Ännu en månad utan stordåd, men med gott hopp om livet och karriären.

En del människor gillar att resa, de ser alltså själva transporten som något annat än ett nödvändigt ont. Jag tillhör inte denna grupp. I bästa fall kan jag läsa eller jobba när jag åker kollektivt, men varje flyg- eller tågresa innebär en risk att hamna bredvid de stökigaste och mest högljudda människorna. Ibland är det fyllskallar, ibland pensionärer, ibland barn. Det enda man vet säkert är att de hamnar bredvid eller snett bakom mig. Så då blir det MP3-spelare i öronen och ständiga konstateranden att klockan rör sig larvigt långsamt.

Men hur mycket man än flänger som ståuppkomiker är det ingenting emot Medhi Ghezali. Fan vad han är ute och rör på sig. Knappt hann han komma till Sverige efter sin vistelse på Guantanamo, som egentligen började som en fredlig tripp till Afghanistan, förrän det var dags igen. Denna gång drog han och ett par kompisar iväg till Pakistan, närmare bestämt till Dera Ghazi Khan-distriktet i norra delen av landet, inte ett område man vanligtvis besöker för sevärdheter, sol och bad, men vi kan ju bara spekulera i vad han gjorde där. Hans två kompisar har också varit ute och rest förr och haft en förmåga att dyka upp på ställen som kryllar av muslimska terrorister. Denna gång hade de med sin tvåårige son - stabilt...

Utrikesminister Carl Bildt konstaterade snabbt att den extrema kraft regeringen la ner för att få hem Ghezali förra gången han var ute och for inte är aktuell nu. Nej, jag kan också komma på rätt många samhällsområden där skatteresurserna känns mer akuta. Hade han varit intresserad av att visa att terroristanklagelserna var tagna ur luften förra gången hade det känts mer logiskt om han tog och skaffade sig en utbildning eller ett jobb istället för att packa väskan och resa till nästa terroristansamling.

Jag har inget emot muslimer i sig, inte mer än jag har emot kristna eller andra med religiösa villfarelser, men jag finner det anmärkningsvärt med människor som verkar helt ointresserade av att anpassa sig det allra minsta till det svenska samhället. Vill de leva efter Sharialagar i ett muslimskt samhälle så finns det ju gott om sådana platser. Varför vill man då vara bosatt och skriven i Sverige?

Vår landsman Medhi är född i Botkyrka och uppvuxen i Örebro. Hans svenska är vid 30 års ålder så dålig att han knappt kan göra sig förstådd här. Trettio år, hur bär man sig åt? Uppenbarligen trivs han bäst med araber, men inte heller det språket behärskar han. Kanske dags att ta tag i sitt liv nu. Och finge jag välja blev det någon annanstans, för jag har betalat nog med skatt till den mannen.

Apropå att ta tag i sitt liv skulle jag vilja pusha lite för mitt favoritprogram Lyxfällan. Det är en hårfin gräns mellan tragik och humor, men oftast håller de sig på rätt sida om strecket. Och så händer det då och då att de där helt osannolika människorna är med. Ni vet, när man sitter där och tänker att det här kan bara inte vara på riktigt, så här korkad är INGEN. Förra veckan blev det ett svårslaget rekord. Aldrig tidigare har ett program handlat om två så fullständigt IQ-befriade människor. Som någon uttryckte det: "Hjulet snurrar, men hamstern är död." Skyldiga en miljon utan att ha nästan någonting av värde vägrade de se problemen. Lyteskomik när den är som allra bäst. Se programmet här.

Annars verkar TV-hösten bli rätt beige. Det enda som tycks liva upp lite är Anna Anka. Vilket himla stolpskott! Jag orkar inte ens hetsa upp mig över alla hennes korkade uttalanden som mest går ut på att reta upp och därmed ge henne ännu mer uppmärksamhet. Och jag tänker definitivt inte offra ens två minuter av mitt liv för att titta på programmet. Ja, kan man inte bli känd för något annat kan man alltid försöka bli känd för att man är dum i huvudet. Människan är 38, ser ut som 58 och har värderingar som en 78-åring. Efter nästa besök hos optikern tror jag maken Paul inser att det är dags för en uppdatering (jag tror inte att han gifte sig med just henne för den mysiga personlighetens skull) och då blir det väl för fru Anka att flytta till en schysst hyrestvåa i Rågsved.

Något helt annat. Jag har älskat kaffe sedan innan jag blev vuxen. Jag dricker kaffe varje dag och när jag är bortrest är det viktigare att det finns kaffe än att jag får i mig mat. Kaffe är helt klart den dryck jag skulle lida mest av att inte kunna dricka. Det finns exempelvis ingenting alkoholhaltigt jag skulle sakna tillnärmelsevis lika mycket. Därför tycker jag att jag borde ha utvecklat någon slags smakkänsla, fått lite sofistikerade krav. Men nej. Jag har aldrig köpt någon dyr kaffemaskin som man matar med hela bönor. Tvärtom brukar jag köpa de billigaste bryggare jag hittar och ladda dem med det billigaste kaffet. Häromveckan drack jag kaffe framtaget (eller säger man kokat?) av prisbelönta baristor. Visst, de gjorde en helt okej espresso, men jag kan inte säga att deras kaffe var bättre än någon annans. Jag är verkligen inte svår att tillfredsställa när det gäller kaffe. Vanligt hederligt svart bryggkaffe funkar fint. Eldorado snabbkaffe, den absolut billigaste skiten man kan tänka sig, går också alldeles utmärkt. Om dessa professionella kaffekokare hade blandat till något tillräckligt mörkt av just Eldorado snabbkaffe hade jag garanterat tyckt att det varit okej och inte fattat att de drivit med mig. Jaja, det är väl praktiskt att inte vara någon finsmakare, men efter sisådär trettiotusen koppar tycker jag själv att det är en smula underligt.

En annan underlighet är svininfluensan, eller rättare sagt hysterin kring den. Ja, det har dött några stycken, men betydligt färre än vad som dör i trafiken eller i hundra andra sjukdomar som inte alls fått samma uppmärksamhet. En del tycks tro att de blir immuna bara de använder handsprit. Som jag sagt på bloggen tror jag inte att det funkar ett dugg bättre än tvål och vatten. Däremot är jag nästan säker på att all denna handsprit som är i omlopp förr eller senare kommer att innebära en katastrof för något av ställena som säljer det. För en sak är säker, den brinner bra.

Jag börjar dessutom bli rätt säker på att jag tänker skita i att vaccinera mig. Lite spänning måste man ju ha i livet.

Dags för Månadens Youtube-klipp. Det är två amerikanska skådespelare som berättar sina tankegångar kring dejting i en sång. Jag blev lite kär: 

Ses här igen om en månad. Om ni vill.