Vi börjar med det tråkigaste, så kan det bara bli bättre sedan. Ståuppkomikern, författaren, humoristen Lasse Eriksson dog i början av månaden. På scen, på Reginateatern i Uppsala, knall och fall. På ett sätt är det ju så man vill lämna in. Snabbt och så, och varför inte i strålkastarljuset? Reginateatern är dessutom ett mysigt ställe med en fin scen och trevliga loger. Men det hände alldeles för tidigt - 61 är jävlar ingen ålder! Och jag önskar att mina sista ord blir andra än "Aj, aj, aj!".
Jag minns mitt första möte med Lasse. Det var på Norra Brunn, runt 2004 skulle jag tro. Han, jag och Mackan Palm skulle stå på scen den kvällen. Man skapar sig ju en bild av människor man inte känner, men som man hört talas om och sett på tv. Jag tänkte att Lasse skulle vara lite burdus och högljudd, en kille som tar plats. För på scen var han ju aldrig talträngd. Men han tassade in genom huvudingången, tätt följd av sin fru. Jag går också alltid genom publikentrén, både där och överallt annars, jag vill inte börja kvällen med att skärma av mig från publiken. Det var rätt lite folk den här kvällen, så han var inte svår att se och jag gick genast fram och presenterade mig. Och där föll mina fördomar, han var försynt, verkade nästan lite blyg. Sedan kopplade han naturligtvis på energilampan innan han gick upp på scen, men den där kvällen fick mig att inse att han var en mer djupbottnad man än jag trott. Att dö vid 61 är som sagt alldeles för tidigt, men det där styr vi ju inte över. Frid över hans minne och allt sånt.
And now to something completely different. Själv har jag nämligen funnit ljuset! Sedan i somras har jag (möjligen som en för tidig fyrtioårskris trots att det är låååångt kvar) kämpat med några kilos övervikt. Jag har inte varit en tjockis på tjugo år, men trivselvikten har varit lite för viktig och lite för lite trivsel. Har legat på 73, tyckt att det varit i mesta laget men för lite övervikt för att orka ta tag i det. Men så i somras stack vikten på ganska kort tid upp till 78,5 och då var det dags att sätta ner foten. Började springa, men hade trassel med knän och fötter hela hösten och halva vintern, och vikten lät sig inte luras. Jag lyckades häva ökningen, men inte så mycket mer. För en dryg månad sedan vägde jag 77 och bestämde mig för att byta taktik. När det gäller mat har jag alltid förespråkat sunt förnuft. Äter man nyttigt och ofta ska man inte bli tjock. Det tror jag fortfarande på, men om man väl blivit det är det en annan femma. Ämnesomsättningen är inte vad den var förr. Så jag bestämde mig för att börja jaga kolhydrater. Bort med ris, pasta och potatis, bort med vetemjölet, in med rotfrukter, matvete, mathavre, kornris och bulgur. Man skulle kanske kunna kalla det för en släng av GI. Skitsamma, det enda som betyder något är att det fungerar. Jag är nu nästan tillbaka på 73, men när jag väl började bestämde jag mig för att fortsätta tills jag är helt nöjd. Återstår att se hur långt det är, men det räcker nog med ett par kilo till. Det får ta den tid det tar. Beach 2011 känns inom räckhåll.
Så var det löpningen. Jag började i augusti och fick nästan omgående problem med knäna. Efter en massa tips och råd och slutligen en ortoped och specialgjutna skoinlägg var problemet löst. Då började fötterna krångla istället. Men jag är en envis människa. Har jag bestämt för att springa ska jag banne mig göra det också. Så jag vilade tills värken lagt sig, drog igång på nytt, fick tillbaka värken osv. Efter några månader i denna loop började jag misstänka att jag fått stressfrakturer i fötterna, små sprickor alltså. Boten skulle vara 6-8 veckors sammanhängande vila från löpningen. Detta hade jag aldrig varit i närheten av eftersom jag gett mig ut så fort jag känt mig någorlunda symptomfri. Men i februari-mars har jag låtit löparskorna vila i drygt fem veckor. Efter det har jag sprungit ett tiotal rundor och känt mig helt frisk. Däremot väldigt otränad, men det är ju ingen chock eftersom jag inte tränat. Det är hur som helst jättekul att springa igen och jag hoppas att mina bekymmer är över nu.
Fast bekymmer försvinner väl egentligen aldrig, det kommer bara nya som kräver mer uppmärksamhet. Datorn dog ju för en månad sedan och det drog som vanligt med sig en hel serie problem. Bl a fick jag inte det trådlösa nätverkskortet att funka (när väl Webhallen lyckats skicka med mig rätt kort). Med hjälp av händiga kamrater har jag nu ett fungerande, trådlöst nätverk. Men ingen skrivare, eftersom min laserskrivare av märket Canon inte har någon drivrutin för 64-bitars Windows 7. Inte tänker de skaffa någon heller, låter deras "kundservice" meddela. Så de tycker alltså att jag ska slänga en fullt fungerande och nästan ny skrivare bara för att de inte orkar göra sitt jobb?! Möjligen blir det så, men först ska det jävlas med grejerna. Och en sak är säker: Canon är ett märke jag hädanefter skyr som pesten!
