Så slog sommaren till med full kraft. Jag har inget emot att det är +20 vid midnatt, men +30 i skuggan mitt på dagen är inte mitt favoritklimat. Jag försöker så mycket som möjligt att anamma det sydeuropeiska siestatänket, men jag är lite för mycket jantesvensk för att köra det fullt ut.

Något jag definitivt bör undvika är att springa mitt på dagen i det här vädret. Man kan få solsting för mindre. Nu har jag i alla fall skaffat mig ett vätskebälte för att kunna dricka på långpassen. En av tjusningarna med löpning tycker jag är att det inte kräver en massa dyr och krånglig utrustning. Man snörar på sig löparskorna och ger sig iväg helt enkelt. Eller till och med kutar iväg barfota, som jag försöker göra åtminstone 2-3 pass i månaden. Det var innan jag visste att man "måste" ha löparstrumpor, löpartights, funktionströja, pulsklocka (med pulsband), vätskebälte och/eller ryggsäck, mp3-spelare och pannband. På sommaren alltså, på vintern tillkommer några lager kläder och bara det är en hel vetenskap. Det är fortfarande en underbar sport, men jag har fått ompröva mina fördomar flera gånger om.

Fast jag råkar ju gilla "hobbyvetenskap". På midsommarafton snackade jag med en kompis som också börjat springa "på äldre dar" (det går snart inte att blunda för 40-strecket), men helst inte mer än ett pass i veckan och då oftast likadant varje gång. Medan jag springer 4-5 pass i veckan, försöker variera mellan lång- och kortpass, intervaller, barfota osv. Och däremellan sitter jag försjunken i nätdiskussioner om skor, vätskebälten, backträning och annat livsviktigt. Han påpekade att det brukar se ut så här. Han testar en ny hobby lite avslappnat sådär medan jag går ut stenhårt, läser böcker och blir rent manisk. Jag vet inte varför jag funkar så, men jag gör det och jag vet om det. Jag har alltid haft svårt för halvmesyrer. Ska det vara ska så ska det vara, annars kan det vara...

En av anledningarna till löparmanin är ju att jag i höstas bestämde mig för att det var dags att göra något åt vikten. Och nu äntligen, ungefär tio månader senare, kan jag konstatera att målet är uppnått. Jag började på 78,5 kilo, ingen jättekatastrof (BMI 23,4), men jag var lite större än jag hade lust med. Nu är jag nere i 71 kilo, BMI 21,2, och där tänker jag stanna. Ett tag var jag benhård (där kommer den där manin in igen) med att undvika potatis, ris och pasta (för att inte tala om socker och efterrätter). Nu unnar jag mig lite av varje, fast inte varje dag och jag håller koll på vad vågen säger.

Ja, vad fan... lika bra att beta av hela hälsan. Följetongen musarm fortsätter. Juni inleddes med magnetröntgen som inte visade något jag inte redan visste. Inflammerade muskelfästen. Sedan blev det en kortisonspruta. Som inte hjälpte ett enda dugg, jag är kanske immun... Så jag får traggla vidare med sjukgymnastik och akupunktur. Det blir långsamt bättre, men det är verkligen med betoning på lååångsaaaaamt.

Nej, nu pratar vi om något roligare, och som alla vet är skadeglädjen den allra bästa glädjen. Hur illa man än har det kan man alltid glädja sig åt att det finns två som har det sämre: Saab och Grekland. Om vi börjar med Saab fick de i veckan så dåligt med pengar att de inte ens hade råd att betala ut löner. Fast vad gör väl det, Saab-arbetarna verkar stå där med mössan i hand och tacka ödmjukast för varje dag de får jobba vare sig de får lön eller inte. Nu har Saab lyckats sälja lite bilar och byggnader för att betala, men det är ju verkligen inget styrkebesked.

Och oj, vad less jag är på kraven om nya lån och bidrag. Saab är ett skitföretag vars bildivision i princip aldrig gått med vinst. Jo, två år har de redovisat plussiffror - sedan 1947! Varför jobba järnet för att få igång produktionen igen när ändå ingen vill ha deras bilar? Dags för Trollhättan att hitta nya vägar att gå, ju förr dess bättre. Sätt skiten i konkurs!

