Äntligen lite sommarvärme! Då kom min mamma på att hon ville ha trägolv på sin balkong. Så unge (nåja...) herr Larsson gick ut på byggmarknaderna och kollade på alternativen. Det finns jättefina byggsatser av legomodell som man skulle kunna sätta upp på en pisskvart, men snåljåpen i mig insåg att det skulle bli bra mycket billigare att utgå ifrån tryckimpregnerat lösvirke. Sagt och gjort. Jag gjorde en ritning, inhandlade virke, kånkade, sågade, skruvade och svor i två dagar. Resultatet blev om jag får säga det själv (och vem skulle kunna hindra mig, det här är ju min hemsida) bra mycket rejälare än byggsatsvarianten.

Jag föredrar trots allt att jobba på scen och framför datorn. Det kan vara nog så slitigt, men jag slipper träningsvärk. Efter att ha stått på huk på morsans balkong i två dagar rör jag mig nu som en åttioåring.

Dator ja... Min kroknade, så i förra veckan köpte jag en ny. Jag tycker inte att jag har så mycket grejer i datorn, men förutom att få hårdvaran att fungera med nätverket har jag installerat inte mindre än 27 olika program som jag behöver för att mitt liv ska funka. En del gick smidigt och smärtfritt, men datorer gör alldeles för sällan det användaren säger åt dem att göra, så mycket återstår ännu. Windows Vista måste vara Djävulens påfund. Någon kanske invänder att det är Bill Gates påfund, men som vi alla Windows-användare vet är det i princip sak samma.

Ipredlagen började verka förra månadsskiftet. Jag tillhör den tillsynes utrotade minoritet som anser att den illegala nedladdningen är ett problem. Jag förstår heller inte resonemanget att kultur ska vara allmän egendom och helst gratis. En kompis sammanfattade det här bättre än jag själv skulle kunna: "Om ingen betalar kan man inte göra de långfilmer ni har vant er vid och vad ska ni ladda hem då? Mormors födelsedagsfilm? För ungefär där kommer nivån att ligga om ingen vill betala!" Jag vet inte om Ipred är lösningen, men något var tvunget att göras. Så här i inledningsskedet verkar det i alla fall som att stölderna har minskat.

Denna kulturella utarmning har jag ondgjort mig över på bloggen här bredvid, där jag också lyckats reta upp en jägare under månaden som gått. Jag är vegetarian sedan snart tjugo år tillbaka och trivs med det. Den som vill äta djur får självfallet fortsätta med det. Jag förespråkar inte förbud i frågan. Däremot tycker jag att det är tramsigt när jägare hävdar att de jagar mest för att ta ansvar för viltstammarnas storlek, inte för att de får en kick av att döda. För om så vore fallet skulle ju jägare vara de första att applådera när populationen av varg och lo växer sig starkare, men så är det inte. Tvärtom verkar de flesta jägare förespråka skyddsjakt på dessa djur. Varför det? De hjälper ju er med jobbet.

Någon gång kanske antalet vargar och lodjur blir ett problem för människan, men att så skulle vara fallet i dagens Sverige är trams och inget annat. För övrigt har jag sett tre lodjur samtidigt på min tomt. En mycket vacker och ovanlig syn som är få förunnad.

Ett annat stort ämne inte bara på min blogg utan på de allra flesta bloggar och nyhetssidor i Sverige är ju LO-basen Wanja Lundby-Wedins dubbelmoral och inkompetens. Jag har aldrig röstat på sossarna och hade inte tänkt göra det nu heller, så jag har inte med det att göra, men jag fattar inte varför man inte gör sig av med detta sänke nu. Hon får säga hur många gånger hon vill att hon har medlemmarnas förtroende, men faktum är att partiet förlorat en kvarts miljon väljare utan andra märkbara orsaker än att hon agerat som hon gjort och vägrar ta konsekvenserna för sitt handlande och avgå. Vore jag moderat skulle jag jubla, men jag tycker tyvärr lika illa om bägge sidor. I morgon tänker jag i alla fall för mitt höga nöjes skull bevittna 1:a maj-firandet för allra första gången genom att åka och titta på Lundby-Wedins allra sista 1:a maj-tal.

Expressen kunde i april berätta om ett högst fascinerande levnadsöde, "Burk-Curt" i Skellefteå. Han livnärde sig i trettio år på att samla tomburkar och investera överskottet på börsen och vid sin död hade han dragit ihop åtta miljoner i utländska fonder samt 12,4 kilo guld. Det är måhända inte ett önskvärt liv för särskilt många (även om jag verkligen önskar att det var det för honom), men det kan kanske få en och annan kristyngd svensk att tänka till lite. Genom att hålla nere utgifterna när det blåser snålt öppnas möjligheter, något att reflektera över istället för att passivt vänta på att "staten" ska ta en ur krisen.

Och, kanske ännu viktigare, nästa gång du fördomsfullt bedömer en människa du inte vet något om, betänk att han/hon kan vara helidiot, professor, pank eller mångmiljonär, det vet du inte ett skit om. Jag är inte bättre själv, jag hade inte heller satt mig på en parkbänk och snackat aktiefonder med den gubben.

Börserna har för övrigt gått ganska bra i april, men nu väntar nog en tillbakagång. Rapporterna är ju inte så himla starka och även om det sägs att tron kan försätta berg måste det nog till lite plustecken i realekonomin för en bestående återhämtning.

Det har ju varit mycket debatt om humor i TV den senaste tiden. Jag tänker inte ge mig in i debatten mer än genom att säga att humor är svårt och inte blir det lättare av att kompromissa med skitnödiga TV-chefer som inte skulle känna igen humor om den så slog dem i huvudet, men ändå är de fast beslutna att försöka producera underhållning som ska passa precis alla. Riktigt rolig humor uppstår i en "här och nu"-situation som inte är så lätt att förmedla genom en tv-apparat. Men ibland lyckas det, och månadens youtube-klipp är ett exempel på det. Leif Olsson, skämtsamt kallad "Loket", ska ringa upp en tittare för att ösa pengar över henne. Hennes make/sambo/pojkvän är inget troget Bingolotto-fan och låter dessutom som att han haft en rätt tung dag. Killens reaktion när Loket förklarar läget får den gamle programledarräven att fullkomligt explodera i ett skratt som är ytterst svårt att inte stämma in i. Se och njut.

Så tänkte jag avsluta som Aktuellt genom att dra det tråkigaste sist. Göteborgskomikern Jovan Siladji drog till de sälla jaktmarkerna när en artär i hans kropp plötsligt brast. Förutom att vara en trevlig prick, en god kollega och - ännu viktigare - älskad familjefar, var han två månader äldre än jag och sådant ger onekligen lite perspektiv. Se till att lev ett bra liv för helt plötsligt kan en artär nära dig bestämma sig för att ge upp och du upptäcker att du har exakt fem sekunder kvar att leva. Det som då är ogjort förblir ogjort. Allt du velat säga till nära och kära, men inte hunnit, klarat eller orkat, kommer för evigt att förbli osagt. Var rädda om er så kan vi förhoppningsvis sammanstråla här om 31 dagar för en mindre melankolisk månadsrapport.