31 januari. Min fars dödsdag för sju år sedan - tiden går. Som den idrottsman han var hade han nog gillat att få veta att jag sprungit sjutton mil i år. Jag tror att chocken skulle kunna få honom att snurra ett varv i graven, om han inte hade blivit kremerad.

Förutom flitigt löpande har jag även jobbat ganska flitigt i januari. Dels har jag skrivit mycket, och så har jag deklarerat näringsbilagorna färdigt. Återstår kapitalbilagorna och själva huvudblanketten, men det går väldigt snabbt i jämförelse.

En kul grej som hände i början på året var att min mobiltelefon kom tillbaks. Någon vänlig själ hade lämnat in den till polisen ett par veckor efter att jag tappat den. Eftersom jag antog (och senare fick bekräftat) att jag tappat den utomhus, med snö på marken och i ganska sträng kyla, gjorde att jag inte hade någon större förhoppning om att kunna använda den, och SIM-kortet var redan spärrat. Men det visade sig att det bara var att ladda upp den så var den i nyskick igen. Eller ny och ny... den är några år gammal. Jag har själv hittat och återlämnat en mobil till sin ägare, och dessutom kontokort och åtminstone en plånbok, så jag borde ju ha tillräckligt med "karmaöverskott" för att få tillbaka min telefon, men det hade jag absolut inte räknat med. Kul att det finns hederliga människor, och kul att polisen gör nytta för en gångs skull.

Ingen har väl missat Leif G W Perssons korståg mot polisens oförmåga att vilja ta itu med så kallade "mängdbrott", alltså de vardagsbrott som polisen normalt bara hinner upprätta en anmälan på innan de bestämmer sig för att spaningsuppslag saknas. Att den brottsutsatte själv ofta har konkreta uppslag rör dem inte i ryggen. Jag har själv anmält åtminstone två sådana här brott, en bluffakturering och ett inbrott där jag hade bilnumret på tjuvarnas bil. Kanske hade de inte gått att lösa, men eftersom bägge skrevs av på en kvart kommer vi aldrig få reda på det. Häromdagen stod rikspolischefen Bengt Svenson i tv och hade alla möjliga bra, och mindre bra, skäl till att poliskåren lyckas så dåligt med det jobb den får betalt för. Tänk om de kunde vara lika kreativa när det gäller att lösa brott som de är på att försvara varför de inte löser brotten.

Ingen månad utan skandaler i kungahuset. Just nu är det Silvias pappa som står i centrum. Eller rättare sagt Silvia, för hon gjorde ju en "utredning" som visade att pappan inte alls var nazist utan en riktig hedersknyffel. Nu visar TV4:s Kalla fakta på en helt annan verklighet där hennes "utredning" sågas på punkt efter punkt. Jag är inte jätteförvånad.

En annan spexare vi vant oss vid att alltid se på löpsedlarna är ju Håkan Juholt, och i januari fortsatte han att förvåna. Inte att han avgick, det var inte alls förvånande, men allt annat. Påståendet att borgarna gjort upp försvarspolitiken med sverigedemokraterna t ex. Med tanke på att SD inte alls står bakom den, och att de inte ens satt i riksdagen när de påstods ha gjort upp med regeringen. Men inte backade Juholt för det, karln har ju inte ens vett att göra en pudel! Istället var han "fullt medveten" om att SD inte satt i riksdagen då, men han ville visa en poäng. Mycket oklart vilken. Det kan ju inte vara poängen att han kan ljuga för det visste vi redan.

För det var ju lite Juholts signum som partiledare, att verkligheten sällan eller aldrig gick i fas med hans fantasivärld. Det bevisade han igen strax efter genom att påstå att han kände ett "stort stöd". Från vem då - sin kulbo?! Och trots detta "stora stöd" valde han att avgå dagen därpå. Både Juholt och Jämtin sa att det var Juholts helt egna beslut, men det tog bara en kvart innan vi fick veta att VU röstat bort honom med siffrorna 3-9. Tror de att svenska folket är idioter? Det är väl klart att vi fattar att han inte säger upp sig själv om han känner ett stort stöd! Politikerföraktet går som vanligt åt bägge hållen.

Sedan följde en ny omgång av "nej-leken". När alla maktkåta galningar i partiet står och blåljuger om att de absolut inte vill bli partiledare och om de får en direkt fråga från valberedningen kommer de att säga nej. Det sa ju som bekant Göran Persson en minut innan valberedningen frågade, och när frågan så kom svarade han "ja". Vad tror de sig uppnå med allt detta ljugande? Säg "inga kommentarer" om ni måste, men säg inte "bu" och gör "bä", igen och igen och igen...

