Janne Bylund har lärt mig en grej. Han hade noterat att han var jämngammal med författaren Dick Harrison och upplevde sig dessutom "fräschare" än denne. Jag tycker för övrigt att det fortfarande stämmer, trots att Bylund nu är programledare för Bingolotto, ålderdomens stora flaggskepp.

Så idag när jag fyller 40 tänker jag jämföra mig med Helge Fossmo som är två månader äldre än jag. Om jag inte går vinnande ur den striden får jag jämföra mig med det danska knarkgettot Christiania, som fyllde 40 i måndags och som inte känns fräscht på något enda sätt. Annars kan jag ju alltid jämföra mig med mig själv. Som 40-åring har jag bättre kondition än någonsin tidigare. Jag springer längre och snabbare och har större muskelmassa än någonsin tidigare. Jag är alltså i bättre fysiskt trim nu än jag varit någon gång tidigare i hela mitt liv.

Jag slutade att fira mina födelsedagar för över tjugo år sedan och jag jublar inte mer åt 40 än jag gjorde åt 22, 30 eller 37. Men 40 är faktiskt bara en siffra och jag är inte mer gubbe idag än jag var igår. På ett sätt blev jag gubbe ungefär när jag blev myndig. På andra sätt kommer jag alltid att förbli en nyfiken yngling. Hur som helst har jag för avsikt att leva minst 50 år till, till mångas förtret.

Men nog om mig. September har handlat mycket om politik. Dels det ekonomiska världsläget med Grekland i centrum. De grekiska politikerna tycks långsamt, långsamt greppa verkligheten, men "medel-Stavros" verkar fortfarande inte förstå sambandet mellan statens skatteintäkter och samhällsservice. Förr eller senare (fast just nu känns det som att det ska bli förr) kommer grekerna få reda på att omvärlden inte tänker hålla dem under armarna hur länge som helst.

I Sverige har politikernas ersättningar kommit upp på agendan igen. Att de har hög lön när de jobbar är ju en sak, men att politiker kan plocka ut miljoner i fallskärmar och "pensioner" är bra stötande. Antingen får de betalt oavsett om de får nytt jobb eller inte, eller också är fallskärmen beroende av nya lönen. Men då kan de ju alltid starta ett företag och ta ut lön genom det. Eller låta pengarna ligga kvar i bolaget. Har de en halv miljon om året eller mer från skattebetalarna kan ju det räcka. Och vilket parti de företräder spelar ingen roll, de är lika goda kålsupare allesammans. Det märkligaste är att politikerna låtsas som att de inte ens förstår kritiken. Senast var det Mats Hulth som såg ut som en fågelholk i nyllet - vidrigt!

Och lite på samma tema har sverigedemokraten William Petzäll lämnat sitt parti. Det var gratis. Men han lämnar inte riksdagen för det skulle kosta honom 56 000 i månaden. Frågan är om han ändå kan se sig själv i spegeln. Troligen, politiker tycks ha en särskilt förträngningsmekanism.

Annie Lööf blev vald till ny partiledare för centern. De som följt min blogg vet att jag tycker osedvanligt illa om den människan. Inte bara för att hon har Margret Thatcher som politisk förebild och att hon gjorde en 180-graders vändning om FRA-lagen, allt för maktens skull, utan också för att hon dribblat med traktamenten för att sko sig själv. Och nu har det framkommit att hon åkt runt i en bil sponsrad av Volkswagen och Eon. Återigen - vidrigt!

Men det är inte bara politiker som är vidriga. En deltagare i tv-programmet Svenska Hollywoodfruar tvingar sin dotter att stå på scen. En annan fick kritik för att hon piercade sin ettåriga dotters öron. Kvinnan själv viftar bort kritiken med att dottern förr eller senare kommer att vilja ha hål i öronen. Jag kan tycka att det väl i så fall vore bättre att vänta tills dottern vill det istället för att dra iväg till en piercingstudio innan hon ens fattar vad det handlar om. Men mest av allt undrar jag om de människor som - med rätta - kritiserar detta också står på barrikaderna för att hindra, förbjuda och fördöma omskärelse av barn. Dessa barn har inte heller bett om att få sina könsorgan stympade. Nej, "det har Gud gjort". Jovisst, tjena...

Marinen letade u-båtar i en vecka och konstaterade sedan att "det kan ha varit en fisk". Jag är ju inte expert på u-båtsjakt, men ser man inte skillnad på en u-båt och en fisk kanske man borde hitta något annat att göra på dagarna.

Godiset Kinapuffar har nu tagits bort ur Fazers sortiment. Godiset anses rasistiskt. Ja, herregud, förpackningen är gul och på den är det en leende asiat! Känns det som den rasism samhället måste stävja? Ja, tydligen. En adopterad journalist kände sig kränkt...

Men det är ändå inte månadens kränkning. Byggmax hade en reklam med texten "Same same men billigt" och en bild på två samer, med lampskärmsmössor och hela surven. Ragnhild Svonni på Samernas riksförbund känner sig kränkt och gör den i kränkningssammanhang så populära jämförelsen med judar och svarta. Vad har dessa grupper med det hela att göra, kanske ni undrar. Ja, det vet nog bara Ragnhild Svonni, en kvinna som tydligen har alldeles för mycket tid över att grubbla över trams.

Den reklamen är inte ett dugg diskriminerande. Reklamfilmen i Månadens youtube-klipp däremot, den är både diskriminerande och djupt rasistisk. Och då kan man välja om man ska känna sig indignerad och arg eller bara garva åt att de inte begrep bättre. Välj själva, för nu kör vi:

Där ligger såväl Byggmax som Kinapuffar, Nogger Black och negerbollar i lä. För att inte tala om den rasistiskt stereotypa bilden av en svensk yngling på Kalles Kaviar-tuben.

Oktober på ingång. Ja, vi har ju inget att välja på... Men vädret är bra märkligt nu. Löprundorna genomförs nu i shorts. För en månad sedan var det långbyxor som gällde och snudd på att jag började vänja mig vid tanken på att springa i långärmat också. Växthuseffekten? Det får bero på vad det vill, ju längre vintern dröjer, desto bättre.