Melodifestivalseländet har fått ett litet avbrott - skönt! Förutom årets (och alla andra års) schlagerartister tycks de flesta artister i Sverige heta Al Fakir i efternamn. De verkar vara en schysst syskonskara och det är ju betydligt bättre att de heter Al Fakir än att hela nöjeslivet skulle utgöras av Wahlgrenar t ex. Men när SVT gör ett helt program om Salems kusin Peter Al Fakir, en fet och lite misslyckad kille, då känns det som att man tagit det ett steg för långt. I programmet, logiskt döpt "Kusin Al Fakir" får vi följa kusinen Peter på några av sin karriärs höjdpunkter: backstage med Anders Lundin när Salem spelade på Skansen och i ett tio minuter långt förbandsgig till Salem på en ungdomsgård någonstans på västkusten. Jag har inga problem med okända människor i media. Tvärtom har jag mycket svårt för kändishysteri, och även Peter känns som en skön snubbe. Men ett program som i 60 minuter fokuserar på hur det är att stå i skuggan är inte jätteintressant.
Än mer ointressant är Let's Dance. Jag har aldrig förstått poängen med underhållningsprogram i tv där fokus läggs på amatörism och tillkortakommanden. Jag har ingen lust att se dans i tv överhuvudtaget, men vore jag tvungen skulle jag betydligt hellre se folk som kan dansa göra det än att se tv-snickare och pensionerande brottare strutta omkring. Men det är tydligen bara jag. Den "världssensation" som en Let's Dance-final utgör kan inte mätas med något annat. Minsta förkylning eller förhandstips blåses upp till astronomiska proportioner. Vad är det med världen egentligen?
Något av det värsta jag vet är att gå upp på scen efter en riktigt bra komiker, någon som lyckats med allt. För då kan det ju nästan bara gå utför. Hellre då någon som floppat fullständigt och dödat stämningen. Visst, då får man börja från noll, men man slipper i alla fall riskera att någon tänker: "Första killen var kul, sedan dippade det när det där skäggmiffot kom upp." Och precis det riskerar ju inte att drabba Håkan Juholt. Fån-Måna är det sämsta som hänt svensk politik. Aldrig förr ha en så inkompetent människa blivit partiledare. Så nu blir det väl bara bättre? Samtidigt är jag skeptisk till alla som målas upp som frälsare. Jag är inte helt säker på att Håkan Juholt är Gud. Och om han vore så klippt och skuren, hur kommer det sig då att han inte kom in i matchen förrän halva partiet tackat nej eller faulat ut sig själva?
Valrossens flickvän Åsa Lindgren är en dömd bedragare, och det är ju lite Jesuslikt att umgås med kriminella. Hon verkade förresten älska sin tid i rampljuset ända tills frågorna började handla om hur hon svindlat sin arbetsgivare. Då började hon svara att hon inte kunde uttala sig eftersom hon "inte är en offentlig person". Jag visste inte att endast offentliga personer har stämband. För övrigt anser jag att hon är en offentlig person. Fast utfaulad...
En till som faulat ut sig är ju Persbrandt, som torskade för narkotikabrott när han drog i sig kokain på en restaurangtoa. Det var första gången som han provade kokain, enligt egen utsago, och han påverkades inte av det eftersom han bara tog "en nyckellina". Jag som inte är knarkare vet inte vad som menas med nyckellina, men det faktum att han svänger sig med sådana uttryck och att han efter detta enda knarkförsök valde att besöka Narcotics Anonymous för att komma tillrätta med sitt missbruk får mig att tvivla en aning på att denna "nyckellina" var Persbrandts första. Ärligt talat, vem tror han sig lura?
Apropå att luras känns det som att en del utländska politiker använder rena skämtnamnen. Kommer ni ihåg Mulla Omar? Jag kom att tänka på honom när Khadaffis (OBS! Rättstavat!) närmaste man Musa Kusa hoppade av till Storbritannien. Musa Kusa... kom igen liksom! För övrigt heter han Mousa Kousa i många utländska medier, så jag antar att svenska medier precis som i fallet Khadaffi/Gadafi/Qhuadaphi kommer att hitta sin egen variant: Mousa Kusa, Musa Khousa, Musa Gusa...
De flesta nyheterna (t o m de som handlar om den nationella angelägenheten Let's Dance) känns rätt futtiga i jämförelse med vad som händer i Japan nu. Smäller det av en reaktor där får det efterverkningar på hela världen under mycket lång tid. Vi får väl hoppas att de har koll på läget, men jag är inte säker på det. Hörde ett radioreportage om det här med experter i debatter. När det gäller kärnkraft är i princip alla svenska experter helt eller delvis finansierade av kärnkraftsindustrin. I det perspektivet är det inte så underligt att de låter som att allt är hur lugnt som helst. Mm, tills det smäller ja...
Månadens Youtube-klipp är enligt Filip & Fredrik världens mest överskattade sketch. Det borde ju passa dem som är världens mest överskattade komikerduo, men tydligen inte. Ganska väntat håller jag inte med dem. Jag tycker tvärtom att denna är otroligt bra och - tyvärr! - väldigt aktuell igen, trots att den är över 30 år gammal. Den vill jag tillägna Maud Olofsson, den falska skatan!
I april hoppas jag få se mer av våren, som ju var på gång så fint ett tag. Och så hoppas jag kunna fortsätta springa. Det är verkligen min stora förhoppning just nu! Mera då... Ja, att tjäna pengar, så klart :-).