Och Grekland. Snacka om utvecklingsstört land. Folket tävlar i att inte betala skatt. Samtidigt har man haft Europas lägsta pensionsålder och en gigantisk statlig sektor med larvigt höga löner. Enda sättet att överleva nu är genom externa lån av mig, dig och alla andra EU-medborgare. Men för att vi ska plöja ner mer pengar i detta skitland krävs att de fortsätter att rensa upp i träsket med nya sparpaket. Och detta får grekerna, det sovande folket, att gå man ur huse och demonstrera. Vad gör man när landet är kört i botten? Jo, man strejkar, slår sönder och eldar upp varandras butiker och bilar. Blir ekonomin bättre då? Inte mycket... Men det skiter grekerna i, de har fortfarande fullt sjå att peka finger åt politiker och andra som sägs ha skapat detta läge. Jag tror förvisso inte att politikerna är oskyldiga, men snart får även gemene medelgrek greppa att det är ett nationellt problem att pengarna är slut, och hela nationen lär bli tvungna att hjälpas åt. Men fat vet om det kommer att hända. Mitt förslag är att vi skärper kraven och förklarar för grekerna att inte bara ska vi kasta ut er ur EU, om ni inte fixar fram stålar säljer vi ert land till Saudiarabien så kan de få bygga moskéer där. Sluta dalta med grekpacket!

Apropå korrupta politiker har det visat sig att våra svenska riksdagsmän är väldigt "duktiga" på att utnyttja inkomstgarantin sedan de slutat. Folket ska ut i arbete, eller åtminstone åtgärder, medan politiker som lämnade riksdagen 2006 fortfarande lever på samhället utan att kunna påvisa att de överhuvudtaget sökt jobb efter snart fem år. Sossarnas gruppledare Carina Moberg sa nyligen att reglerna måste vara så här förmånliga för att de ska få in kompetenta riksdagsmän. Vänta här nu... Om de är så kompetenta får de väl nya jobb? Varför detta dalt?!

Och det är inte bara sossar, det är ungefär lika bedrövligt över hela linjen. Vänstern och miljöpartiet är givetvis värst, men alla vet ju hur det gått för arbetslinjens skapare, moderaten Sven-Otto Littorin. Hans partikamrat Henrik S Järrel klev av riksdagen 2006 och är fortfarande arbetslös. Jag fattar att han är Sveriges högljuddaste förespråkare för monarki, han tycks gilla konceptet betald adel.

På andra sidan har vi "barnfattigdomen". Fram till för några månader sedan betydde barnfattigdom barn vars föräldrar är för fattiga för att försörja familjen. Idag betyder det i princip alla under arton år som inte har råd med allt de pekar på. Allt från iPads till utlandssemestrar, vad som helst egentligen. Det känns som att dessa barnfamiljer borde sätta sig i en buss ihop med några av landets kvällstidningsjournalister och åka någonstans där de kan få se riktig fattigdom. Att vara tvungen att prioritera lite i överflödet har nämligen ingenting med fattigdom att göra. Trams!

Men är det nyhetstorka så är det. På sommaren dyker det alltid upp nyhetsartiklar som tycks ha skrivits för ett halvår sedan. De är mer eller mindre tidlösa. Årets höjdare: "Så undviker du höga mobilräkningar i sommar." Ring mindre kanske... Så här håller du vikten: ät mindre. Blir mänskligheten dummare på sommaren eller hur kommer det sig att jag känner mig som ett geni när jag surfar en nyhetssida?

Dags för månadens Youtube-klipp. Det slår mig att jag inte alls hånat de religiösa denna gång och så kan vi ju inte ha det. Folk får tro vad de vill, men det finns en kristen blogg som stör mig varenda gång jag hör talas om den. Och det är ofta för på varenda nyhetssajt med länkade bloggar ser man denna bloggares alster. Antar att han har tokpension eftersom han har tid att länka till ett tvåsiffrigt antal nyheter varje dag. I och för sig är hans lösning oftast ganska enkel: byt ut allt i ditt liv mot Jesus. Som alla tokkristna är han särskilt hatisk mot människor som tänker själva och mot homosexuella, men egentligen har hans inskränkthet inga gränser. Bloggen heter Apostlagärningarna (ni som är intresserade får googla fram adressen) och den självgode bloggaren heter Christer Åberg. Han är inte bara kristen utan även artist:

Oh yeah! Skojigt också att Christer ser ut som en karikatyr av Galenskaparna/After Shaves Knut Agnred - det blir inte mycket roligare än så. Åtminstone inte på den här sidan. I alla fall inte nu.