte hänt tidigare och min första tanke när jag läste det (för jag skulle inte se programmet om jag så bands fast framför tv:n) var att nu får stackars Anna Bergendahl gå i landsflykt. Men glädjande nog verkar de flesta ha tagit det med en axelryckning. Kan det vara så att fler än jag tröttnat på detta spektakel? Jag tror inte att Sverige kommer att hoppa av tävlingen i protest, men förhoppningsvis kan det leda till att vi skär ner på antalet delfinaler och släpper fram någon annan underhållning under det halvår tävlingen håller på. Jag såg ett avsnitt av utmärkta Mauro och Pluras kök på TV8 när schlagerartisten Sarah Dawn Finer var gäst. Till och med hon lät trött. Den där tävlingen har ju växt till en jättekoloss (I Sverige - i övriga Europa tror jag inte att någon bryr sig) och som musikartist i Sverige går det nästan inte längre att gå runt den.

Apropå eländig musik. Snart börjar återigen den farsot som kallas Allsång på Skansen. Månadens Youtube-klipp hoppas jag ska göra det lite mer uthärdligt, för visst är det en tröst i bedrövelsen att veta att Anders Lundin en gång i veckan går till en psykopat:

Jaha, dags för en ny slitsam månad. När det känns som allra tyngt kan man alltid tänka på att en kula för pannan skingrar tankarna. Hejhej!