Stefan Löfvén tog över och det enda vi vet om honom förutom att han saknar hals och förståelse för varför han behöver en accent över e:et i sitt efternamn. Det där med halsen kanske han inte kan göra något åt. Jo, banta så klart... Det där med accenten tyder på dålig bildning, och det är ju inte heller nytt för hans skrå. Förresten vet vi en sak till om honom, nämligen att han bor i samma trapphus som Unika partiets karismatiska partiledare Linda Thelenius, f d Rosing. Linda har dubblat sin telefonräkning i januari, och inte mindre än två gånger har hon lurat Expressen att skriva om det fantastiska i att hon bor granne med Löfvén. Vi får väl se hur det går för honom, det lär väl åtminstone bli fler röster än Unika partiets riksdagsrekord: 222 röster.

Här kommer ännu en ickenyhet. Sveriges samlade media hittade en nyhet om en innebandyspelare i tolvårsåldern som blivit lämnad utan ytterkläder av sin pappa som tyckte att han kunde gå hem (från Uppsala till Åkersberga, fem mil eller så) som straff för att han spelat så jävla illa. En fantastisk nyhet, om den bara vore sann. Redan dag 1 märkte åtminstone jag (och jag var väl knappast ensam) att här var det mycket som inte stämde. Varken pojken eller pappan var identifierade och inga ögonvittnen gick ut i offentligheten med sin egen identitet. När moralpaniken lagt sig blev det en tummetott av nyheten. Kvar borde det bli en debatt om mediernas oförmåga till källkritik, men det blev visst en tummetott av den också.

Apropå källkritik skulle jag vilja se en sån beträffande "Etiopiensvenskarna" också. Världen har tydligen bestämt sig för att Johan Persson och Martin Schibbye är Guds bästa barn. Den sistnämnde (Schibbye, inte Gud) är före detta redaktör för Revolutionär kommunistisk ungdoms tidning Rebell. I den har han hyllat Kim Il Sung och andra diktatorer. Han borde ju trivas som fisken i vattnet i Etiopien, ett annat totalitärt samhälle som gör processen kort med oliktänkande, eller?

När hans fru sedan, helt oemotsagt, får sitta i tv och hylla sin make för sin "kamp för yttrandefrihet" skulle jag dra på munnen om det inte vore så djupt tragiskt att den svenska journalistkåren inte visar några som helst prov på objektivitet i ärendet. Elva års fängelse fick de i alla fall efter att ha hängt med rebeller och poserat med deras automatvapen i händerna. Kanske är det rätt åt dem, kanske inte, jag kan inte säga att jag vet. Det enda jag vet säkert är att en titt i svenska tidningar inte rätar ut några frågetecken med sina hyllningstexter.

Ytterligare några Malmöbor har skjutits till döds, exakt hur många har jag inte hållit räkningen på, men jag tror att det är fyra sedan i fredags och ungefär lika många innan dess. Det verkar inte ens ha hjälpt att skicka ner kungen till Malmö för att uttala sig om problemen. Intervjun i Rapport där Beatrice Ask stod bredvid kungen och försökte guida honom bort från de värsta grodorna blev annars rätt kul tv, om man som jag gillar lyteskomik.

Jag har gått genom Malmö nattetid ganska många gånger, vanligtvis nykter, men undantag finnes. Jag är sällan rädd för att gå på stan i Sverige, men nästa gång det blir aktuellt i just Malmö tar jag nog en taxi. Om man nu vågar det, nu när det framgått att även de stora taxibolagen har förare som saknar taxilegitimation och som flera gånger dömts för grova våldsbrott.

Men tillbaka till Malmö började januari med att en dödsskjutning av en femtonåring, som enligt uppgift var en "kanonkille". Människor som dör är nästan alltid det, snälla mot småsyskon, djur och pensionärer... Jag önskar inte livet ur någon, men det blev nästan komiskt när det sedan hölls manifestationer mot våld med tanke på att den mördade femtonåringen precis hade släppts ut efter misshandelsmisstankar. Jag kan tänka mig att det finns mer värdefulla människor som dör i förtid.

Hannes Råstam t ex, en av få journalister med lite yrkesstolthet. För två veckor sedan dog han i cancer, trist. Mitt starkaste minne av honom är annars som basist. Vet att jag såg honom live i Borgholms slottsruin på Öland -94, som medmusikant till Björn Afzelius. Det var tider det!

Månadens Youtube-klipp går på djurtema för andra månaden i rad. Denna gång en elak katt:

Hoppas att han hade nio liv, eller åtminstone två. De flesta av oss har bara ett, och nu tänkte jag gå och fortsätta mitt en månad till. Ha det!